Av Stefan K

Det politiska våldet får aldrig segra. Alla som vill engagera sig politiskt ska våga detta utan att därför behöva riskera trakasserier mot den egna personen och familjen. Så ska en demokrati fungera och demokrati har vi i Sverige haft sedan den allmänna rösträtten infördes 1921.

I Sverige har vi tack och lov varit tämligen förskonade från mord som riktats mot svenska politiker. De två som inträffat är definitivt två för många, även om ett av den förmodligen saknade politiska motiv.

Hot, våld och trakasserier mot politiker har vi däremot hört om och de tenderar tyvärr att eskalera. I vårt område, Nyköping och Oxelösund, har flera fall uppdagats bara det senaste året. Benita Vikström (S) i Oxelösund ofredades bl.a. i sitt hem under valrörelsen 2010, länk och senast i raden är de landstingspolitiker som (välförtjänt) fått utstå spott och spe efter de ekonomiska skandaler som uppdagats inom Landstinget Sörmland, länk.

Media är sällan sena att haka på och fördöma dessa hot och från kollegor inom andra partier hörs kritiska och ängsliga röster om hot mot demokratin, men…

…sedan finns det politiker och partier som mer eller mindre i det tysta utsätts för långt värre saker än ovan nämnda, men i dessa fall lyser oftast media och politikerkollegor med sin frånvaro.

Ja, givetvis pratar jag om Sverigedemokraterna och partiets representanter. I veckan rapporterade DN om att 1 av 6 representanter har hoppat av sina uppdrag i kommuner och landsting sedan valet, men bara i förbigående nämns orsaker som hot och våld. Man är ofta snabba med att påpeka alla tomma stolar, men sällan vilka orsakerna bakom är.

Att media både före, under och efter valet triggade upp stämningen med hjälp av både lögner och floskler, gjorde våldet mot SD mer eller mindre legitimt. Att man sedan undanhöll sig att rapportera det våld som följde i kölvattnet av medias ibland groteska häxjakt, får i alla fall mig att fundera över medias roll och hur stolta journalister som yrkeskår är? Vi minns också hur kommunisten, förlåt vänstersocialisten Lars Ohly, stod i TV och sade att ”Vi ska bekämpa dom med utomparlamentariska krafter” och när sedan vår statsminister (vårt lands högste ledare) går ut med de bevingade orden om att ”Bedriver man en extrem politik får man skylla sig själv”, så inser man att det samlade pk-Sveriges mål är att skrämma bort Sverigedemokratiska politiker, krossa SD som parti och till hjälp drar man sig inte för att använda diverse odemokratiska handlingar.

Vem trodde att föregångslandet Sverige skulle sjunka så lågt att dess högsta och folkvalda representanter är beredda att ta till odemokratiska krafter för att radera ut ett parti som vågar kritisera en politik som i decennier levt i en ogenomtränglig bubbla och orsakat problem, vilka på olika sätt drabbar alla de medborgare som går till val vart fjärde år? Medias roll när de väljer att blunda, trots allt det sprängstoff som finns att gräva i, är förunderlig.

Här följer en kort kavalkad av de hot och det våld som drabbat SD-politiker:

• Original Gangsters hotar att hänga ut Sd-politiker
• Kvinnlig SD-politiker fick ett hakkors nedsprejat på dörren
• SD-politiker med invandrarbakgrund knivskuren
• SD:s pressekreterare misshandlad
• Politiker fick en yxa i dörren
• Politiker och hans familj hotade
• Fick sina bilar sönderslagna
• Fick ett hot per brev
• Tar time-out efter hot mot familjen
• En statsvetare informerar
• Säpo-rapport om det ökande våldet

Så här skulle jag kunna fortsätta att rada upp exempel. Det hundbajs som Benita Vikström fann utanför sitt hem och den knuff som Åsa Kullgren (S) fick utanför Landstingshuset, framstår som små bagateller i sammanhanget. Att fler SD-politiker hoppat av kanske ändå har en förklaring, även om media gärna väljer att dra fram de tomma stolarna.

SVT:s Debatt visade 2009 en debatt om våldet mot SD och föga förvånande stod vänsterextremisterna och skyllde ifrån sig. Tyvärr hittade jag inte programmet i sin helhet, men däremot Eftersnacket som är värda att lyssna på.