Av Stefan K
En favorit i repris, nu översatt till svenska.

Av Stefan K
En favorit i repris, nu översatt till svenska.
Av Stefan K
Vi har tidigare fått oss inpräntade att vår invandringspolitik är en ekonomisk tillgång. Nu hävdar två debattörer att våra förorter är detsamma.
”Över 80% av den arbetsföra befolkningen i våra förorter arbetar/…/De som inte gör det är en intressant resursbank med hög kompetens/…/och entrepenörskapet i förorterna är oerhört starkt och kommer att växa”.
Detta skriver de två debattörerna Madeleine Opira och Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist i SvD.
Att tala om fattigdom i våra förorter är enligt de två en skymf mot de 2 miljarder som verkligen lever i fattigdom enligt FN:s definition och visst…Förortskidsen som bär nya märkeskläder, de nyaste mobilerna och äger varsin ny laptop är givetvis lyckligt lottade jämfört med de ungdomar som gräver efter mat på sopptippar, saknar hela kläder och som aldrig sett en dator. De har det också mycket bättre än ungdomar i länderna de närmast kommer från och det är väl också därför de är här.
Att 80% av den arbetsföra befolkningen skulle jobba vill jag se statistik på, för den siffran tror jag inte en sekund på. Den höga kompetensen undrar jag om den finns bland de outbildade analfabeter som befolkar våra förorter i allt högre grad och att förorterna skulle vara en ekonomisk tillgång står i bjärt kontrast med regeringens uttalanden och satsningar.
Behövs då nya miljarder till fritidsgårdar, nya samlingsplatser och kostsamma projekt? Varför pratar då regeringen om att starta nystartzoner med skattelättnader för de som driver företag i förorterna? Varför skylls då upploppen och bilbränderna på hög arbetslöshet, bostadssituationen, utanförskapet och segregationen?
Antingen ljuger regeringen för oss, antingen ljuger förortsligisterna eller så ljuger artikelförfattarna. Min personliga tro är att de bägge damerna fått för lite uppmärksamhet och vill väcka intresse runt de egna personerna, för inte kan de väl ha tullat på julspriten redan idag?
Källa: SvD
De senaste åren har vi regelbundet fått höra om att antalet fattiga ökar i vårt land. Fattigdom i Sverige är naturligtvis inte samma sak som fattigdom på andra håll i världen.
Fattiga i Gaza har det inte lika jävigt som de fattiga och bortglömda Kopterna i Kairo till exempel. Inte eller de fattiga i USA har det lika dåligt som de sämst ställda på Haiti.
När fattigdomen i Sverige mäts av Riksdagens utredningstjänst (RUT) så utgår man från inkomster som är 60 % av medianinkomsten eller lägre. Då inser man att en uppmätt ökning av fattigdomen i samhället kan bero på två saker.
─ Att låginkomsttagare drabbas av inkomstförsämringar och hamnar under sextio procent av medianinkomsten.
─ Att medianinkomsttagaren får mer pengar att röra sig med än tidigare.
2002-2006 ökade medianinkomsten med fyra procent. Under 2006-2008 har medianinkomsten hittills ökat med tretton procent. Antalet fattiga ensamstående mammor med barn ökade med 77 procent mellan 2002 och 2006, medan antalet ökade med 35 procent mellan 2006 och 2008.
Ingen av siffrorna är bra men de ensamma mammorna som blivit fler har troligen blivit lite mindre fattiga under den här mandat perioden än under det gamla trötta gänget
En stor anledning till att fattigdomen ökade så stort under den förra mandatperioden är att många människor sparkades ut i förtidspension med en ersättning inkomst på 64 % av tidigare lön.
Använder man samma mätmetod internationellt så ser man att antalet fattiga är större (procentuellt) i Tyskland än i Rumänien och det tvivlar jag på har med verkligheten att göra.
Så nästa gång ni får en rapport om att fattigdomen i Sverige ökar tänk på att det kan bero på att grannen fått löneökning.