Greta Thunbergs engagemang i all ära, men jag tror knappast att de ungdomar och vuxna hon skrämmer upp med sin propaganda får dem att avstå Thailandsresan, den nya mobiltelefonen eller köttet på grillen.
På WHO:s webbsida listas alla faktorer som skadar vår miljö och du kan t.o.m. testa dig själv och hur klimatsmart du är. En faktor tas sällan eller aldrig upp i debatten, varken av Greta Thunberg eller någon klimataktivist. Vilken det är får du veta nedan.Read More »
HOT. Larmen om planetens nära förestående undergång är inget nytt. I FN-systemet har de varit ett återkommande tema sedan åtminstone 1972. Det finns anledning att visa en viss skepsis när FN hävdar att det råder 100 procent visshet om vad som kommer hända i framtiden.Read More »
Vi måste påbörja det tålmodiga arbetet med familjeplanering i stor skala. Om vi inte gör det, kommer jorden själv att ta hand om problemet. På ett väldigt otrevligt sätt. Det skriver debattörerna Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman.
Det sorgliga är att förnekelsen av sakernas tillstånd försvårar möjligheterna att hitta konstruktiva lösningar. Tiotusentals forskare, opinionsbildare och politiker världen över är överens om att livsbetingelserna på jorden snabbt håller på att försämras. Planeten befinner sig i fara. De ändliga naturresurserna förbrukas i en rasande takt. Växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet. Medeltemperaturen stiger okontrollerat. Grundvattnet sjunker. Naturkatastroferna förvärras. Arter hotas av utplåning. Två miljarder människor – lika många som hela världsbefolkningen när Nelson Mandela föddes – lever utfattiga eller på svältgränsen. Och så vidare, och så vidare…
Alla ser det. Alla pekar på behoven av ett förändrat mänskligt beteende. Alla uppmanar oss att hushålla med naturresurserna, motverka växthuseffekten, köra bensinsnålare, spara på grundvattnet, avstå från att flyga, avstå från att använda fossila bränslen, avstå från att äta nötkött, avstå från att äta djuphavsfisk, avstå från att sprida växtförädlingsmedel (det vill säga giftiga ämnen) i skog och mark. Och så vidare, och så vidare…
Men ingen tycks vilja se det grundläggande problemet. Trots att det ligger i öppen dager. Alla låtsas av någon obegriplig anledning som om kejsaren inte vore naken. Som om det stora problemet på jorden inte fanns. Som om det inte spelade någon roll att vi under Nelson Mandelas levnad vuxit från knappt 2 till drygt 7 miljarder världsmedborgare. Som om den enskilda faktor som betyder mer för rovdriften på vår planet än någon annan, den växande världsbefolkningen, inte existerade.
Nog är det väl lite konstigt? Så sent som för trettio, fyrtio år sedan, när vi ännu var runt tre miljarder människor, vågade politiker och debattörer tala öppet om det största problem planeten brottades med. I dag, när vi på mindre än en mansålder skaffat oss ytterligare fyra miljarder munnar att mätta, vågar ingen ta ordet, befolkningsexplosion, i sin mun.
Nog är det väl lite konstigt? Det sorgliga är att förnekelsen av sakernas tillstånd försvårar möjligheterna att hitta konstruktiva lösningar. För som alltid är det ju lättare att tänka klart och se vad man ska göra med alla fakta på bordet. Och fakta i det här fallet är ju att en i verklig mening ”hållbar” utveckling är möjlig först med färre människor på jorden.
Många tror inte, att det går att minska världsbefolkningen. Kanske är det därför så många föredrar att blunda för sanningen. Men vad är det egentligen som är så omöjligt?
Gör följande lilla tankeexperiment. Res några generationer tillbaka i tiden i ett land som vårt eget. Du hamnar i en miljö där det var vanligt att kvinnorna födde tio till femton barn. Själva behöver vi inte gå längre tillbaka än till våra egna morföräldrar. De växte upp med åtta respektive tio syskon. Tre generationer senare föder de svenska kvinnorna i genomsnitt 1,87 barn. I många andra länder har befolkningen redan börjat minska, till exempel i Japan, Tyskland och Ryssland. Så visst går det.
Men tyvärr exploderar befolkningen i många andra länder. Niger, Somalia, Uganda, Tchad och många fler tillhör de värst drabbade. Även USA har en snabb befolkningstillväxt.
Ändå förklarar en del självutnämnda experter trosvisst att problemen löser sig själva; bara vi höjer levnadsstandarden för alla så minskar befolkningen. Men hur vet de det?
Och även om det skulle vara på det viset, hur ska vi kunna höja levnadsstandarden för alla med allt mindre att dela på? Det är så naivt att det gränsar till det tillåtna. Det är dags att ta av skygglapparna. Våga se situationen som den är. Börja det tålmodiga arbetet med familjeplanering i stor skala. Om vi inte gör det, kommer jorden själv att ta hand om problemet. På ett väldigt otrevligt sätt. Så det är inget att vänta på.
Den fråga vi står inför kan också formuleras så här: ska vi döma ett växande antal människor till ett allt torftigare liv eller ska vi minska jordens befolkning så att alla får chansen till ett bra liv?
Vi förnekar inte att det krävs enorma utbildningsinsatser, politiskt nytänkande, förändrad resursallokering på global nivå och mycket annat för att befolkningsexplosionen ska kunna stoppas. Men om vi skulle lyckas med detta, bokstavligt talat, livsavgörande projekt, blir de långsiktiga vinsterna för människan och de andra arterna på jorden så oerhörda, att vi väl egentligen inte har något val?
– Pettersson håller helt med författarna till debattartikeln men 7-partiet vill att Jordens överbefolkning ska flytta till Sverige och att det löser alla problem….
Debattartikeln från SvD HÄR
Av Stefan K
Vi är för många människor på jorden. Detta står allt tydligare och forskare varnar nu för matbrist, vattenbrist, naturkatastrofer och utbredda konflikter p.g.a. detta. Varje sekund ökar jordens befolkning med två personer och detta till en värld som redan ser en överbefolkning. Filmaren David Attenborough har gjort en film om framtida konsekvenser och som SVT:s Vetenskapens Värld visade den 22/11. Den som inte fann den skrämmande är tyvärr iskall för våra barn och barnbarns framtid. Rekommenderas.
Överbefolkningen är mest påtaglig bland 3:e världens länder, där redan överbefolkade och fattiga länder står för en nativitet som slår allt annat vi ser. I Sverige var det också vanligt med stora familjer långt in på 1900-talets början. Information, upplysning och den egna medvetenheten gjorde så småningom att man övergav tanken på storfamiljer och anpassade istället antalet barn efter verkligheten. I 3:e världen har detta ännu inte slagit igenom. Kina har försökt med policyn att endast ett barn per familj ska tillåtas. Detta har lett till motbjudande konsekvenser där man bl.a. aborterat foster om det visat sig vara flickor. Något måste ändå till för att stoppa befolkningsexplosionen. Om detta är alla forskare överrens, men om upplysning och information inte hjälper så vet i tusan…
Här i Sverige är vi som sagt inte längre vana vid storfamiljer och detta gäller även invandrare från europeiska och andra moderna länder på Moder Jord, men med de stora flyktingströmmar som nu anländer från Asien och Afrika ser vi återigen en utveckling med stora familjer. Jag bor själv i ett mångkulturellt område och ser med egna ögon familjer med allt från 4 till 8 barn. Ett rykte jag inte kan vidimera säger att den största familjen i området är på tolv personer, intryckta i en fyrarummare. Ett fåtal av dessa familjer, om ens några, är självförsörjande utan livnär sig på skattemedel. Är detta acceptabelt i det moderna Sverige år 2010? Det finns inga regler som säger att man måste anpassa familjens storlek efter de egna resurserna, men måste det inte till något i den vägen snart?
Ett exempel på det nutida Sverige hämtas från Vänersborg 2008. Familjen Hassan lämnade Somalia 2006 och erhölls en trerummare på 70 kvadrat. Familjen bestod då av pappa Hassan, hans fru, nio barn, hans mor, hans bror och brorson. Alltså fjorton personer inklämda på 70 kvadrat. Sedermera har familjen fått ett radhus från kommunen och anledningen var givetvis trångboddheten, men också det faktum att fru Hassan väntade tillökning igen. Nio barn var alltså inte nog för familjen Hassan. Så här säger pappan:
”I Sverige är det inte så vanligt med så stora familjer, men jag tycker om att ha en stor familj. Jag vill ha fler barn.”
Hur många barn familjen Hassan tänker skaffa och hur stor bostad Vänersborgs skattebetalare i slutändan måste finansiera har vi ännu inte fått svar på. Frågan om att begränsa familjernas storlek är definitiv aktuell i detta fall. Enligt min åsikt ska man inte tillåtas skaffa större familjer än man kan försörja. Givetvis kan saker hända under resans gång, som plötslig arbetslöshet eller separation, men då har vi ett fungerande skyddsnät som vi betalar in pengar till varje månad och som ska användas när nöden så behöver. Om man som familjen Hassan kommer till Sverige, inte har jobb, inte kan försörja sig själva, inte har betalat in en krona till välfärden och redan har en betydligt större familj än vad som borde vara tillåtet, så borde regelverket säga ifrån. INGA FLER BARN! Myndigheternas första prioritet torde vara att upplysa familjer, såväl svenska som invandrade, att en självförsörjning begränsar rätten att skaffa stora familjer. Ett annat citat från pappa Hassan är följande:
”Jag är beredd att arbeta. Jag vill arbeta och kunna försörja min familj.”
Drömyrket är sjuksköterska, men han kan tillfälligt tänka sig att jobba som tolk. Oavsett vilket, kan ingen ”vanlig” människa försörja en så pass stor familj på en ”vanlig” lön. Troligt scenario är att pappa, mamma och mormor Hassan kommer att tillbringa hela sitt liv i Sverige med hjälp av bidrag. Regeringen Reinfeldts arbetslinje fungerar inte i fall som detta, men den linjen kanske bara gäller svårt sjuka svenskar som ska tvingas ut i arbete för att bättra på siffrorna?
Läs mer om familjen Hassan här.