INSÄNDARE. Rune Holmström är född 1963 i Helsingfors. Förutom några år på universitet har han avverkat närmare 40 anställningar, bl.a. som däcksmatros och stamofficer, nattvakt, bartender och bananplockare. Rune har gett ut tre romaner och skrivit både det ena och det andra i press och på nätet på finska. Nu vill Rune delge oss en tankeställare då och då.

En av Runes inspirationskällor är Jan Fridegård: “Jag har en del saker som jag måste skriva av mig. Det tror ni inte att jag kan, era jävlar, men vänta bara ska ni få se.”

Dagens tankeställare 74

Denna artikel skrev jag för den finlandssvenska kulturtidskriften Svenskbygden år 2004. Kanske den kan glädja någon läsare också här på Petterssons.

At minnum manna – så länge män leva

Författaren Jan Fridegård (1897-1968) växte upp på Upplandsslätten där största delen av Sveriges kända runstenar står. Också i övrigt är landskapet ovanligt rikt på fornlämningar – ättehögar, rösen, hålvägar. Statarsonen Fridegård gick ”lite i skola men mycket i vall”, och redan i tidig barndom fick han en känsla för det historiska ute i skog och mark. Utöver de självbiografiska Lars Hård-romanerna och andra samhällskritiska böcker, var handlingen i merparten av hans produktion förlagd till forntiden – Trägudars land (1940) är säkert boken man minns framom andra.

I essän ”Där stenarna talar fornnordiskt språk” (tidningen Vi, 1938) skriver Fridegård: Men det är inte endast runorna som talar om den täta, forntida bebyggelsen. Var och varannan höjd eller berg bär på hjässan minnen från olika skeden i form av rösen och kullar. Har man fått ögonen öppnade för fornminnen har naturen fått en ny, stämningsfull sida. – Det är inte alltid en runsten ristats åt en döds minne, ibland talar de om sociala bragder såsom väg- och brobyggen. Vid Västby ligger ett stort flyttblock med runor, som på ett lyriskt sätt talar om brobyggarna vilka en gång slog bro över ån, som numera är ett brett dike. ”Här skall sten stånda till mäns minne så länge män leva”, förklarar runslingan profetiskt.

Orden ger mig gåshud, detta måste vara den ståtligaste inristningen någonsin. Jag bestämmer mig för att leta upp stenen och se den med egna ögon.

På internet finns en svåröverskådlig mängd uppgifter om runstenar, men ingen fullständig förteckning. Jag surfar av och an, kommer i kontakt med olika entusiaster: somliga ger goda råd men ändå inget klart besked. Samma gäller all tryckt information jag hittar på biblioteken.

Nu hjälper inget annat än att vända sig till runologen Marit Åhlen på Riksantikvarieämbetet i Stockholm som emellertid svarsmailar: ”Svaret är nog att Jan Fridegård tagit sig författarens frihet att manipulera verkligheten. Vad jag kan förstå har han botaniserat bland sina runkunskaper och kombinerat ihop uppgifter om olika runristningar till en extraordinär historia.”

Har Fridegård vinklat till det för att få det att låta? Ljugit och fuskat i brådskan?

Sent omsider får jag napp på annat håll. Eldsjälen Börje Sandén på Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut vägleder, jag får mig t.o.m. en exakt karta tillsänd. Runstenen, noga räknat en inristning på flyttblock, ligger strax utanför Upplands-Väsby. U114, fornlämningsnummer 45, uppskattningsvis från 1000-talet.

Och följande sommar har jag äntligen tillfälle att bese stenen. Översatt till modern svenska lyder texten: Ingrid lät göra ladbron och hugga stenen, efter Ingemar, sin man, och efter Dan och efter Banke, sina söner. De bodde i Runby och ägde där gård. Krist hjälpe deras själ. Detta skall stå till minne av män så länge män leva.

Jag stegar fram i den svenska midsommargrönskan, ett skogsparti invid en sovstad. Utmed ett stilla vattendrag, som jag anar varit långt mäktigare för tusen år sedan, löper asfaltvägen. Parallellt, några meter inunder lövverket finns en grusvägsstump som inte längre leder någonvart, antagligen en rest av det vikingatida huvudstråket. Här lät Ingrid bygga sin ladbro, ett ord som det finns två alternativa förklaringar till: antingen betydde det helt enkelt en bro över ån eller så avsågs något slags lastkaj. Hursomhelst slår jag mig ner i gräset och lutar ryggen mot runslingorna, uppvärmda av solgasset – och av tanken på det storslagna i människans fåfänga försök att besegra förgängligheten.

”Till minnet av män så länge män leva” lyder den tusenåriga inskriptionen bakom min rygg. På dagens språk skulle man väl säga ”så länge det finns människor på jorden.” Och för tillfället är det min tur att få finnas till.

Rune Holmström

***

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168