Nu ska vi göra slut på föreställning om att musik äldre än 1960-talet är töntig och inte har något drag under galoscherna. Jag ska dock göra klart för er att det inte är Jerry Lee Lewis som uppträder själv på filmen, som dessutom är från 1989. Men det kan nog vara han som sjunger. Jag missade detta och får be om ursäkt, men jag tänkte för mycket på showen, som dock troligen bygger på vissa verkliga händelser. Åtminstone den med eld på pianot när Great Balls of Fire spelades på vissa ställen. Skådespelaren på filmen heter Dennis Quiad, och det är ingen jag känner till.
Jerry Lee Lewis, född 29 september 1935 i Ferriday, Louisiana, är en amerikansk rockartist, sångare och pianist. Han är son till Elmo och Mamie Lewis. Storebror till Linda Gail och Frankie Jean Lewis och lillebror till Elmo Lewis Jr.
Lewis växte upp vid floden Natchez tillsammans med sina kusiner Mickey Gilley och Jimmy Lee Swaggart (senare känd TV-predikant). Jerry började spela piano hemma hos sin släkting Lee Calhoun, där han lärde sig spela ”Stilla natt” i sin egen boogie woogie-version. Hans föräldrar köpte ett Starck Upright Piano till sin 8-årige son. På det lärde han sig spela de flesta låtar som spelades under 1940-talet och 1950-talet. I en intervju 1993 sa han att han satt 5-7 timmar om dagen vid pianot tills han var 21 år gammal, då han slog igenom med hitlåten Crazy Arms och sin egen End of the Road. ”I loved it… I worshipped it” sa han i samma intervju. När han var mellan 9 och 13 år brukade han ta sig till Haney’s Big House, som låg i de färgade kvarteren, där han kunde lyssna på de färgades musik. ”To me at the time, would be like strolling to a part of heaven… Musicly speaking you know” uttalade han sig senare. Jerrys första uppträdande ägde rum när den lokale Fordhandlaren skulle inviga en ny bilhall. Elmo och Jerry var där och hörde ett rockabilly-gäng spela. Elmo tog kontakt med den som ansvarade för underhållningen och sa att hans son kunde spela och sjunga mycket bättre än de. En stund senare satt Jerry Lee vid pianot och hamrade och ylade ”Drinking Wine Spoo-Dee-O-Dee”. Fordhandlaren lät hatten gå runt för att samla in pengar åt den duktiga sångaren och pianisten.
En tid senare när Elmo och Jerry var ute och åkte bil hörde de en man som sjöng och spelade gitarr på radion. Jerry vred upp volymen och sa till sin far att ”så där låter riktig musik”. Det var Elvis Presley som spelade och sjöng ”Blue Moon Of Kentucky”. I samma veva började Jerry tänka att han kanske skulle uppsöka den där Sam Phillips som kanske kunde göra Jerry till en lika stor stjärna som Elvis. Elmo tömde hönsgården på ägg och sålde alla för att betala resan. När Jerry och hans far tågade in i studion så fick de veta att Sam inte var inne utan Jack Clement tog emot dem. Jerry började med att spela ”Seasons of My Heart” vilket inte imponerade särskilt på Jack. Jack sa till Jerry att han skulle skriva en egen låt som lät mer som Rock’n Roll. En tid senare uppsökte Jerry, nu med sin kusin, JW Brown, och några andra, återigen Sun Studios. Jerry spelade upp ”End of the Road” för Jack, som tyckte den var rätt bra. Värt att tillägga är att texten inte skulle ha varit ”I’m waitin’ at the end of the road” utan egentligen ”There’ll be a wedding at the end of the road”. Han fortsatte sedan med ”Your The Only Star In My Blue Heaven” och slutligen frågade Jack Jerry om han kände till ”Crazy Arms”. Jerry svarade att han kände till en del av låten. Till slut fick i alla fall Clement ”Crazy Arms” på band. Senare när Sam äntligen återvände till Sun Studios tog Jack honom till kontrollrummet där han spelade upp Crazy Arms för honom. Sam lutade sig tillbaka och blundade. Efter mindre än 10 sekunder öppnade Sam ögonen, stoppade bandet och utbrast ”I can sell that”.
Jerry Lee Lewis är rock’n’rollens vilde som förkroppsligar de mest våghalsiga och livfulla impulser. Den pianodunkande rockaren kombinerar en vildsint, boogie-woogieliknande stil, där han spelar med både fingrar, fötter, armbågar, med en busig ohämmad sång i hittar som ”Whole Lotta Shakin’ Goin’ On”, ”Great Balls of Fire” och ”High school confidential” som kom 1958. Det året kom även låten ”Breathless” som blev den sista låt som Jerry Lee fick en hit med på 1950-talet. Dessa fyra sånger släpptes på Sun Records 1957–1958. Jerry Lee Lewis blev så populär att han var nära att ta över Elvis Presleys titel som Rock And Rollens kung. Många trodde att Jerry Lee Lewis skulle bli Rock And Rollens nye ”kung”. Ett år efter genombrottet skakades USA av nyheten att Jerry Lee Lewis hade gift sig med Myra Gale Brown som var Jerrys kusins och basists 13-åriga dotter. Skandalen blev slutet på Jerry Lee Lewis tidiga karriär. Resten kan ni läsa HÄR och på engelska Wikipedia eller hans egen hemsida.
Jerry Lee Lewis – Great Balls of Fire
Jerry Lee Lewis – Whole Lotta Shakin Goin On
Little Richard – Good Golly Miss Molly
Richard Wayne Penniman, mer känd under sitt artistnamn Little Richard, född 5 december 1932 i Macon, Georgia, är en amerikansk rockartist, sångare och pianist. Little Richard har gett sig själv epitetet ”arkitekten bakom rock’n’roll”. Han var på 1950-talet en av de stora stilbildarna inom rock’n’rollen med sin explosiva musik och sin personlighet. Little Richard invaldes i Rock and Roll Hall of Fame under det första intagningsåret 1986.
Little Richards uppväxt präglades av kyrkobesök där han tog del av gospelmusiken. Denna stil skulle visa sig prägla hans karriär: gospelinfluensen märks tydligt i de hits han spelat in under åren.
1955 släppte han låten Tutti Frutti. Han och bandet The Upsetters roade sig med att avsluta varje framträdande med låten. När den skulle spelas in på skiva ändrades en del av texten, eftersom den innehöll anspelningar på homosexualitet.[källa behövs] Joe Lubin var också med och skrev det som är den nuvarande texten i Tutti Frutti. Coverversioner har gjorts av bl.a. Elvis Presley, Carl Perkins, Pat Boone samt Jerry Williams.
1956–1957 kom inspelningar som Lucille, Long Tall Sally och Good Golly Miss Molly. Även dessa blev stilbildande för rock’n’rollens sound, och flera covers har gjorts. Long Tall Sally spelades senare in av Beatles.
Efter att ha gjort sig känd drog sig Little Richard tillbaka för att predika. 1964 gjorde han comeback med låten Bama-Lama-Bama-Lou. Denna låt blev dock inte lika uppskattad, på grund av den musikmässiga förändring som hade skett. Brittiska grupper som Beatles, Rolling Stones och The Animals, hade blivit kända. Notabelt är att Jimi Hendrix medverkade i The Upsetters som gitarrist i bland annat Bama-Lama-Bama-Lou. Några år senare fick han sparken av Little Richard efter att ha missat en buss under pågående turné.
Little Richard fortsatte att uppträda och spela in, om än i mindre utsträckning än under de stora framgångsåren. Bland annat märks en cover på Otis Reddings sista och mest kända hit, (Sittin’ On) The Dock of the Bay. Otis Redding hade postuma framgångar med denna inspelning. Redding omkom i en flygplansolycka strax efter att låten spelats in.
Little Richard uppträder fortfarande och en Europaturné genomfördes 2008.[källa behövs] I långfilmen om Pennimans liv, The Little Richard Story, spelar Leon rollen som Penniman. Troligen är det från den här filmen som videon kommer.