HISTORIA. Idag, den 22 december 2023 är det årets kortaste dag. Vintersolståndet inträffar klockan 04.27 och det blir då den kortaste dagen under året. Årets längsta natt blir natten före, alltså natten mellan 21 och 22 december och sedan vänder det. 2024 infaller sommarsolståndet den 20 juni klockan 21:50:56 svensk tid.

-Pettersson har ofta funderat varför vi inte firar denna dag mer än vi gör, när det vänder och går mot ljusare tider borde vara mer att fira än tvärtom, nu vill jag inte avskaffa midsommarfesten men vi borde klara båda. Tidigare inföll årets mörkaste dag den 13 december och vi firade Lucia enligt den julianska kalendern. Sedan övergick vi till den gregorianska kalendern, vilket för Sveriges del skedde på 1700-talet, infaller vintersolståndet den 22 december men luciafesten ligger kvar på samma datum.

Innan julen blev känd som Jesu födelsedag var högtiden årets viktigaste fest för vikingarna. De pyntade med blod, drack starkt öl och föråt sig på griskött till gudarnas ära.

Det fornnordiska ordet för jul var ”jól”, som vissa språkforskare översätter till ”återfödelse” eller ”vändning”. Hög­tiden inföll nämligen vid midvinter då man kommit halvvägs igenom den kalla årstiden och dagarna började bli längre. Vid jul firade vikingarna in det nya året. Och det gjorde de orden­tligt; enligt de isländska sagorna pågick festen under tre nätter i sträck.

Vikingarna bjöd in så många som möjligt för att äta och dricka till gudarnas ära. Det var inte många värdar som hade tillräckligt stora matförråd för att kunna bjuda en massa gäster i flera dagar, och därför var julfirandet oftast ett knytkalas där alla bidrog med någonting.

Grannar och släktingar kom med kött, öl, mjöd och några enstaka slaktdjur till festen. Även förbiresande främlingar var välkomna kring långbordet, trots att de sällan hade något att bjuda de övriga gästerna på. De kunde i stället underhålla med berättelser från avlägsna trakter. På så vis höll sig vikingarna à jour med vad som hände i världen – och slapp lyssna på varandras gamla uttjatade historier ännu en gång.

Vissa reste hellre iväg och tillbringade julen långt hemifrån. En av dem var ­Harald Hårfager som var Norges förste kung i början av 900-talet. ”Ute vill kungen dricka jul”, berättar skalden Torbjörn Hornklöve i det så kalla­de Haraldskvädet som diktades under kungens egen livstid.

Kvädet är den äldsta bevarade källa som beskriver vikingarnas jul och det avslöjar en viktig aspekt av festen: midvintern ­firades med välfyllda dryckeshorn.

Till vardags släckte vikingarna törsten med svagt öl som även barnen kunde dricka. Det starkare och mer välsmakande ölet sparades till årets olika hög­tider, och julen var definitivt en av de viktigaste.

Förutom öl drack de glada gästerna även mjöd som framställdes av honung, vatten och kryddor. Efter jäsning låg ­alkoholhalten på mellan 10 och 20 procent – den högsta som gick att åstadkomma innan destilleringsprocessen blev vanlig omkring år 1500. Hövdingar och stormän, som ville visa upp sin status, drack i stället vin som de rövat eller köpt i Sydeuropa.

Julgästerna drack för jämnan och blev kraftigt berusade, men de gjorde det under högtidliga former – åtminstone inledningsvis, medan de fortfarande kom ihåg att de deltog i ett blot: en ritual vid vilken människorna skapade kontakt med sina gudar.

Vikingarna föreställde sig att Oden och de övriga asarna behövde extra krafter för att kunna jaga bort kölden och den onda vintern. Den styrkan kunde människorna ge dem, bland annat ­genom hyllningar, och därför drack julgästerna till gudarnas ära.

Den isländske författaren Snorre Sturlasson har beskrivit de ritualer som ­vikingarna följde under julblotet. Skålarna utbringades av värden och den första tillägnades alltid Oden, asarnas kung. Alla i salen tömde sina bägare ”för seger och makt”, och därefter kunde julfirandet ta fart.

Nästa skål var till havsguden Njord som skulle fylla vattnen med fisk och garantera sjöfarare en säker resa över haven. Därefter drack sällskapet till fruktbarhetsguden Frej och önskade ”år och fred” – det vill säga ett långt liv, välstånd och lycka. Frej såg till att växterna började spira och gro efter vintern, och i juletid var han den viktigaste för vikingarna.

Vid det laget började gästerna märka av det starka ölet och uppmärksamheten riktades mot själva festen. Ofta gick nästa skål till skaldernas gud Brage som skulle se till att underhållningen blev god under de tre festnätterna.

När man skålat för de viktigaste gudarna började de berusade vikingarna i salen att skåla till minnet av personer som dött under året. Det var bara fantasin som satte gränser för vilka namn som ropades upp.

Snorre Sturlasson säger ingenting i ­sagorna om hur länge det nattliga gillet pågick, eller om gästerna somnade en efter en, eller om värden skickade sina fulla vänner till sängs. Säkert är i alla fall att festen tog fart redan nästa kväll igen.

Även om ölet var det viktigaste vid julblotet spelade köttet också en stor roll. Husdjur och hästar slaktades och blodet samlades upp i ett kärl. Därefter smorde vikingarna blodet på båda sidor av husets väggar. Alla gäster fick också blod stänkt över sig medan kvinnorna tillagade offerköttet över eldstaden.

Innan maten ställdes fram på långbordet välsignade värden maten med reli­giösa ord och tecken. Det kött som ­vikingarna åt under julblotet kom från både offerdjur och från djur som slaktats under hösten, och därefter torkats eller saltats. Gästerna blev törstiga av den salta maten och drack därför girigt av det starka ölet under måltiden.

Nyfångad fisk blev en välkommen omväxling på julbordet, men den populäraste råvaran var gris. Fläskkött hade hög status bland vikingarna och de tänkte sig att man fick njuta av griskött varenda dag i livet efter detta.

Enligt asatrons mytologi hade Oden galten Särimner hos sig i Valhall, och varje gång man skar av en bit kött från den växte det ut nytt. På så vis kunde en enda gris mätta alla de döda krigare som asarnas kung kallade till sig.

Vikingatidens grisar var av en annan sort än de som bor i vår tids stallar. Köttet var betydligt fetare, och därför glänste vikingarnas ansikten och skägg i det svaga ljuset medan de stoppade i sig ­stora köttstycken med händerna.

Festdeltagarna utgjorde en allt bedrövligare syn i takt med att julnätterna gick. De var nedstänkta med offerblod, kladdiga av köttsaft och blöta av spillt öl och mjöd – och ibland även av uppkastningar. Av alkoholen blev blicken glansig och de reagerade våldsamt – med glädje eller ilska – på sådant som deras bordsgrannar sluddrade fram under festen.

Efter tre festnätter tog maten och ölet till sist slut och julen var över. Gästerna begav sig hemåt, var och en till sitt, med rejäl baksmälla medan de lovordade värden och hoppades att blotet skulle bli gynnsamt. Inte förrän ett par månader senare fick de veta om gudarna hade fått tillräckligt med kraft för att besegra vintern och locka fram en vår med god tillväxt på åkrarna.

Tills dess fick vikingarna krypa till­baka in under fällarna i de kalla lång­husen och vänta på att tiden skulle gå. Men nu hade de åtminstone många fylle­historier från tre dagars festande att skratta åt.

Kristna präster såg med avsky på vikingarnas hedniska tro, i synnerhet på julblotet och dess barbariska traditioner. En av de mest fördömande var den tyske biskopen Thietmar, som runt år 1015 skrev om danerna i Lejre. Enligt prästen ordnade de vart nionde år en stor fest i januari då de offrade 99 hästar, 99 människor och en mängd andra djur.

Sextio år senare nedtecknade Adam av Bremen en liknande berättelse, men den utspelade sig i Uppsala. Arkeologiska fynd på västra Själland i Danmark antyder att det faktiskt förekom män­niskooffer under vikingatiden, men knappast i den omfattning som de kristna krönikeskrivarna påstod.

Prästerna var beredda att tro på de allra värsta ryktena om vikingarnas brutalitet – och motviljan var ömsesidig. Det fick den kristne Håkon Haraldsson känna av då han kom till Norge omkring år 933 för att ta över tronen.

Håkon var son till hedningen Harald Hårfager, men han hade vuxit upp bland engelsmän och var nu en övertygad kristen. I Håkon den godes saga berättar Snorre Sturlasson om hur julen plötsligt blev farlig för den nye kungen.

Håkon hade blivit inbjuden till Mære i Trondheimsfjorden, där en stor grupp människor förberedde midvinterfesten. Kungen försökte hålla sig i bakgrunden men ursinniga bönder trängde sig på honom och krävde att han skulle delta i blotet och alla dess ritualer.

”Kung Håkon åt några bitar hästlever och drack ur alla bägarna som bönderna skänkte i åt honom”, skrev Snorre Sturlasson. Och för att inte riskera livet tvingades kungen låta bli att göra korstecknet över den mat och dryck folk gav honom.

När julen och dess prövningar till sist var över skyndade sig Håkon iväg från området. Han var ursinnig och planerade att hämnas. Men en klok jarl lyckades övertyga Håkon om att hans hird inte var tillräckligt stark för att vinna en öppen strid mot befolkningen vid Trondheim. Kungen fick i stället beväpna sig med tålamod och sakta men säkert ­smyga in kristendomen bakvägen.

Enligt Snorre Sturlasson var det Håkon som började göra om hedningarnas jól till en fest för Jesusbarnet. Det hela tog fart när han krävde att norrmännens blot skulle flyttas från mitten av januari till den 25 december då de kristna firade sin frälsares födelsedag.

Hans order visar tydligt att det var omöjligt att helt avskaffa vikingarnas jul. I stället skulle ritualerna nu fyllas med ny symbolik för att främja omvändelsen till kristendom. Blodstänkandet skulle upphöra men julfirarna fick äta så mycket griskött de ville. Och de kunde till och med få lov att dricka sig redlöst berusade, precis som vanligt, så länge de skålade för Jesus.

Även om andra rätter har smugit sig in på julbordet är griskött fortfarande den vanligaste råvaran när vikingarnas ättlingar firar jul…

Läs mer i Världens Historia…

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168