Av Pettersson som återger Per Gudmundson ledareblogg i gårdagens Svd nedan.

På måndagkvällen utsattes kommunfullmäktigeledamoten Frida Grundström i Gnesta för vad som rubriceras som mordbrand eller försök till mordbrand. Branden misstänks vara ett politiskt attentat – Grundström är sverigedemokrat – och är i så fall tyvärr bara ett i en lång rad. Ett axplock av de incidenter som drabbat Sverigedemokraterna på senare tid ger en förskräckande bild av tillståndet för Sveriges förmåga att säkra en öppen och demokratisk samhällsdebatt.

När partiets ungdomsförbund nyligen höll torgmöte i Norrköping misshandlades två unga sverigedemokrater. En av de misshandlade, Mikael Valtersson, är kanslichef för partiets riksdagsgrupp.

Natten den 20 augusti kastade någon in stenar genom fönstren hemma hos Therese Borg, fullmäktigeledamot för SD i Eskilstuna och i landstiget i Sörmland samt aktiv i partiets kvinnoförbund. Borg har efter tidigare trakasserier fått skyddade personuppgifter, men uppenbarligen har detta inte hindrat den gärningsman som i ett hotbrev i samband med förnsterkrossningen utgav sig att komma från Antifascistisk aktion (AFA).

I maj utsattes riksdagsledamoten William Petzäll för stenkastning – en bilruta krossades och Petzäll fick splitter över sig – vid ett skolbesök i Göteborg.

När partiets ungdomsförbund i våras höll torgmöte i Uppsala misshandlades företrädare (av våldsverkare från extremvänstern, att döma av åtalen).

Ovanstående är bara ett axplock, som sagt. Under åren har det sett ut så här. Det är naturligtvis inte enbart Sverigedemokraterna som utsätts för våld, och inte heller har allt som har sett ut som trakasserier varit det, men SD har varit extremt drabbat. Men politiskt våld slår inte bara mot den enskilde, utan mot hela samhället – knivöverfallet som 2010 fick den kristna syrianen Issa Issa, sverigedemokratisk kandidat till fullmäktige i Göteborg, att lämna politiken är bara en antydan om vilket pris demokratin betalar varje gång ett politiskt våldsdåd tillåts ske.

När det gäller politiskt våld har staten alltför hög acceptans. Exempelvis beskrev göteborgspolisen incidenten vid Petzälls skolbesök som att ”det gick lugnt till”. Och i Norrköping (där riksdagsgruppens kanslichef blev ”jagad av flera personer som fällde honom till marken där han fick motta slag” och som ”när han låg på marken blev han bland annat slagen en gång i huvudet med en flagga”) verkar polisen vara nöjd med insatsen:

”Nöjd polis

Trots de bråk som uppstod efter SDU:s torgmöte är ändå polisen nöjd med sina insatser och antalet fördelade resurser.

– Vi hade förberett oss genom olika scenarion och haft en dialog med de som talade, säger Gunilla Broman.”

Det är inte acceptabelt att ordningsmakten har den synen. Tyvärr är det inte enbart enskilda poliser som uttrycker sig på ett sätt som tycks antyda acceptans för ett visst mått av våld. Eftersom Sverigedemokraterna är ett kontroversiellt parti, vars politik retar många, tycks toleransen för våld mot SD-företrädare vara högre än för andra.

Statsminister Fredrik Reinfeldt, som naturligtvis tar avstånd från alla former av politiskt våld, kommenterade dock attackerna mot SD så här under den senaste valrörelsen:

”— Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Att en regeringschef uttrycker sig så om organiserat våld mot den politiska oppositionen brukar vi normalt bara höra från länder som saknar demokratiska traditioner. Och visst ska man inte övertolka vad Reinfeldt sade. Men om det synsättet råder i de högsta politiska kretsarna är det inte konstigt att tjänstemännen i ordningsmakten känner sig nöjda med polisinsatser som släpper igenom attentat på politiker. Våldet sanktioneras ju, kan man få intryck av, från högsta ort.

Så får det inte vara. Det politiska våldet är oursäktligt. Att måltavlan är en politisk fiende eller har ett illa omtyckt politiskt budskap kan aldrig legitimera våld. Mötesfriheten, föreningsfriheten, ja alla demokratiska fundamenta som står under attack i samband med ovan nämnda dåd, måste försvaras ovillkorligt.

Det politiska våldet måste stoppas.

− Pettersson kan inte annat än hålla med Per Gudmundsson ovan att det politiska våldet måste stoppas, men då måste myndigheterna fokusera på våldsverkarna och det är inte Sverigedemokrater eller oliktänkande bloggare utan folk på vänstersidan och där har journalister,myndigheter och organisationer som EXP0 ett stort ansvar.