Under gårdagens Debatt om svenskhet i Almedalen hade redaktionen placerat Mattias Karlsson (SD) ensam mot en hoper av vänstersocialister och riksdagsledamoten Jasenko Selimovic.

Det här känner ni igen från andra debatter när svenskhet, svenska traditioner och svensk kultur ska debatteras. En försvarare mot en hop av förnekare, gärna med utländsk bakgrund. Selimovic försvarade givetvis ett mångkulturellt samhälle, vilket kan tyckas märkligt när han själv kommer från ett land som splittrades p.g.a. mångkultur.

Åter till rubriken. Mehmet Kaplan lovsjöng förstås Sverige…det mångkulturella Sverige…och hävdade att han minsann är lika mycket svensk som någon av oss. Ja, givetvis är detta något som Kaplan säger i dessa sammanhang, men vad säger han i andra sammanhang? När han sitter tillsammans med sin släkt, sina turkiska vänner och reser på besök till hemlandet Turkiet, har han då samma infallsvinkel? Sitter han verkligen då och förklarar att han är svensk och inte turk? Tror inte det.

På min arbetsplats har jag flera kamrater med utländsk bakgrund och de kommer från länder som Chile, Finland, Norge, Danmark, Bosnien, Polen, Peru och Kina. Ingen av dessa säger sig vara svensk även om de är svenska medborgare, utan de anser sig vara chilenare, polack, polska, norska, finska och bosnier. Flera av dem har dessutom valt att inte bli svensk medborgare. Är de då svenskar? Nej, inte enligt dem själva.

För att återgå till Mehmet Kaplan, undrar jag med vilken rätt han som inflyttad kan sitta och säga att det gamla Sverige inte längre finns och att vi måste inse att vi måste anpassa oss efter dagens situation. Tänk om 100 000-tals Västeuropéer bosatte sig i Turkiet under en kort tid och började ställa krav på att den turkiska nationen skulle glömma sin historia, sin kultur och sina traditioner för att anpassa sig efter det ”Nya Turkiet”. Tror inte att det skulle falla det turkiska folket i smaken och definitivt inte den islamdominerade majoriteten.