Av Olli Rein
Dagspressen har haft en tung höst. Den stora boven är framför allt internets färskare och bredare gratisutbudet av journalistik, skriver Paul Frigyes, journalist med medier som specialområde, uppvuxen i Malmö.
Sydsvenskan blev tredje tidningshus som inom en månad aviserade dramatiska personalminskningar. Mediesamhället håller på att vändas upp och ner.
När Sydsvenskan i går aviserade nedskärning med 80 av tidningens 370 tjänster fram till 2013 markerade det vad som kan bli ihågkommet som pressens svarta oktober 2011. I slutet av september hade Schibstedkoncernen chockat med minskningar med 80 tjänster på Aftonbladet och ett dussin på Svenska Dagbladet. Samma vecka tillkännagav Expressen nedskärningar på ett tjugotal tjänster.
Hösten 2011 kan gå till historien som en ny nivå av allvar i pressens krisepok. Egentligen är krisen i sig ingen nyhet. Dagspressens samlade upplaga har sjunkit från 4,6 miljoner exemplar 1980 till 3,6 miljoner 2009. Branschen har tappat en femtedel av medarbetarna sedan år 2000.
Trots det har många värjt sig mot föreställningen av en bransch i ohejdbar tillbakagång. Recepten har varierat: ökat samtal med publiken, försäljning av DVD-filmer, viktklubb och bilagor. Journalistikens framtida finansiering förläggs allt oftare utanför själva journalistiken.
I landsorten sparas genom att slå samman tidningar till större enheter, där man delar på resurserna. I september förklarade Mittmedie-koncernen 100 miljoner ska sparas för att upprätthålla vinsterna. Och branschens vinster har faktiskt varit hyfsat stabila under decennier, med rationaliseringar. Samt prishöjningar: I fasta priser har årsprenumerationerna blivit fyra gånger dyrare under senaste halvseklet.
Det har upprätthållit lönsamheten, men också fostrat de unga läsarna att inte prenumerera. Och varför skulle de? Under hösten har både Svenskan och DN gjort sina gratis nätsajter alltmer professionella, lättillgängliga och översiktliga.
Tidningarna har själva gjort sitt för att måla upp bilden av fortsatta framgångar, inte minst via de regelbundna Orvestomätningarna av läsarräckvidd. Så sent som den 28 oktober jublade Expressen, med bild på en lycklig redaktion, under rubriken ”Nu är vi störst och bäst”. Skälet var att branschens organ Medievärlden utnämnt Expressen till årets redaktion bara några dagar innan Orvestosiffrorna också kunde visa att tidningen var Sveriges mest lästa på söndagar.
Hur många av svenska folket som tror på bilden av ständiga pressframgångar är oklart. Mer klart är att allt färre prenumererar. Den stora boven är framför allt internets färskare och bredare gratisutbud av journalistik. Tidningarna vill nå en stor publik även på sina nyhetssajter, där viljan att betala för journalistiken är obefintlig. Samtidigt har annonsörerna strömmat till alternativa kanaler, som internet och TV. Och till de gratisutdelade lokaltidningarna, som går oförskämt bra.
Men den klassiska dagspressens affärsmodell med finansiering av både läsare och annonsörer faller alltså ihop inför våra ögon. Och nu tycks det stora allvaret vara här. Det är rimligt att anta att Bonniersfären redan ruvar på hur de ska integrera eller slå ihop DN och Sydsvenskan utan att skåningarna känner sig koloniserade, och utan att den attraktiva lokala prägeln förändras.
Nätutgåvorna där läsandet ökar, står bara för 5-6 procent av annonsintäkterna. Därför pekar mycket på att vägen mot bibehållen lönsamhet går i att behålla attraktionskraften hos de trogna, äldre prenumeranterna. De krympande pappersupplagorna förblir affärsmodellens kärna.
Med pressens kris följer en kris för journalistrollen. Inte för journalistiken i sig – för behovet av nyheter, analyser, kritik, underhållning, samhällsgranskningar, urval, metoder för att skilja rykten från fakta och förmågan att ge en attraktiv presentation – den är sig lik. Men det blir allt svårare att ta betalt för anrättningen, och dessutom finns ett utbud av kvalificerade röster på nätet. Journalisternas tidigare monopol på berättelser om samtiden har försvunnit – medievärlden vänds långsamt men obevekligt upp och ner.
Malmö kommer rimligen att ha Sydsvenskan i flera decennier. Kanske så småningom som edition av DN, som gratistidning eller som smal elittidning några dagar i veckan.
Om framtiden kan man inte säkert spå. Men vi har nu tillräckligt med erfarenhet för att kunna se vart det pekar – mot ett samhälle med allt färre betalda journalister och med ett ymnigt utbud av gratis kunskap och journalistik från allsköns källor.
Det behöver inte bli dåligt för demokratin eller journalistiken – i en bred mening. Men det är uselt för den traditionella dagspressen.
NEWSMILL
Så tråkigt då, säger Olli.