Av Olli Rein

Belinda Olsson är nästa journalist som kommer med en liten avbön från den hittills enda rådande uppfattningen, och att man hittills struntat i att rapportera sakligt och opartiskt om det som har skett, särskilt när det gäller frågor om islam och invandringen. Det är jobbigt för oss journalister med islam. Vi är nämligen livrädda att trampa snett, då kan vi ju bli rasister på kuppen. Det går snabbt att bli rasist i dag, det är bara en kulturtårta bort så att säga.

Fyra svenska muslimer bestämde sig för att ta bilen till Danmark, och på grund av sin religiösa fanatiska övertygelse försöka halshugga ett antal journalister på Jyllands-Posten. Detta med anledning av att några publicerade Muhammedkarikatyrerna i deras tidning.

Många hävdar nu att rapporteringen kring terrorrättegången i Danmark drunk­nat i bevakningen av Breiviksrättegången. Det stämmer säkert till en viss gräns. Å andra sidan är det jobbigt med islam. Vi journalister är livrädda att trampa snett, vi kan ju bli rasister på kuppen. Det går snabbt att bli rasist i dag, det är bara en kulturtårta bort så att säga.

Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. Företrädarna för de granskade moskéerna känner sig överkörda, och anser sig utsatta för en klipp- och klistrar

kampanj i medierna. På andra sidan står kvinnor med stor erfarenhet av islam, som hävdar att det inte alls handlar om enskilda rötägg, utan om ett strukturellt och klockrent kvinnoförtryck.

Det ”svenska” samhället står tyst bredvid, lite som när ens ungar kastar sand på en annan unge i sandlådan, och man vägrar kolla dit för att man skäms över att man inte gör något.

Samtidigt sjunker förtroendet för min kår, och jag tror delvis att det handlar om just det här. Människor upplever att vi sitter i våra elfenbenstorn, helt verklighetsfrånvända. Eller så talar vi om för folk vad de bör tycka. Eller raljerar över det vi avskyr. Hur många gånger har vi till exempel inte fått raljanta beskrivningar av Breiviks utseende från Oslo nu?

Hans kotlettfrilla och plufsiga ansikte, varför är det relevant när vi rapporterar hem? Eller som när vi vill bestämma vilka som får uttala sig i tidningarnas kommentarsfält – vilka som håller ”god ton”. Vi förstår heller inte att grejen med anonymitet kan vara viktig för att folk ska våga diskutera. Vi förenklar för mycket,”gilla olika” hojtar vi glatt trots att vi själva är mest lika av alla. Vi betalar inget pris för något över huvud taget.

Det är ett nytt Sverige där ute, ett spännande Sverige men med stora motsättningar. Vi borde längta efter att skildra det landet rakt upp och ner. Men det ska ske till fots, inte från höga hästar.

Belinda Olsson

Ljugmedia

Nu kommer nästa journalist och programledaren för SvT  programmet ”Debatt” Belinda Olsson med en liten avbön. Om det fortsätter men  i lite högre takt, så kanske vi kan få anledning att omvärdera Ljugmedia redan i år, hoppas Olli. Det finns egentligen inget att vinna på det ställningskrig som nu har rått ett flertal år. Vi behövs alla, för ett mångfaldigt mediautbud, där vi kan ses som nödvändiga blåslampor för att få ut mer ur varje nyhet, och där vi som oberoende kan gå ett steg längre än den vanliga pressen. Då kan det bli mer som samspel än som konkurrens.