MELLANÖSTERN. Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) har varit på ett officiellt besök i Israel och det så kallade Palestina. Relationerna med Israel verkar ha blivit lite bättre men nu har Linde bjudit de båda ovännerna till Sverige för att försöka mäkla fred, igen.

Den högt uppsatte Hamasmedlemmen Ghazi Hamad säger till Sky News att striderna vid den ockuperade Västbanken kommer att fortsätta tills Palestina blir en självständig stat. – Vi försöker undvika krig och skydda vår befolkning. Men ockupationen är alltid rakt framför våra ögon, säger han till kanalen.

Han säger att Hamas kommer fortsätta strida ”med alla möjliga medel” så länge Palestina är ockuperat av Israel. – Vi kan besegra Israel. Vi kan attackera dem, och det har vi gjort flera gånger, säger Hamad.

-Pettersson tycker att regeringen och Linde ska hålla sig borta från fredsmäkleriet och hoppas att Hamas och de andra aldrig får en egen stat, för då har vi ännu en korrupt islamistisk terrorstat i Mellanöstern och marken som Israel påstås ockupera, vem tillhör den?

***

Vem tillhör Västbanken som Israel påstås ockupera?

ISRAEL. FN:s säkerhetsråd antar då och då resolutioner med kravet att Israel stoppar byggande av bosättningar på ockuperad mark. Frågan är varför FN och andra kallar marken ockuperad? 

Den som intresserar sig för Israel-Palestina-konflikten bör noga läsa FN-deklarationen från 1922. För trots en absurd situation med många resolutioner från flera av FN:s organ så är de israeliska rättigheterna till Gaza och Västbanken obestridliga, när FN och PK-media säger att Israel ockuperar Västbanken ljuger de.

Israel har hotats av krig och aggression alltsedan staten grundande 1948. Ett hot i detta avseende behöver inte ens vara ett hot mot landets existens. Finns ett mönster av militärt trakasseri från en angripare med räder över nationsgränser, raketbeskjutning eller statsfinansierad terrorism, så räcker det som grund för en ockupation från den kränkta nationens sida för att kunna undanröja hotet eller förhindra att området används för ytterligare attacker.

Egypten erövrade och ockuperade Gazaremsan illegalt 1948 när man anföll Israel. Jordanien erövrade, ockuperade och annekterade Västbanken inklusive Jerusalem illegalt när man från sitt håll anföll Israel 1948. Båda dessa länder blev då, enligt internationell lag, illegala ockupanter då de ej hade legal rätt till dessa territorier.

Efter att Egypten, Jordanien och Syrien inlett krigshandlingar mot Israel under sexdagarskriget 1967, erövrade Israel Gaza och Västbanken inklusive Jerusalem.

I praktiken befriade Israel dessa territorier från Egyptens och Jordaniens illegala ockupation. Eftersom inget av dessa två arabländer hade legal rätt till dessa territorier, kan Israel inte anklagas för ockupation när man erövrade det i självförsvar.

Egendomligt nog nämnde världssamfundet ingenting om Egyptens och Jordaniens illegala ockupation. Inte heller krävde man ett palestinsk-arabiskt självbestämmande under den 19 år långa illegala arabiska ockupationen.

Internationell lag erkänner giltigheten av en ockupation när det t.ex. har skett i försvarssyfte, för att betvinga en angripare, eller så länge som ett hot från en angripare existerar.

Israel passar dock inte in på definitionen av ockupant. Faktum är att Israels närvaro och dess lagliga anspråk på de omstridda områdena har stöd av internationell lag. För att Israel verkligen skulle vara en ockupant behövs det att man är närvarande militärt eller administrativt på ett territorium som inte är ens eget. För det behövs att Israel inte har några rättvisa eller legala krav på landområdet och att det lagligen skulle tillhöra en annan suverän stat. Per definition måste alla dessa villkor vara uppfyllda för att det ska vara fråga om ockupation.

Judarnas rätt till Palestina bekräftades av Nationernas Förbund (NF) 1922 när samtliga 52 medlemsländer röstade för Palestinamandatet och tilldelade Storbritannien det administrativa ansvaret för territoriet i syfte att bygga upp ett judiskt hemland. Deklarationen om Palestinamandatet är ett dokument som tillhör internationell lag. Deklarationen tillerkänner judarnas historiska rätt till landet redan i förordet. Den beviljar politiska rättigheter (i syfte att skapa ett nationellt hemland) för judarna enbart (artikel 2, i förordet). Icke-judars civila och religiösa rättigheter i mandatet garanterades men de gavs inte samma politiska rättigheter som till judarna (artikel 2, i förordet).

Deklarationen slog vidare fast att judiska bosättningar i Palestina skulle främjas av mandatmakten (Storbritannien); de skulle vara intensiva och innefatta alla sorters landområden, inklusive statlig mark, förutom den mark som behövdes för allmänna syften (artikel 6, i förordet). Statlig mark utgjorde den klart största delen av Palestina. Dessa landområden var ytor som inte ägdes privat (och togs med automatik över från den Turkiska myndigheten som besegrats av Storbritannien i första världskriget). Deklarationen om ett Palestinamandat kan verka partisk mot araberna men sanningen är den motsatta. För samtidigt skapade och garanterade Storbritannien och Frankrike flera arabländer deras självständighet, (t ex Egypten och Syrien) som tidigare hade legat under turkiskt herravälde.

Därefter, på Storbritanniens yrkande, begränsade Nationernas Förbund (NF) de judiska bosättningarna i de delar av Palestina som ligger öster om Jordanfloden (artikel 25), vilket utgör 80 procent av hela Palestinamandatet. Sedan tog koloniminister Winston Churchill och styckade av hela detta område och skapade en palestinsk-arabisk stat kallad Transjordanien (senare Jordanien) som aldrig tidigare hade existerat. Faktum är således att det redan finns en palestinsk-arabisk stat på huvuddelen av Palestinamandatet.

På de återstående 20 procenten av Palestinamandatet, som även inkluderar Gazaremsan, Västbanken och till och med en del av Golanhöjderna, har rätten för judar att bosätta sig aldrig blivit begränsad, upphävd, inställd eller ersatt av något annat. Rätten för judar att ha bosättningar gäller hela området väster om Jordanfloden.

1922 års deklaration ger rätt till bosättning.

För somliga kan det vara chockerande att judar skulle ha laglig rätt att bo i Gaza, Hebron, Betlehem, Nablus, Ramallah eller var som helst i Palestina. Precis lika stor rätt har de att bo där som i Haifa, Tel Aviv och Jerusalem. 1922 års deklaration om ett Palestinamandat har lika stor tillämplighet i Gaza och på Västbanken som i det övriga Israel inom den så kallade Gröna linjen (1967-års gränser). Att förneka tillämpligheten av mandaträtten för judar att bosätta sig på Västbanken är att förneka mandaträtten för judar att bo i Tel Aviv eftersom Palestinadeklarationen inte gör någon åtskillnad mellan dessa områden eller orter. Deklarationen är den juridiska grunden för alla judiska bosättningar var som helst i Palestina.

Någon kanske ifrågasätter om Mandatdeklarationen har någon giltighet i dag när Nationernas Förbund inte längre finns. Storbritannien gav dessutom upp mandatet efter att ha misslyckats med att fullborda sitt uppdrag. Men, precis som giltigheten av ett testamente inte upphör bara för att den som skrivit det eller den som ska verkställa det har avlidit, har inte heller NF:s deklaration om Palestinamandatet upphört att gälla. Ironiskt nog har det till och med blivit så att Israel, som är den administrativa myndigheten i Palestina efter Storbritannien, som övergav sin post, nu under internationell lag är skyldigt att fullborda mandatets krav, inklusive att bosätta landet.

Vidare har FN, som är NF:s efterträdare, bekräftat giltigheten av alla mandatets åligganden genom att innesluta dem i FN-stadgan, speciellt i Artikel 80 (kallad Palestina-paragrafen). Rättigheten för judar att bosätta sig varhelst i Palestina väster om floden Jordan, är därför garanterad av både NF och FN.

Fastän FN:s beslut 1947 till förmån för Delningsplanen (FN-resolution 181), har fått en upphöjd plats i israelisk populärhistoria, är det faktiskt den tidigare Mandatdeklarationen som juridiskt rättfärdigar den judiska staten och dess bosättningsrättigheter.

Palestina-araberna använder i dag 1947-års Delningsplan för att understödja sina krav på de delar av Palestina de vill ha. Delningsplanen var ett förslag att skapa en judisk stat och ytterligare en palestinsk-arabisk stat på de återstående 20 procent av Palestinamandatet. Jordanien, som är den ursprungliga palestinsk-arabiska staten, utgör 80 procent av Palestinamandatet. Väl känt är att Arabförbundet förkastade Delningsplanen och inledde krig mot Israel i förtröstan på att arabisk militär styrka skulle avgöra tvisten

Delningsplanen saknar juridisk giltighet

Delningsplanen (FN-resolution 181) har ingen som helst juridisk giltighet i dag. Resolutionen blev aldrig ett rättsligt dokument i internationell lag. Fastän FN:s generalförsamling godkände den, så ratificerade inte Säkerhetsrådet den. Säkerhetsrådet fick aldrig en chans att göra det då förhållandena på marken, nämligen den arabiska attacken mot Israel, gjorde resolutionen irrelevant.

Israel accepterade resolutionen. Araberna förkastade den och startade ett krig i stället. Resolutionen var beroende av att båda sidor accepterade den och har inte stått kvar på dagordningen sedan dess. Endast resolutioner antagna av Säkerhetsrådet är giltiga rättsliga dokument. Resolutioner antagna av Generalförsamlingen är förslag, rekommendationer och uttryck för åsikter, men inte rättsliga dokument.

Trots den absurda situationen med många resolutioner från flera av FN:s organ, inklusive Säkerhetsrådets resolution 1397 (mars 2002) som stöder palestinska krav på egen stat, i strid med FN-stadgan, så finns det ingen lag som specifikt garanterar någon enda del av Palestinamandatet till palestina-araberna. Resolution 1397 bekräftar endast palestiniernas vision om en egen stat. Den ger ingen laglig rätt till en egen stat. Samtidigt gäller fortfarande rättigheterna för judar att bosätta sig överallt inom Palestinamandatets gränser.

Har juridisk rätt till Gaza och Västbanken

Flera experter på internationell rätt, till exempel Douglas Feith, Eugene Rostow och Stephen Schwebel, har övertygande visat på Israels juridiska rätt till Gaza och Västbanken. (Schwebel har varit President i Internationella domstolen i Haag, och professor i juridik vid Harvard University).

De israeliska rättigheterna är alltså obestridliga. De judiska bosättningarna är lagliga. Dessutom är anklagelsen att Israel bryter mot Fjärde Genèvekonventionen ohållbar. Den konventionen är inte tillämplig då det inte handlar om ockuperat land som tillhör en annan stat.

I dag motsäger och ignorerar FN, EU, internationella domstolar, enskilda politiker, med flera tidigare avtal och lagar som bekräftar Israels rättigheter. Man kan därför ifrågasätta den intellektuella redligheten och etiska standarden hos dem som regelbundet slår fast att det lagliga är olagligt, att det som är rätt är fel och att det rättvisa är orättvist – så snart det gäller Israel.

Bernt Ekström, Varberg

(Innehållet finns att hämta på FN:s olika hemsidor)

-Pettersson menar att enda chansen att få ordning i området är att Israel tar över. Det finns inga araber som har det så bra som araber som är israeliska medborgare och Israel är ett av få, om inte det enda landet där mångkultur fungerar hyfsat…

Sedan ska vi veta att det inte fanns något folk som kallades palestinier innan Yassir Arafat uppfann dem på 1960-talet. Palestinier kallades alla de människor som bodde i området, alltså kristna och muslimska araber, druser, judar och några till…

***

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168