Dagens tankeställare 67

INSÄNDARE. Rune Holmström är född 1963 i Helsingfors. Förutom några år på universitet har han avverkat närmare 40 anställningar, bl.a. som däcksmatros och stamofficer, nattvakt, bartender och bananplockare. Rune har gett ut tre romaner och skrivit både det ena och det andra i press och på nätet på finska. Nu vill Rune delge oss en tankeställare då och då.

En av Runes inspirationskällor är Jan Fridegård: ”Jag har en del saker som jag måste skriva av mig. Det tror ni inte att jag kan, era jävlar, men vänta bara ska ni få se.”

Rune Holmström

Dagens tankeställare 67

Denna artikel skrev Rune 2002 för den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid. Kanske den kan få några ytterligare läsare här på Petterssons.

Jan Fridegård i sin bostad, Uppsala 1948. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

En sanningssägares väg

Den finlandssvenske författaren Rune Holmström har gjort en vallfart till proletärförfattaren Jan Fridegårds Uppland.

Sämsta karln i socknen, en odugling och parasit, en fräck lymmel som borde ha stryk i stället för arbetslöshetsunderstöd. Det och mycket annat till fick statarsonen Jan Fridegård heta under sina svåra år. Idag står samma man staty i Enköpingsparken namngiven efter honom, efter ett märkligt levnadsöde som kom att berika världen med ett fyrtiotal böcker. Men statyn hedrar inte bara minnet av Fridegård och hans författarskap, den är samtidigt ett monument över individens eviga kamp mot systemet, över hur det som är rätt och riktigt trots allt segrar till slut. Och inte minst över resningen av en hel samhällsklass.

Revoltkänsla

Johan ”Fride” Johansson (1897-1968) växte upp i ett gärdsgårdssverige där det var skillnad på folk och folk. En arbetare skulle inte ta sig ton, inte tänka sig något utöver att vara och förbli arbetare. Samtidigt pyrde missnöjet i kojor och stugor riket runt. Samhället befann sig i en brytningstid som snart skulle få dramatiska följder: strejker, massarbetslöshet, tiotusentals luffare kring Sveriges landsvägar… Och gossebarnet Fride fick rättvisepatoset med sig hemifrån allt från det han kröp omkring på statarlängornas golvtiljor. Faderns inflytande kan inte överskattas, och denna imponerande gestalt återkommer också gång på gång i Fridegårds produktion, alltid lika varmt och respektfullt skildrad. I essän Då var det 1910 handlar det t.ex. om faderns lediga dag och incidenten med den osköljda kon. På kvällen har han fått sig några glas och bestämmer sig för att gå upp till mangårdsbyggnaden för en liten pratstund med patron:

Ta hit betygena så flyttar jag i höst. Så kan ni ta lagårdsförman i helvite om ni vill./ …/ Jag begär bara rättvisa. Ska jag ha ledigt en dag så ska jag. Och jag krusar inte om det så vore en kalvhage full av patroner. / …/ Ja, jag har hört att han (=förre patron) tog ned hundpiskan från väggen åt sina statare mer än en gång. Men de tiderna kommer aldri mer och det är inte eran förtjänst.”

Jag uppfattade inte godsägarens svar men strax efter skildes de åt. Jag sprang före far in så att han inte såg mig. Jag var sprickfärdig av högfärd över honom och en annan känsla som jag inte var klar över. Men sedan vet jag att det var samkänsla med den grupp och klass jag tillhörde och tillhör. Och den revoltkänsla som alltid ligger på lur när jag ser stora och små svinaktigheter i det moderna samhället, har jag ärvt från min far. Han nämnde ofta ordet rättvisa men det kom djupt inifrån hans bröst.

Pittoreskt rödmylletorp

Så gick det till när det begav sig på Katrinedals gård i Övergrans socken. Lämpligt till 105-årsdagen för Fridegårds födelse besöker jag proletärdiktarens hemtrakter, upplandsslätten som människor brukat och bebott sedan urminnes tider. Här står runstenarna tätt, här har folk umgängesseder och ett tusenårigt kulturarv att luta sig mot.

Vid Övergrans kyrka, Bålsta, sammanstrålar jag med Valter och Greta Säfström, Fridegårds f.d. grannar och arbetskamrater. Valter visar sig vara en kärngubbe av årgång 1917, full av minnen och berättelser om bygdens stora man. Vi gör sällskap till Fridegårdsmuseet i midsommargrönskan på andra sidan landsvägen: ett pittoreskt rödmylletorp som talar sitt stilla språk om tidens flykt.

Fridegårdsamlingen inne i museet talar däremot ett bistrare språk. Det är berättelsen om en särling som växer fram, en drömmare som redan i tidig barndom föredrog enskildhet framför samhällets konformitet. Fride ville något mer av livet och hade därtill egenheten att tro sig vara något. Han var inte skapt för drängarbete, den enda sysslan han lämpade sig för var herdens, något som föraktades djupt av hans jämnåriga. Men stora starka karln kunde inte valla kor hela livet, inte heller kunde föräldrarna kosta på honom någon utbildning. Enda utvägen verkade vara försvaret som lockade med en möjlighet till socialt avancemang. Arton år gammal tog Fride sålunda värvning vid dragonregementet i Stockholm.

Dessvärre blev tiden inom försvaret en stor besvikelse. I stället för den ära och manlighet ynglingen fantiserat om, stötte han på den hatade hackordningen i sin värsta form. Pennalism och orättvisor, dumdryga officerare befäste en pacifistisk övertygelse som senare tog sig uttryck i många romaner. Efter att ha vantrivts i tre uniformsklädda år ställdes Fride inför krigsrätt för inbrott i ett militärförråd och dömdes till åtta månaders fängelse – för stölden av några fat linolja.

Vem ni stungit haver

Under tjugotalet prövade Fride en mängd olika arbeten, som i regel blev kortvariga eftersom han sällan kom överens med sina förmän. Tidvis gick han både arbetslös och bostadslös i Stockholm, där samhället utfodrade honom med kupongmåltider. Men kyla och hopplöshet drev honom alltid tillbaka hem. Föräldrarnas dörr stod visserligen alltid öppen, men bondesamhällets välkomnande av Långholmsfången var inte precis översvallande. Parian med brottslingstämpeln i pannan fick med all tydlighet förklarat för sig vad uttrycket spott och spe innebär. Valter Säfström ger en föreställning om vilka proportioner vanäran tog: – Kärringarna reglade dörrarna och kikade förskräckta bakom fladdrande gardiner. Och vi ungar sprang för brinnande livet varje gång ”Den Onde” kom traskande.

Och läget blev knappast bättre av att Fride några år senare förpassades till arbetsläger för ett uppfostringsbidrag han ålagts men inte kunde betala, enligt myndigheter p.g.a. lättja och liknöjdhet…

Största delen av tjugotalet gick Fride arbetslös och levde på föräldrarnas bekostnad. Storvuxen och grovlemmad som han var, ansågs han dubbelt så arbetslös i en tid då livets nödtorft tjänades med häst och råg i ryggen. Det var under denna period som han började skriva, först anspråkslös tillfällesvers, småningom dikter och kåserier i lokaltidningen, ett refuserat romanmanus gick t.o.m. som följetong i tidskriften Brand. Något honorar såg han tillsvidare inte skymten av, skrivandet gav Fride främst en möjlighet att tala ut och hävda sitt människovärde. Under årens lopp skickade han också otaliga manuskript till alla möjliga och omöjliga förlag, vilka dock utan undantag refuserade honom. Det var en stenbelagd väg autodidakten vandrade för att finna sin stil och renodla den. Något av vad som komma skulle stod emellertid att läsa i lokaltidningen redan 1926 under rubriken ”Om arbetslösa pojkar”:

Men fruarnas huvuden runka då de förfasa sig över drumlar som ingenting vilja göra. Seså, där kommer gårdens ägare. Bäst att lyfta på mössan ordentligt. Men hälsningen besvaras inte. Ett stickande vasst ögonkast frågar: ”Vad gör du här på backarna? Du är en lymmel. Försvinn!” / …/ Instinktmässigt känner man oviljan och hatet, och man drar, likt en sköldpadda, huvudet under skalet. Man söker ensamheten och väljer skogen i ställer för gården. / …/ Men domen uteblir icke. ”Jo, det är allt en fin gosse”, säger man, ”han gör inte ett handtag utan driver i skogarna hela Guds långa dag. Smörj skulle han ha.” / …/ Många av oss vet nog hur det känns, då man är trött och förtvivlad får kliva upp i plogbalkarna för framrusande lyxbilar – man ser en skymt av leende kvinnoansikten och skinande grosshandlaresnyten i förbifarten. Men själv har man mil efter mil kvar att gå, inga pengar, intet arbete, inga utsikter. / …/ Men här gäller som regel att om man är arbetslös, så är man en lymmel som bör hållas efter. Här slår man igen dörrarna för den arbetsklädde, bredaxlade och grovlemmade arbetarsonen. Men håll på, vi tåla vid mera. Rakare bli våra nackar, hårdare våra nävar. Håll på, vi tåla vid mycket mera ännu!

Herrskapet på Katrinedal lär inte precis ha fallit i fröjd inför det tonläget.

Ett förljuget samhälle

Vid ingången till trettiotalet var det en ny man som anträdde arenorna i Stockholm utrustad med ett nytt och rent namn. Jan Fridegård. Namnbytet tjänade tydligen två syften, dels en symbolisk ny början, dels var hans tidigare namn vid det här laget utslitet bland förlagens lektörer. Men inte heller det nya namnet gav något lyft att tala om. Nu betade han av förlag efter förlag med en diktsamling som ingen visade intresse för. I något skede kom han emellertid i kontakt med en framsynt redaktör på Tidens förlag (tidigare Socialdemokratiska Arbetarpartiets förlag) som slutligen åtog sig utgivningen av den omogna samlingen eftersom han såg att det var något speciellt med karln, ”han måste få komma ut, han hade mer att säga, väsentligare och viktigare ting”. I efterhand, med facit i hand, kan man säga att det var ett synnerligen klokt omdöme.

Diktsamlingen Den Svarta Lutan (1931) förbigicks med välförtjänt tystnad, men uppmuntrad av utgivningen fortsatte Fridegård skrivandet och 1933 utkom romanen En natt i Juli på Bonniers. Även om berättelsen om kärlek och brott under en statarstrejk inte blev någon framgång, fick den ett gott mottagande i pressen och Fridegårds framtid såg en smula ljusare ut.

Men ödet hade nya överraskningar i beredskap. Som om han inte haft nog av motgångar, insjuknade Fridegård i både blodpropp och lungsot och lades in på Sabbatsberg för åtta månader. Men också det slaget skulle visa sig ha en mening. Under tiden mellan sjukhuslakanen behövde han i varje fall inte bekymra sig för mat och husrum, och här påbörjade han arbetet med manuset som senare skulle bli Lars Hård.

Väl tillfrisknad var det dags för en ny förlagsrunda, denna gång med första delen av Lars Hård under armen. Men även om Fridegård var en redan utgiven författare som fått lite namn, fick han återigen kalla handen i tamburen. Överallt erkände man manusets stora förtjänster, men ingen vågade ta sig an utgivningen – tiden var inte mogen för den sortens litteratur. När alla dörrar slagits igen, när hoppet närapå slocknat fick Fridegård slutligen tips om en ny förmåga: ”Den förläggaren är inte rädd för fan själv bara boken är bra. Till honom ska du gå.”

Denna oförvägna förläggare var ingen mindre än Holger Schildt, som under en tioårsperiod försökte etablera sig i den rikssvenska förlagsvärlden, ekonomiskt understödd av tryckeripatronen Eugène Nygrén – samma patron vars förmögenhet idag främjar finlandssvensk kultur genom Nygrénska stiftelsen i Helsingfors.

Även om Lars Hård innehåller en rejäl portion attityd också mätt med våra dagars mått, frågar man sig vad det var som fick förlagen att dra åt sig öronen på det viset. Förklaringen ligger i de råkalla vindarna som blåste i 30-talets kulturliv. Realism och ovälkommen verklighet hade smugit sig in i böckernas värld och upprört pryda sinnen. Moralväktarna hade planer på att inrätta en litterär opinionsnämnd, en sorts censurbyrå, och man hade t.o.m. väckt tryckfrihetsmål angående sedlighetssårande litteratur. I grunden handlade fejden om ett förljuget samhälle med totalitära tendenser som med alla medel ville försvara livslögnen ljuva, en lögn som förenklat sagt bestod i att människovärdet ligger i börd, titlar och förmögenhet. Jag är förmer än du, vi är förmer än ni. Och mitt i denna röra dök herr Fridegård upp – de djupa ledens man med en minst sagt tvivelaktig bakgrund – och hävde ur sig sin kompromisslösa ärlighet mot allt mellan himmel och jord. Och värst av allt: en hutlös ärlighet mot sig själv.

Det fanns alltså starka krafter i samhället som ville att denna oborstade buse skulle ha en sak väldigt klar för sig: man stövlade inte in i de litterära finsalongerna sådär bara.

Och ramaskriet lät inte vänta på sig. På Svenska Dagbladet tyckte man att ”Den adekvata titeln hade varit Porträtt av en lymmel. En kompletterande underrubrik hade också varit på sin plats: t.ex. En studie i svensk råhet. / …/ otvivelaktigt har författaren träffat svensk dräng- och dragonmentalitet på kornet i all dess kompakta busighet.”

Kulturbevakningen på Dagens Nyheter ansåg inte klassikern i vardande värd mer än ett avfärdande på slutet av en samrecension: ”…fula ord förekommer ännu mera i Jan Fridegårds i sig själv mindre begåvade bok.”

Nya Dagligt Allehanda, en stockkonservativ tidning med kristna förtecken, skrev under rubriken ”En onödig roman”: ”…något av det vidrigaste som under de senare åren sett dagen i vårt land, och det vill inte säga så litet. / …./ Han formligen frossar i det lägsta språkets vokabulär/ …/ Det är onödigt att kosta flera ord på en så komplett värdelös bok.”

Men angreppen kom inte bara från den konservativa pressen. Vännen och kollegan Ragnar Jändel avfyrade följande salva i Social-Demokraten: ”Det är en dålig bok. Det finns inget försvar för att den skrivits och utgivits. Dess innehåll är ungefär att det finns dåliga kvinnor och att livet kan ha sina besvärligheter för en fattig yngling med starka brunstkänslor. Det är allt.”

Lyckligtvis fanns det också lyhörda kritiker med hjärtat på plats. Rätt snart fick Fridegård klart positiva recensioner, inte minst från finlandssvenskt håll. Elmer Diktonius, som senare även stod för den finska översättningen Karu Nuoruus, skrev berömmande i Arbetarbladet, medan Hagar Olsson tyckte att ”han är artist ut i fingerspetsarna, en modernt, säkerligen surrealistiskt skolad artist.” Hagar Olsson insåg tydligen inte att romanen var verklighetsbaserad, men visst träffade hon rätt. Fridegård hade minsann fått en surrealistisk skolning under alla år i samhällets mangel.

Uppgång och fall

När Lars Hård-trilogin utkommit i sin helhet hade vinden vänt. Nu duggade superlativen tätt, de flesta hade fått upp ögonen för verkets värde och resten recenserade med vätta pekfinger höjda i vädret. Vid det här laget var Fridegård 39 år gammal. Fram till sin död skulle han skriva i medeltal en bok per år, även om ingen kom att nå upp i nivå med Lars Hård. På fyrtiotalet stod han på toppen av sin karriär, en prisbelönt och uppskattad gestalt, en av Sveriges mest betydande författare vars böcker sålde i över en miljon exemplar.

Men på femtiotalet började Fridegårds stjärna dala. Han var visserligen länge en folkkär författare, men anseendet inom etablissemanget sjönk snabbt. Litteraturvetaren Erik Peurell analyserar i sin doktorsavhandling En författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet (Uppsala, 1998) Fridegårds bana med hjälp av Bourdieus fältteori. Enligt Peurell berodde Fridegårds marginalisering på hans brist på kulturellt kapital – han kunde inte göra sig synlig, inte knyta de rätta kontakterna. I stället valde han att bosätta sig på landsbygden, långt ifrån sällskapslekarna under kristallkronorna. Han deltog sällan i debatten och när han någon gång uttalade sig om litteratur, var det i ironiska ordalag om ”höstens mästerverk”. Återigen framstår sanningssägaren, återigen var han för uppriktig och rättfram – enligt Peurell hade han ett svagt illusio. Betecknande nog heter ett engelskspråkigt sammandrag av avhandlingen The Importance of Playing the Game. En enklare själ kunde få för sig att författarkallet handlar om att uttrycka något väsentligt, inte om att göra sig märkvärdig i societeten.

När Jan Fridegård därtill kungjorde sin spiritualistiska tro var hans anseende inom etablissemanget förlorat för gott. Det här med seanser och andekontakter låter onekligen lite magstarkt, men det centrala i hans budskap var en enkel andlighet, individens självinsikt som i längden skulle leda till universell solidaritet och högre rättvisa. Och sådana tankar är vanligen för dyrbara för att tillmätas något värde. Att Fridegård skådade ljuset var för övrigt ingen tvärvändning, naturbarnets självklara tillit till en högre makt går som en röd tråd genom hans författarskap, samtidigt som han aldrig försummade ett tillfälle att ge hycklande paragrafreligion en släng. Också på det området måste faderns inflytande noteras. T.ex. i novellen Herrgårdsjul har fadersgestalten åter en gång fått sig några glas och blivit glad och pratsam, medan modern förmanar till allvarsamhet, till tankar om Frälsaren.

Frälsarn? Kom han in här nu så skulle jag bjuda´n på en sup och en ansjovissmörgås. Du kan ge dig fan på att han inte skulle hålla sig för go´. Sån karl var han och sån är jag.” / …/ Det var så friskt och skönt med faderns ord efter allt religionsjolm de utsattes för i skola, kyrka och missionshus.

Vad värre var att Fridegård, enligt Peurell, inte kunde förnya sig estetiskt enligt tidens krav. Det har säkert sin riktighet, fast man har svårt att tänka sig Fridegårds jordnära realism övergå i elitistisk modernism. En sak är i varje fall klar: från medlet av femtiotalet skrev han rent undermåliga böcker som man önskar aldrig hade blivit utgivna. Förklaringen står att läsa i Fridegårds bevarade brevväxling: mot slutet av sitt liv skrev han mest för utkomstens skull. Hans främsta drivkrafter hade torkat ur, han hade skrivit av sig sin sociala indignation och fått sin upprättelse. Han hade tilldelats många priser och utmärkelser, men viktigast för Fridegård själv måste ändå ha varit att Katrinedals nya ägare, greve Bonde räckte fram handen och erbjöd honom godsets upprustade torp till sommarnöje. En försoningsgest god som någon. Trashankstriumfatorn, det nattsvarta fåret hade återvänt till hembygden som en fullvärdig samhällsmedlem efter en lång och mödosam vandring.

Som kollegan Johannes Gillby minns i En bok om Jan Fridegård (1957):

Året 1934 måste ha varit ett svårt år för Fridegård, ett riktigt olycksår: sjukdom, svårighet att arbeta, arbetet kasserat, troligen även ekonomiska besvärligheter och bekymmer, om vilka han dock aldrig nämnde något. Troligen var han djupt medveten om sina förborgade krafter och sina möjligheter, det antydde han också flera gånger. ”Jag har en del saker som jag måste skriva av mig”, sade han, ”det tror ni inte att jag kan, era jävlar, men vänta bara ska ni få se.”

Och vi fick se.

Rune Holmström

***
Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

  • Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
  • Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168

2 thoughts on “Dagens tankeställare 67

Kommentera