Expressen silar mygg och sväljer kameler

Debattartikel av Johan Lundberg, författare och docent vid Stockholms universitet. Publicerad i SvD.

RASISM. Det är naturligtvis hedervärt av Expressen att uppmärksamma rasism på nätet, och i synnerhet den som torgförs av folkvalda politiker. Ett frågetecken rörande förra veckans publiceringar infinner sig dock, när jag erinrar mig hur man på Expressen reagerade när jag erbjöd dem material om de inslag av uppenbar antisemitism som förekommit inom verksamheter arrangerade av Afrosvenskarnas riksförbund och det islamska studieförbundet Ibn Rushd, organisationer som uppbär mångmiljonbidrag från Allmänna arvsfonden, Folke Bernadotte-akademin, Ungdomsstyrelsen och Folkbildningsrådet.Read More »

Det självständiga, kritiska tänkandet har försvunnit

Av Gotlands Allehanda Marika Formgren.

Den svenska kulturdebatten har vänt upplysningen ryggen. I stället har kulturrelativism och idén att ”allt är strukturer” lett till partitagande för våldsbejakande ideologier och totalitära politiska läror. Det skriver Johan Lundberg i boken ”Ljusets fiender” (Timbro).

I skoldebatten ställs kritiskt tänkande ofta mot faktakunskaper, som om elever kan tänka kritiskt utan kunskaper. Vilken roll spelar bilden av ”kritiskt tänkande” för de problem du beskriver?

 – Med de teorier som har blivit populära inom akademien – postkolonialism, feminism, intersektionalitet – tillägnar man sig snabbt ett kritiskt förhållningssätt. Samtidigt har den traditionella kunskapsbasen inom de akademiska ämnena monterats ned. Nu känner man att man har lärt sig något efter ett halvårs universitetsstudier i stället för tre år. 20 poäng genusvetenskap, sedan kan man uttala sig om nästan vad som helst i samhället!

– Motsatsen är ett kritiskt tänkande som bottnar i att man självständigt försöker förhålla sig till saker och ting. Så behandlades fatwan mot Rushdie på kultursidorna. När Vilks debatterades hade det självständiga försvunnit.Read More »

Med antirasismen som täckmantel

Pengar från Allmänna arvsfonden, Ungdomsstyrelsen och Folke Bernadotteakademin används till att finansiera antisemitisk propaganda som del i ”antirastistiska” projekt, skriver Johan Lundberg i Expressen.

”Under arbetet med slutkapitlet i min bok ”Ljusets fiender”, vilket handlar om vårens kravaller i Husby, kom jag i mitt sökande efter ideologiska underströmmar att stöta på en rad organisationer som förvånade mig genom att ett fåtal namn ständigt återkom: Mattias Gardell, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil, för att nämna några. Ibland hade dessa personer framträdande positioner i organisationerna. I andra fall bjöds de in som regelbundna föreläsare eller seminariedeltagare. Ibland dök de upp som författare till bidragsansökningar.

Organisationerna lystrade till namn som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Studieförbundet Ibn Rushd, Charta 2008 och Forix, Förorternas riksdag. För att blott nämna några.

Flera av dessa organisationer påstods ha antirasistiska syften. Ofta sade man sig kämpa för mänskliga rättigheter. Vid ett närmare studium upptäckte jag dock att flera av organisationernas huvudfrågor var ännu mer begränsade än antalet frontgestalter. Noga besett inskränkte de sig till två: Påvisandet av rasism mot muslimer och kamp mot den nuvarande terrorlagstiftningen. Ofta sammanföll de två: Kamp mot islamistisk terrorism framställdes i alarmistiska ordalag som ett västvärldens krig mot muslimer”

Läs mer HÄR.

-Pettersson konstaterar att ovanstående personer och organisationer är en propagandamaffia, de skiter i fakta och verklighet men gillar att leva på bra på att sprida falska sanningar och skattebetalarnas pengar…och vi väntar fortfarande på sanningen om hijab-upproret.

Bör SSU rannsaka sig själva?

Av Stefan K

SSU tillhör de ungdomsförbund som med diverse odemokratiska metoder motarbetat partier med en kritisk inställning till förda invandringspolitik och man har t.o.m. synts i samma demonstrationer som AFA.

Efter massakern på Utøya har SSU uppvisat en parad av hätska och ibland osmakliga utfall mot SD och deras ungdomsförbund SDU. Visst kan jag förstå sosseungdomarnas ilska när det var deras kamrater i AUF som var målet för Anders Behring Breiviks terrorattentat, men att man ger SD och SDU skulden för en galen norrmans fantasier och handlingar är mer obegripligt. Borde inte SSU sopa framför egen dörr innan man attackerar andra? Detta frågar sig Johan Lundberg på Axess i sin artikel ”SSU:s samarbete med politiska aktivister”.

Vänstern och till dem tillhör Socialdemokraterna, angriper enligt Lundberg liberaler och konservativa som inte tar avstånd från de i sina grupper som förespråkar politiskt våld och utomparlamentariska metoder. Bland angriparna hör Göran Greider de mest högljudda, samtidigt som han av Lundberg ifrågasätts för sin inställning mot grupper på vänsterkanten som använder politiskt våld och ger sitt stöd till terrorister och kommunistiska diktaturer.

SSU och ABF har gett ut ett häfte, var syfte är att skapa intresse för politiska aktioner. Vi från Nyköping med omnejd kan bl.a. ta del av en beskrivning av Nyckelskramlarna, vars manifestation har sett deltagare från både AFA och SUF ( Syndikalistiska Ungdomsförbundet). En annan aktion som tas upp i boken är Allt åt alla, ni vet de som arrangerar den patetiska överklass-safarin. En av huvudpersonerna i denna rörelse är en AFA-veteran vid namn Mattias Fredriksson, som dömts för flera våldsbrott. En av författarna till SSU: och ABF:s häfte heter Jesper Nilsson och är chefredaktör för Dagens Konflikt där Mathias Wåg tillåts göra reklam för sin bok ”I stundens hetta” som är ett försvarstal för de autonoma gruppernas metoder. Bl.a. står dessa ord att läsa i bokens förord: ”Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.”

Några av de redskap och metoder Mathias Wåg, förövrigt också han en ledande person i den autonoma gruppen, är att attackera bensinmackar, bygga barrikader och starta kravaller. Dessa metoder har vi sett alltför ofta på svenska gator, torg och vissa politikers egendomar.

Detta är alltså en bok som SSU, Socialdemokraternas Ungdomsförbund, är med och sponsrar. Stefan Löfvén har många skäl till att ta sina ungtuppar i öronen.

Källa: Axess

KGB-spionerna vid Umeå universitet

Pettersson har lagt ut en text av Johan Lundberg som anknytning till artikeln om Stasiarkiven nedan.

I ”Thule, Kungliga skytteanska samfundets årsbok”, 2011, kan man läsa en mycket intressant artikel av Lennart Stenflo, professor emeritus i teoretisk plasmafysik vid Umeå universitet. Där beskrivs en forskarkarriär som till betydande delar har utspelats i det forna Sovjetunionen – från 1960-talet och framåt. Stenflo ger en rad ögonblicksbilder av hur det var att bedriva forskning under en paranoid regim med allt vad det innebar av plötsliga husarrester samt av mysiskt försvunna kolleger.

För svenskt vidkommande är det intressant att ta del av Stenflos beskrivning av de informationer om hans eget liv som han sedermera fick ta del av i KGB:s arkiv, vilket indikerar att den sovjetiska underrättelsetjänsten hade uppgiftslämnare även vid Umeå universitet:

”KGB hade samlat på sig ett stort arkiv som innehöll detaljerade uppgifter om mitt liv vid Umeå universitet, dit jag kommit 1971 som ung (31 år gammal) professor. Jag blev förvånad över att t o m uppgifter från min tonårstid fanns med. Uppenbarligen hade de en informationskälla i Umeå. Under 1970-talet var ju universitetet där mycket ’rött’. När jag kom till Umeå för fyrtio år sedan kontrollerades studentkåren av olika kommunistiska fraktioner. På väggarna utanför studenternas och lärarnas matsal hängde stora porträtt av Lenin och Stalin. En del av lärarna inom främst de humanistisk-samhällsvetenskapliga ämnesområdena omfattade också de vänsterextrema åsikterna. Några av dessa lärare hade dessutom nära politiska förbindelser med Sovjetunionen. KGB har ju som bekant haft många kända svenska kontakter, men varifrån Umeå-informationen kom har jag inte lyckats få fram. Jag misstänker dock vissa personer som tidigare arbetat vid universitetet och som numera av taktiska skäl inte längre kallar sig kommunister. En av mina ryska gästforskare hade nämligen blivit mycket upprörd när han fick se ett bokbord med kommunistisk propagandalitteratur i en av universitetets lokaler. Incidenten kom tydligen till de sovjetiska myndigheternas kännedom. Han straffades därför omedelbart efter sin återkomst till Moskva. Detta kan naturligtvis ha varit en tillfällighet, men mina erfarenheter indikerar ett samband med diktaturregimens sympatisörer i Umeå. Denne gästforskare är en av mina närmaste vänner och därför ansträngde jag mig till det yttersta för att reda ut orsakerna. Vissa fakta som då framkom fick livsavgörande konsekvenser även för mig själv.”

Som framgår av denna text, kan man anta att de till synes naiva och godtrogna svenska kommunistsympatisörernas görande och låtanden i Sverige på 1960- och 70-talen inte blott fick konsekvenser för samhällslivet, opinionsbildningen och utbildningspolitiken i Sverige utan att det också kom att få betydligt mer handgripliga följder för sovjetiska systemkritiker. Detta ökar naturligtvis pressen på att listorna med svenska KGB- och Stasi-kontakter offentliggörs.