av Richard Kemp

• Sammanbrottet i de israelisk-sovjetiska relationerna utgjordes senare av Israels försvarssegrar mot araberna år 1967 och återigen år 1973. Under denna period hade allt hopp om att Israel skulle bli en sovjetklient stadigt försvunnit. Arabiska arméer – sponsrade, utbildade och rustade av USSR – hade blivit förödmjukade, och det hade Moskva också. Därav utvecklade sovjeterna progressivt en politik för att underminera Israel. Deras primära mål var att använda landet som ett vapen i Kalla kriget mot USA och västvärlden.

• ”Vi behövde ingjuta ett nazistliknande hat mot judarna i den islamiska världen, och vända detta vapen av känslor till ett terroristiskt blodbad mot Israel och dess största supporter, USA.” – Yuri Andropov, ordförande för sovjetiska KGB, senare generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet, enligt berättelse av general Ion Pacepa, före detta chef för Rumäniens säkerhetstjänst.
• Förutom att mobilisera araberna till förmån för den sovjetiska saken behövde Andropov och hans KGB-kollegor tilltala den demokratiska världen. För att göra det bestämde sig Kremlin för att vända konflikten från en som bara försökte förgöra Israel till en kamp för mänskliga rättigheter och nationell frigörelse från en illegitim, amerikansksponsrad imperialistisk ockupant. De började försöka förändra narrativet för konflikten från det religiösa jihad – i vilket den islamistiska doktrinen kräver att all mark som någonsin varit under muslimsk kontroll måste återtas till islam – till sekulär nationalism och politisk självbestämmelse, något mycket mer godtagbart för västerländska demokratier. Detta skulle fungera som en täckmantel för ett våldsamt terrorkrig – något som till och med fick ett utbrett stöd.
• För att uppnå sitt mål var sovjeterna tvungna att skapa en palestinsk nationalidentitet som hittills inte hade existerat, samt ett narrativ om att judarna inte hade några rättigheter till marken och var nakna angripare. Enligt Pacepa skapade KGB den Palestinska befrielseorganisationen (PLO) på tidigt 1960-tal, eftersom de också hade orkestrerat så kallade nationella befrielsearméer i flera andra delar av världen. Han menar att den palestinska stadgan från 1964 utformades i Moskva. Detta dokument var grundläggande för uppfinningen och etablerandet av en konstgjord palestinsk nation.
• Detaljerna av de Moskva-sponsrade terroroperationerna i Mellanöstern och på andra platser beskrivs på 25 000 sidor av KGB-dokument som kopierats och smugglats ut ur Ryssland på tidigt 1990-tal av den högt uppsatta KGB-arkivisten Vasili Mitrokhin och finns nu i Storbritannien, på Churchill College i Cambridge.
• Den ursprungliga stadgan hävdade inte att Västbanken eller Gazaremsan var ”palestinska”. Faktum är att den uttryckligen avsade sig alla rättigheter till dessa områden och såg dem, felaktigt, som jordanska och egyptiska territorier. I stället gjorde PLO anspråk på resten av Israel. Detta ändrades efter kriget 1967 när Israel drev ut de illegala jordanska och egyptiska ockupanterna, och Västbanken och Gaza för första gången märktes om som palestinska territorier.
• Moskva tog först sin kampanj för att stämpla israeliska judar som förtryckare av deras påhittade ”palestinska folk” till FN år 1965. Deras försök att kategorisera sionism som rasism misslyckades den gången men nådde framgång nästan ett årtionde senare i den FN:s generalförsamlings ökända resolution 3379.
• Zuheir Mohsen, en högt uppsatt PLO-ledare, erkände år 1977: ”Det palestinska folket existerar inte. Skapandet av en palestinsk stat är bara ett medel för att fortsätta vår kamp mot staten Israel för vår arabiska gemenskap … Enbart av politiska och taktiska skäl talar vi idag om ett palestinskt folks existens, eftersom arabiska nationalintressen kräver att vi placerar existensen av ett distinkt ’palestinskt folk’ för att gå emot sionismen. Ja, existensen av en separat palestinsk identitet existerar enbart av taktiska skäl.”
• Mitrokhin-dokumenten visar att både Yassir Arafat och hans efterföljande PLO-chef, Mahmoud Abbas, som nu är president för Palestinska myndigheten, var KGB-agenter. Båda var avgörande i KGB:s desinformationsoperationer och i dess terrorkampanjer.
• ”För hans affärer med Washington sa Ceaușescu till Arafat år 1978: ”Du måste helt enkelt fortsätta låtsas som att du kommer att bryta med terrorismen och att du kommer att erkänna Israel – om och om och om igen.”
• Ceaușescus råd förstärktes av den nordvietnamesiska kommunistgeneralen Vo Nguyen Giap, som Arafat träffade flera gånger. ”Sluta prata om att förinta Israel och vänd i stället ditt terrorkrig till en kamp för mänskliga rättigheter. Då kommer det amerikanska folket att äta ur din hand.”
• Precis som med hans föregångare, Arafat, visar Abbas konsekventa avvisande av varje erbjudande om fred med Israel, samtidigt som han pratar om fred medan han sponsrar terror, på hans sovjetiska mästares fortsatta inflytande.
• Under tiden är den palestinska rörelsen som skapats av Moskva, enligt den amerikanska historikern David Meir-Levi, ”den enda nationella rörelsen för politiskt självbestämmande i hela världen – och i hela världshistorien – som har förstörelsen av en suverän stat och folkmordet av dess folk som sitt enda existensberättigande.
• Moskvas kampanj underminerades kraftigt av normaliseringen mellan Israel och arabstaterna år 2020. Lärdomen här är vikten av amerikansk politisk vilja mot auktoritär propaganda, vilket ledde till det omvälvande Abraham-avtalet.

Förra månaden bekräftade FN:s generalförsamling återigen sin obevekliga fientlighet mot en av sina egna medlemsstater. Man röstade överväldigande – 125 mot 8, med 34 avståenden – för att finansiera en permanent utredning från utredningskommissionen (CIO) från rådet för mänskliga rättigheter (UNHRC), angående anklagelser om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter som ska ha begåtts av Israel. Ett beklagligt belopp på 5.5 miljoner dollar som bekostas av skattebetalarna kommer att utgöra budgeten bara under det första året – alltså mer än dubbelt så mycket som UNHRC lägger på att utreda inbördeskriget i Syrien.

Läs vidare