Av Pettersson
De dök upp i slutet av maj, när björkarna för länge sedan var utslagna och Södermanland är som vackrast. De hade överlevt den farofyllda resan över Sahara till övervintringsområdena i Centralafrika och hem igen.
Den grå flugsnapparen är en vanlig fågel, grå och oansenlig med ett läte som inte är någon skönsång direkt. När den anlänt från tropikerna slår den sig ned, väl synlig för mig, på en trädgren ibland, ofta på tvättlinan eller någon plats där den har bra utsikt och gör ideliga utfall och snappar flygfän, den far fram och tillbaks, ibland står den nästan stilla i luften med fladdrande vingar innan den landar igen, ofta på samma ställe. Den är talför men diskret och låter då och då oss höra ett tsrii, tsrii. Vågar en ekorre, katt eller kråka närma sig blir den lite förbannad och höjer rösten tsrii, tsrii, teck-teck-teck…
Normalt brukar de bosätta sig i redskapsboden men i år tyckte de tydligen att de kunde lita på mig och började bygga sitt bo 1,5 meter från min sittplats på verandan, så de har sett en och annan GT avnjutas och jag för min del har sett hur paret slitit med bomaterial och byggt sitt värmande bo. Efter en tid resulterade det i fem stycken ljusa grågrönfläckiga ägg som honan började ruva medan hanen försåg henne med mat. Ungefär fjorton dagar senare kläcktes äggen och fem välskapta fula ungar såg dagens ljus.
Nu började en slitsam tid för de stolta föräldrarna, åtskilliga flygfän får sätt livet till och varje minut landar en av föräldrar med mat och ungarna tigger, mera mat, mera mat, mera…några timmar varje natt får de vila, honan lägger sig ovanpå ungarna, trycker ner dem i boet och där ligger de varmt och tryggt.
Nåväl nu börjar ungarna bli stora och tittar allt oftare ut över bokanten. Om några dagar ska de ge sig ut i den stora, farliga världen som är full av möjligheter och det är deras val, de är som alla ungar nyfikna, de vägrar lyssna och måste göra sina egna erfarenheter i stället för att stanna kvar hos mig på verandan, njuta av lugnet och ett glas nykokt rabarbersaft…
