Svartskallemajoriteten är enorm

Hur är det egentligen med “svartskalle-majoriteten” på våra fängelser? Är den enorm som Jan Guillou påstod redan 1996?

Från kriminalvården får vi inga svar. De får nämligen inte berätta hur det ser ut. Statistiken över invandrarnas över-representation i brott säger desto mer. Den bekräftar den – som Guillou skriver – “närmast chockartade bild” som han fick under ett besök på Norrtäljefängelset. Och det är ändå 16 år sedan och ingen tror bäl det blivit bättre sedan dess.

När man tittar på den magra statistik som våra myndigheter har publicerat så får man inte intryck av att det inte är så illa. Anledningen till det är att Brå:s favoritkategori “samtliga brott” knappast är ett bra mått på hur det ser ut i våra fängelser. I “samtliga brott” blandas klotter, cykelstölder och snatterier med mord, våldtäkt, misshandel  och rån.

När “Brottsligheten minskar” eller när “Invandrare är något överrepresenterade i brottslighet” är det just “samtliga brott” som det refereras till. Men invandrarnas överrepresentation är mycket större när det gäller vissa brott. Brotten som kan leda till fängelse.

Studera diagrammet nedan och läs mer på Affes statistikblogg.

Den rosa delen är “normalrepresentationen”. Det vill säga, den andel brott som de folkbokförda med utländsk bakgrund hade begått om de proportionellt sett hade begått lika många brott som svenskarna. Den röda delen visar antalet brott som samma grupp har begått på grund av att de är överrepresenterade. Den gula delen är andelen brott som har begåtts av de icke folkbokförda. Asylsökande, illegala invandrare, turister etc.1

Ja vad ska man säga? Det ser inte så bra ut. Men det kan mycket väl vara ännu värre heller hur Myten Ullenhag?

Guillous mamma – min son ljuger

Av Pettersson

Fler än 600 000 människor har sett ”Ondskan” på bio.  Två miljoner svenskar har läst Jan Guillous delvis självbiografiska bok som filmen bygger på.  Där berättar Guillou om hur han regelbundet misshandlas av sin styvfar medan hans mamma undviker att ingripa.  Guillous mamma har valt att offentligt inte kommentera sin sons påståenden.

 Nu bryter hon tystnaden.

Mamman” heter Marianne Hansén och har tidigare inte pratat med media om sin sons uppväxt och yrkeskarriär. ”Jag älskar mina barn” Hon väljer nu att bryta tystnaden. – Jag är en fullt normal människa och jag älskar mina barn. Jag är 81 år men gudskelov helt klar i huvudet.

Att han skulle vara misshandlad varje dag, det är helt fel. Det är hemskt synd att Jan går så in i sin fantasivärld. Det gjorde han redan som barn. Jan har alltid haft svårt att skilja på fantasi och verklighet.

Det var så mycket som var helt fel i boken. Bland annat att han skulle ha slagit ner sin styvfar. Det är helt fel eftersom hans styvfar då hade flyttat för länge sedan.

Han sa ingenting om att det var så bråkigt på Solbacka när han kom hem på loven. Han var precis som vanligt och jag såg aldrig några märken på honom, vare sig när han var barn eller senare.

När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt.

Jan har hållit på och ljugit om det här i 20 år så han tror kanske på det själv. Men nu har han gått för långt. Nu får det vara nog.  

Läs hela artikeln HÄR. 

-Pettersson säger inte mer än att Jan Guillou står med byxorna nere. Mamman är inte ensam, mängder av skolkamrater säger samma sak – Jan Guillou ljuger.

Sverige ska inte tillåta kvinnoförnedrande mundering i skolorna

Av Pettersson som kopierat Jan Guillous krönika i dagens Aftonbladet.

Även en blind höna kan hitta ett och annat korn ser man när man läser denna krönika för det är väl knappast ett trendbrott vi ser i media. Undrar om Jan Guillou undgår att bli kallad rasist som vi nättroll blir när man skriver självklarheter, för övrigt borde Guillou gå ett steg till och inte stanna vid skolan…

Krönikan nedan…

Det finns en minoritet i världen som tror att det är Guds vilja att unga kvinnor skall könsstympas. Föreställningen lever starkast kring Afrikas horn, i länder som Somalia, Eritrea och Etiopien.

I Sverige är könsstympning ett brott och det alldeles oavsett om det skulle kunna ses som en inskränkning i religionsfriheten. Visserligen förespråkar varken Koranen eller Bibeln denna grova form av kvinnomisshandel, lika lite som kravet att kvinnor skall klä sig i heltäckande niqab eller burka.

Men vad som står i de religiösa skrifterna är inte avgörande för vad folk tror eller ens för den världsliga lagstiftningen. Bibeln förespråkar dödsstraff för otrohet och sexualitet. Det innebär att pastor Green får predika mot såväl otrohet som homosexualitet. Det ingår i hans religions- och yttrandefrihet. Men omsätter han sin tro i praktiken döms han för mord.

Så ser principerna ut och så långt är det ganska enkelt. Men vad så med rätten för vissa religiösa minoriteter att drapera sina barn i heltäckande niqab eller burka när de skall gå till skolan?

Religiös extrem klädsel är inte lika skadligt för barn som att få sina underliv sönderskurna av kvacksalvare. Det är en påtaglig skillnad. Men är det ett argument för att tillåta oskicket, väger verkligen religionsfriheten tyngre än Sveriges och EU:s principer om jämställdhet och allmänna förbud mot kvinnoförnedring?

Skolverket tycks anse det. Myndigheten har nyligen lagt fram riktlinjer där man slagit knut på sig själva för att försöka leda i bevis att det vore olagligt att förbjuda extrem religiös klädsel i skolan.

Det intressanta är inte att Skolverket har fel i sak, utan att man anpassar sig till en allmän rädsla för att delta i någon sorts islamofobisk förföljelse. Man vill inte hamna i sällskap med Sverigedemokraterna.

Den olustkänslan är begriplig och skall inte underskattas. Jag måste medge att jag själv anfäktats av den. Men nu när Skolverket skämt ut sig börjar den småfega hållningen bli ohållbar.

För det går faktiskt inte att komma i från att burka och niqab på småflickor är ett otvetydigt uttryck för kvinnoförnedring. Därmed är det också olagligt.

Och tror man, som Skolverket åtminstone låtsas, att svensk lagstiftning är oklar i den frågan så kan man exempelvis luta sig mot FN:s konvention mot kvinnodiskriminering. Eller den resolution som Europarådet antagit där det slås fast att religionsfriheten inte kan åberopas som skäl för att tvinga skolflickor att klä sig heltäckande. Och eftersom Frankrike sedan ett antal år har totalförbud mot all religiös mundering i skolan så har Europadomstolen hunnit behandla ett flertal överklaganden i ämnet. Och där slagit fast att förbudet mot burka och niqab är helt i linje med europeiska konventioner och lagar mot kvinnodiskriminering.

Att just Sverige skulle avvika från FN:s riktlinjer, Europarådet och till och med Europadomstolens domar för att kunna bedriva kvinnofientlig skolpolitik på egen hand, förefaller minst sagt besynnerligt. Rimligare vore att vi i stället snabbt antog den franska linjen och förbjöd alla former av kvinnofientlig uniformering i våra skolor.

Den heltäckande stassen på skolflickor uttrycker inte bara deras ställning som underordnade, manliga ägodelar som inte får besudlas av klasskamraternas blickar. Den är också en förolämpning mot de manliga klasskamrater som genom denna klädesmarkering skall upplysas om att deras blickar är ”orena” eller kan värdeminska kvinnliga klasskamrater.

Tillbaka till jämförelsen med förbudet mot kvinnlig könsstympning. Inom gruppen somalier i Sverige tycks den kvasireligiösa seden att omskära unga kvinnor ha upphört. Förklaringen är enkel. I Somalia finns ett socialt tryck från omgivningen att anpassa sig till vidrigheterna. I Sverige är det tvärtom.

Den svenska lagstiftningen befriade de somaliska kvinnorna i Sverige från ett uråldrigt barbariskt kvinnoförtryck.

Det är alltså hög tid att befria de skolflickor som antingen tvingas av sina föräldrar att bära niqab eller burka i skolan, eller möjligen själva inbillar sig att det är vuxet, häftigt, exklusivt eller Guds vilja.

De franska erfarenheterna visar att skolbarnen anpassar sig snabbt. Och den franska riskgruppen för niqab och burka var ändå tjugo gånger så stor som den svenska.

Det är inte att visa respekt för invandrarkultur att låta sig toppridas av extrema minoriteters strävan att bevara kvinnoförtryck. Respekten ligger i att behandla alla människor lika.

Guillou bland invandrarna på Östermalm

Av Pettersson

En av Sveriges mest kända socialister, Jan Guillou bor i högerborgen Östermalm, men känner sig inte främmande där, ”Det är väluppfostrat folk som bor här”, säger han.

Han bor ståndsmässigt på Banérgatan – Jag skulle tro att min fru och jag är de enda i huset som inte är moderater, säger han. Denna omst­ändighet torde främja osämja, men Guillou försäkrar att så inte är fallet. När de har gårdsfester avhåller man sig från politiska diskussioner och vissa traditionella påbud gäller vid gemensamma tillställningar. Man pratar inte om magar, pengar eller politik.

– De flesta etikettsregler har en sorts praktisk grund och umgänget blir ju trevligare om man undviker dessa tre.

 Att med ditt vänsterpatos bor i det här välbärgade området sticker i ögonen på somliga. Hur ser du på det?

”På grund av vänsterns intolerans och högerns tolerans är det bättre för mig att bo här”

Ute på gatan lägger Guillou in en pris snus och säger att Östermalm är ett av Sveriges mest invandrartäta områden. Anledningen till att vi inte känner till detta är att invandrarna bosatta här är etablerade i samhället. Detta gör dem ointressanta för politiker, resonerar han.

2009 sa Guillou att Sverigedemokraterna inte var rasistiskt. Den åsikten har han senare reviderat.

– I kommentarsfält gnäller de om att jag, som är invandrarkramare, borde bo bland invandrare. Det gör jag också.

Partiet har inget stöd på Östermalm, förklarar Guillou. Han säger att de inte ens delar ut flygblad här utan anser att området är fullständigt förlorat.

– Detsamma gäller Djursholm och Danderyd. Högern är mest resistent mot den här typen av rasister.

− Pettersson som aldrig gillat Guillou kanske får tänka om…

Guillou påstår i intervjun i DN som ni kan läsa HÄR

  • att högern är mer väluppfostrad än vänstern…
  • att vänstern är intolerant och högern tolerant…
  • att högern är mest resistent mot rasism…

Så sant som det är sagt eller hur…

Stasiagenterna

Av Olli Rein

Det kalla kriget mellan Öst och Väst

Berättelsen om de svenska Stasiagenterna utspelar sig mot en mörk fond: det kalla kriget som pågick från andra världskrigets slut 1945 till Sovjetunionens sammanbrott 1991.

Det kalla kriget var inget krig i vanlig mening. Men i psykologisk mening befann sig världen ständigt på randen av ett krig i en 46 år lång kylskåpsvandring av djupfrysta relationer, terrorbalans och kapprustning mellan östblockets Warszawapakt och västalliansen Nato. Båda maktblocken utvecklade tillräckliga kärnvapen för att kunna förinta varandra. Skräck och ångest för ett kärnvapenkrig låg som en våt filt över alla som orkade ta del av de mullrande hoten i nyhetssändningarna. Språket användes av båda sidor som symbolladdat vapen. I väst kallades Berlinmuren ”skammens mur” och i öst ”antifascistisk skyddsvall”. Bakom den antifascistiska skyddsvallen hölls 17 miljoner östtyskar fångna som i ett jättelikt koncentrationsläger i nästan 30 år.

”Den tappre journalisten Jan Guillou”

Spionaget och den politiska propagandan blev viktiga och avgörande delar av den psykologiska krigföringen. Näst efter sovjetiska KGB var östtyska Stasi den största underrättelse- och säkerhetstjänsten i Östeuropa med 91 000 heltidsanställda och 189 000 inofficiella medarbetare, IM. Stasi hade byggts upp 1950 efter sovjetiskt mönster och var KGB:s förlängda arm. Deras verksamhet styrdes av det enväldiga partiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) och dess politbyrå.

Sverige försökte gå balansgång och ville representera en tredje väg mellan de båda supermakterna. Men Boris Grigorjev, överste inom den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB och stationerad i Sverige 1977-1982, hävdar att Sveriges neutralitet och alliansfrihet under det kalla kriget var ensidig. Sovjetunionen misstänkte att svenskt territorium användes som bas för spionage mot Sovjet. Men de hade inga säkra upplysningar om detta förrän, som Grigorjev skriver ”den tappre journalisten Jan Guillou” gjorde ”utomordentligt bra” researcharbeten som 1973 resulterade i artiklar i FiB/Kulturfront (om bland annat IB-affären). Grigorjev berömmer Guillou och understryker att hans avslöjanden ”gjorde stor nytta för oss”.

Läs mer om Sveriges intima förbindelser med DDR och om grundskolan som skapades efter deras modell. Eller om hur kulturvänstern lobbade för diktaturen med författarinnan Sara Lidman i (s)petsen, och den Östtyske pressattachén med hans journalistvänner. Samt hur Stasis svenska medarbetare skyddas av den nuvarande regeringen.

Allt detta och lite därtill finns att läsa i Julia Caesars söndagskrönika på Snaphanen: Stanken från DDR

Jan Guillou

Av Stefan K

Måndagen den 1:a augusti var Jan Guillou inbjuden till Gomorron Sverige för att ge sin syn på attentaten i Norge.

I sedvanlig stil ansåg han att kommunismen varit oskyldig till de brott man anklagas för, att det är synd om alla muslimer och att SD bär skuld till allt ont. Som vanligt alltså, men två saker fastnade jag för och dessa spelade jag in.

Han försöker krampaktigt försvara Tempelriddarna och sina böcker om Arn, då dessa hamnat i fokus efter att Anders Breivik figurerat i en Tempelriddarorden. Dessutom hävdar Guillou att det är Socialdemokraterna som skapat den hätska stämningen mot muslimer. Om Mona Sahlin hörde detta borde hon gråta sig till sömns de närmaste åren. Lyssna själva.

[kaltura-widget uiconfid=”535″ entryid=”1_3sn41blz” width=”260″ height=”225″ addpermission=”” editpermission=”” /]