Av Olli Rein                   Uppdaterat på grund av eget slarv, där aldrig några siffror för invandringens kostnader redovisades

Jag har nyligen sett på Rapport för en gångs skull, 2012-06-30 kl 19:00 – 19:30, och där prisade man inte oväntat massinvandringen, som den enda lösningen på vår arbetskraftsbrist. Man visade också upp var det var som värst, och det var inom lantbruksområdet, där rekryteringen av elever till lantbruksskolorna hade haft en stor nedgång sedan ganska länge, varför det nya antalet lantbruksutbildade inte alls täcker behovet av framförallt kvalificerade kreatursskötare numera

Det var främst bland de stora mjölkproducenterna, som bristen på utbildade kreatursskötare var som värst. Men nu hade det börjat lösa sig, sedan man importerat många nyutbildade djurskötare från Litauen, men också lite äldre och mer rutinerade personer med rätt kunskaper har kunnat knytas till näringen. Det har varit så under rätt många år numera, och för tillfället så täcks lantbrukens efterfrågan till 75 procent, av till Sverige invandrade Litauer.

Dessa har god utbildning för sitt arbete, samt goda praktiska kunskaper, och har efter bara något år i Sverige lärt sig svenska, och de investerar i bostäder på de gårdar där de arbetar. Det är här de vill vara kvar, och de ser sin framtid an med stor entusiasm och framtidstro. Litauen är inget alternativ säger de på frågan om de inte längtar hem, och antyder att lönen och möjligheterna här är så mycket större än hemma i deras förra hemland. En hel del av dessa har säkert sina tankar och drömmar runt en egen gård så småningom. Sveriges behov av nya lantbruksarbetare kommer alltså i överskådlig tid framöver att täckas av välutbildade Litauer.

Men skulle då inte landsbygdsbor från Somalia, Afghanistan och Mena-länderna kunna ta delar av dessa jobb. Inte så som det är nu i vart fall, då de inte alls har några kunskaper och erfarenheter av moderna lantbruksanläggningar. De kan ju inte heller så mycket svenska i de flesta fall, så att de kan inte läsa sig till vad de ska och inte ska använda sig av inom det område de skulle ha anställts till.

Så än en gång får vi förlita oss till vårt närområde och etniskt vita människor för att utföra de arbeten som måste skötas. På så vis visas också ännu en gång att Sveriges ensidigt inriktande på outbildade och bekväma invandrare från Afrika och Främre Orienten, inte är något annat än rena rama lycksökare utan någon tanke på att de ska kunna försörja sig av egen kraft.

Dansken Uhrskov Jensen har i år publicerat ännu en bok, Invandringens Pris, som handlar om hur mycket den icke-europeiska massinvandringen kostar Danmark. Hans slutsats är att kostnaden är enorm i utbetalningar från välfärdssystemen och ökande kriminalitet, kombinerat med minskad konkurrenskraft och minskad teknologisk innovation.

Han visar via noggrant genomgången statistik att det endast är vissa asiatiska immigranter som lika bra som nord-européer klarar av skolgången. Det är framför allt immigranter från östra Asien såsom japaner, koreaner, kineser och vissa vietnameser tillika få indier, som förmår klara sig igenom utbildningssystemen. Alla andra icke-västliga immigranter klarar sig sämre än européer, många av dem mycket sämre.

Detta stämmer väl överens med genomsnitts-IQ i olika områden, där få asiater – förutom öst-asiater – kan tävla med européer. Andra etniska grupper klarar inte det. Trots att det i Västerlandet av idag är tabu att nämna det, är det en väldokumenterad sanning att IQ korrelerar väl med ekonomisk standard, både individuellt likaväl som nationellt. Om det här har historikern, och författaren till The Bell Curve, Charles Murray skrivit.

Uppdaterat från här när det gäller texten

En dansk tankesmedja har försiktigt bedömt nettokostnaden för immigrationen till 50 miljarder kronor per år (tre procent av dansk BNP). En dansk studie fann att varannan invandrare från den tredje världen – framför allt från muslimska länder – saknar kvalifikationer även för de enklaste jobben på arbetsmarknaden.

Morten Uhrskov Jensen konstaterar att trenderna är likadana i Sverige, Frankrike, Tyskland och USA. Hans slutsats är att all icke-västlig massinvandring till Västerlandet behöver stoppas. De västliga politiska eliterna vidhåller massinvandringspolitiken trots de växande tecknen på att den är enormt skadlig för deras egna länder. Denna farliga envishet kan skyllas ideologisk blindhet alternativt att de politiska eliterna ser status quo som essentiell för att inte hota de positioner, den prestige och de personliga privilegier som de tillskansat sig.

I Norge är en ständigt ökande grupp av icke-västliga invandrare helt bidragsberoende för sin försörjning enligt en studie av Tyra Ekhaugen på Frisch Centre for Eonomic Research. Detta talar helt mot det vanliga antagandet att arbetsmarknaden i allt högre grad är beroende av invandrare.

2012 rapporterade den norska affärstidningen Dagens Naeringsliv om den forskning som Erling Holmöy och Birger Ström gjort om effekten av immigrationen på statens budget. Deras slutsats är att kostnaderna kommer att bli mycket höga i det långa loppet och att massinvandringen har likheter med pyramidspel.

Olli litar på den danska tankesmedjans försiktiga bedömning av nettokostnaden för immigrationen till Danmark till 50 miljarder kronor per år och har därför bara räknat om den danska beräkningen av 50 miljarder i svenska kronor för en befolkning på ca 5,5 miljoner och räknat på Sveriges befolkning på ca 9,5 miljoner så blir summan drygt 86 miljarder. De 4 miljarder extra som jag har lagt på, är troligtvis för lite då Sveriges invandring för närvarande är i stadd i en närmast okontrollerad tillväxt, medan Danmarks invandring är på en mer balanserad nivå.

Hur länge detta ska kunna pågå i Sverige, är ju tyvärr beroende av Sveriges befolkning, där de utrikes födda och särskilt de arabiska muslimerna avlar av sig i en takt som gör det svårare för varje år som går, att få en majoritet som är för en mer sansad invandring än den nuvarande.

Om man sedan också ska ta hänsyn till vad den brottsliga verksamhet dessa invandrare från muslimska länder i synnerhet ställer till med, så kan den givetvis aldrig mätas i pengar, men då det enda mått vi kan mäta med är pengar, så blir det minst 10- tals miljarder varje år, när allt räknas in. De enda som tjänar på detta är samhällets högavlönade domare, åklagare, försvarsadvokater, socionomer, psykologer,  fängelsedirektörer och dylika, och som vanligt är skattebetalarna de stora förlorarna.

Läs hela artikeln av M.U. Jensen och Peder Jensen ”Fjordman”OBS! Svensk text  HÄR