Av Olli Rein
Då blev det dags att lägga ut även vårt andra inlägg angående slaveriet. Den här gången handlar det om de Nordafrikanska Medelhavsländerna och deras sjörövare, som höll i en lönsam slavhandel från skepp på Medelhavet och kanske också efter Afrikas västkust. Det var lite som de somaliska piraterna idag, man begärde lösensummor för de infångade sjömännen, om de inte betalades så såldes fångarna till slavar på närmaste slavmarknad. Det är Pettersson själv som även har publicerat det här inlägget.
Svenska slavar i Nordafrika
Av Pettersson
Vi har alla läst och hört talas om slavhandeln mellan Afrika och Nordamerika, här på bloggen har vi tidigare skrivet om slavhandel i Islams namn i Afrika.
Mindre känt är att så mycket som 700 000 européer drabbades av fångenskap och slaveri i de så kallade Barbareskstaterna i Nordafrika mellan år 1500 och en bit in på 1800-talet. Bland dessa offer fanns också c:a 1 000 svenska sjömän.
Den svenska staten ordnade ett friköpssystem med kollekt i kyrkorna och betalade stora pengar till bland annat nuvarande Marocko. Handeln var så organiserat att det till och med fanns fasta prislistor på friköpandet av slavar. 160 000 för en enkel sjöman medan en fartygskapten kostade en miljon i dagens
penningvärde. Sverige betalade även pengar till olika furstar för att slippa bli utsatta för kapningar, så sent som 1845 betalades de sista pengarna.
Den nordafrikanska kusten var ökänd i Europa under den förmoderna eran. Från dess hamnar löpte kapargalärer ut för att röva europeiska fartyg, dess varor och besättningar. Sjöfolket sattes i arbetsläger i väntan på friköpning eller såldes på slavmarknader.
Markus Berg var en sjökapten som lyckades ta sig hem med 5 av sina ursprungligen 10 män i besättningen på det lilla fartyget. Berg och de andra återvände som brutna män. Berg skrev en bok om sina upplevelser när han satt fången mellan 1754 och 1756.
En annan var mer lyckosam och gjorde en strålande karriär. Gunnar Olofsson Roth fick arbete och som skeppsbyggare i nuvarande Algeriet och blev snart berömd för att bygga snabbseglande piratskepp. Så småningom lyckades han ta sig hem och blev en av kronans främsta skeppsbyggare.
Andra konverterade till islam vilket gav dem ett drägligare liv men det uppskattades inte av de muslimska slavhandlarna eftersom priset då sjönk på dem. En av dessa var Johan Öman som konverterade som 12-åring.
Det var behovet av billigare salt som föranledde svenska skepp att söka sig in i Medelhavet och dess salthamnar. I priset för denna handelsexpansion ingick dock många människors liv. Svenska sjömän tillfångatogs för att säljas på muslimska slavmarknader i Nordafrika stort. De användes som tvångsarbetare eller för utpressning. Detta uppmärksammades stort i Sverige och det ordnades kollektinsamlingar och friköpsärenden, det berättades om slaveri i sjömansvisor, tidningsartiklar och i finare litteratur, det kom brev från slavar i Nordafrika till anhöriga.
− Pettersson konstaterar att företrädare för freden och barmhärtighetens religion varit de utan jämförelse värsta slavhandlarna i historien.