ISRAEL. FN:s säkerhetsråd antar då och då resolutioner med kravet att Israel stoppar byggande av bosättningar på ockuperad mark. Frågan är varför FN kallar marken ockuperad?
Den som intresserar sig för Israel-Palestina-konflikten bör noga läsa FN-deklarationen från 1922. För trots en absurd situation med många resolutioner från flera av FN:s organ så är de israeliska rättigheterna till Gaza och Västbanken obestridliga, när FN och PK-media säger att Israel ockuperar Västbanken ljuger de.
Israel har hotats av krig och aggression alltsedan staten grundande 1948. Ett hot i detta avseende behöver inte ens vara ett hot mot landets existens. Finns ett mönster av militärt trakasseri från en angripare med räder över nationsgränser, raketbeskjutning eller statsfinansierad terrorism, så räcker det som grund för en ockupation från den kränkta nationens sida för att kunna undanröja hotet eller förhindra att området används för ytterligare attacker.
Egypten erövrade och ockuperade Gazaremsan illegalt 1948 när man anföll Israel. Jordanien erövrade, ockuperade och annekterade Västbanken inklusive Jerusalem illegalt när man från sitt håll anföll Israel 1948. Båda dessa länder blev då, enligt internationell lag, illegala ockupanter då de ej hade legal rätt till dessa territorier.
Efter att Egypten, Jordanien och Syrien inlett krigshandlingar mot Israel under sexdagarskriget 1967, erövrade Israel Gaza och Västbanken inklusive Jerusalem.
I praktiken befriade Israel dessa territorier från Egyptens och Jordaniens illegala ockupation. Eftersom inget av dessa två arabländer hade legal rätt till dessa territorier, kan Israel inte anklagas för ockupation när man erövrade det i självförsvar.
Egendomligt nog nämnde världssamfundet ingenting om Egyptens och Jordaniens illegala ockupation. Inte heller krävde man ett palestinsk-arabiskt självbestämmande under den 19 år långa illegala arabiska ockupationen.
Internationell lag erkänner giltigheten av en ockupation när det t.ex. har skett i försvarssyfte, för att betvinga en angripare, eller så länge som ett hot från en angripare existerar.
Israel passar dock inte in på definitionen av ockupant. Faktum är att Israels närvaro och dess lagliga anspråk på de omstridda områdena har stöd av internationell lag. För att Israel verkligen skulle vara en ockupant behövs det att man är närvarande militärt eller administrativt på ett territorium som inte är ens eget. För det behövs att Israel inte har några rättvisa eller legala krav på landområdet och att det lagligen skulle tillhöra en annan suverän stat. Per definition måste alla dessa villkor vara uppfyllda för att det ska vara fråga om ockupation.
Judarnas rätt till Palestina bekräftades av Nationernas Förbund (NF) 1922 när samtliga 52 medlemsländer röstade för Palestinamandatet och tilldelade Storbritannien det administrativa ansvaret för territoriet i syfte att bygga upp ett judiskt hemland. Deklarationen om Palestinamandatet är ett dokument som tillhör internationell lag. Deklarationen tillerkänner judarnas historiska rätt till landet redan i förordet. Den beviljar politiska rättigheter (i syfte att skapa ett nationellt hemland) för judarna enbart (artikel 2, i förordet). Icke-judars civila och religiösa rättigheter i mandatet garanterades men de gavs inte samma politiska rättigheter som till judarna (artikel 2, i förordet).
Deklarationen slog vidare fast att judiska bosättningar i Palestina skulle främjas av mandatmakten (Storbritannien); de skulle vara intensiva och innefatta alla sorters landområden, inklusive statlig mark, förutom den mark som behövdes för allmänna syften (artikel 6, i förordet). Statlig mark utgjorde den klart största delen av Palestina. Dessa landområden var ytor som inte ägdes privat (och togs med automatik över från den Turkiska myndigheten som besegrats av Storbritannien i första världskriget). Deklarationen om ett Palestinamandat kan verka partisk mot araberna men sanningen är den motsatta. För samtidigt skapade och garanterade Storbritannien och Frankrike flera arabländer deras självständighet, (t ex Egypten och Syrien) som tidigare hade legat under turkiskt herravälde.
Därefter, på Storbritanniens yrkande, begränsade Nationernas Förbund (NF) de judiska bosättningarna i de delar av Palestina som ligger öster om Jordanfloden (artikel 25), vilket utgör 80 procent av hela Palestinamandatet. Sedan tog koloniminister Winston Churchill och styckade av hela detta område och skapade en palestinsk-arabisk stat kallad Transjordanien (senare Jordanien) som aldrig tidigare hade existerat. Faktum är således att det redan finns en palestinsk-arabisk stat på huvuddelen av Palestinamandatet.
På de återstående 20 procenten av Palestinamandatet, som även inkluderar Gazaremsan, Västbanken och till och med en del av Golanhöjderna, har rätten för judar att bosätta sig aldrig blivit begränsad, upphävd, inställd eller ersatt av något annat. Rätten för judar att ha bosättningar gäller hela området väster om Jordanfloden.
1922 års deklaration ger rätt till bosättning.
För somliga kan det vara chockerande att judar skulle ha laglig rätt att bo i Gaza, Hebron, Betlehem, Nablus, Ramallah eller var som helst i Palestina. Precis lika stor rätt har de att bo där som i Haifa, Tel Aviv och Jerusalem. 1922 års deklaration om ett Palestinamandat har lika stor tillämplighet i Gaza och på Västbanken som i det övriga Israel inom den så kallade Gröna linjen (1967-års gränser). Att förneka tillämpligheten av mandaträtten för judar att bosätta sig på Västbanken är att förneka mandaträtten för judar att bo i Tel Aviv eftersom Palestinadeklarationen inte gör någon åtskillnad mellan dessa områden eller orter. Deklarationen är den juridiska grunden för alla judiska bosättningar var som helst i Palestina.
Någon kanske ifrågasätter om Mandatdeklarationen har någon giltighet i dag när Nationernas Förbund inte längre finns. Storbritannien gav dessutom upp mandatet efter att ha misslyckats med att fullborda sitt uppdrag. Men, precis som giltigheten av ett testamente inte upphör bara för att den som skrivit det eller den som ska verkställa det har avlidit, har inte heller NF:s deklaration om Palestinamandatet upphört att gälla. Ironiskt nog har det till och med blivit så att Israel, som är den administrativa myndigheten i Palestina efter Storbritannien, som övergav sin post, nu under internationell lag är skyldigt att fullborda mandatets krav, inklusive att bosätta landet.
Vidare har FN, som är NF:s efterträdare, bekräftat giltigheten av alla mandatets åligganden genom att innesluta dem i FN-stadgan, speciellt i Artikel 80 (kallad Palestina-paragrafen). Rättigheten för judar att bosätta sig varhelst i Palestina väster om floden Jordan, är därför garanterad av både NF och FN.
Fastän FN:s beslut 1947 till förmån för Delningsplanen (FN-resolution 181), har fått en upphöjd plats i israelisk populärhistoria, är det faktiskt den tidigare Mandatdeklarationen som juridiskt rättfärdigar den judiska staten och dess bosättningsrättigheter.
Palestina-araberna använder i dag 1947-års Delningsplan för att understödja sina krav på de delar av Palestina de vill ha. Delningsplanen var ett förslag att skapa en judisk stat och ytterligare en palestinsk-arabisk stat på de återstående 20 procent av Palestinamandatet. Jordanien, som är den ursprungliga palestinsk-arabiska staten, utgör 80 procent av Palestinamandatet. Väl känt är att Arabförbundet förkastade Delningsplanen och inledde krig mot Israel i förtröstan på att arabisk militär styrka skulle avgöra tvisten
Delningsplanen saknar juridisk giltighet
Delningsplanen (FN-resolution 181) har ingen som helst juridisk giltighet i dag. Resolutionen blev aldrig ett rättsligt dokument i internationell lag. Fastän FN:s generalförsamling godkände den, så ratificerade inte Säkerhetsrådet den. Säkerhetsrådet fick aldrig en chans att göra det då förhållandena på marken, nämligen den arabiska attacken mot Israel, gjorde resolutionen irrelevant.
Israel accepterade resolutionen. Araberna förkastade den och startade ett krig i stället. Resolutionen var beroende av att båda sidor accepterade den och har inte stått kvar på dagordningen sedan dess. Endast resolutioner antagna av Säkerhetsrådet är giltiga rättsliga dokument. Resolutioner antagna av Generalförsamlingen är förslag, rekommendationer och uttryck för åsikter, men inte rättsliga dokument.
Trots den absurda situationen med många resolutioner från flera av FN:s organ, inklusive Säkerhetsrådets resolution 1397 (mars 2002) som stöder palestinska krav på egen stat, i strid med FN-stadgan, så finns det ingen lag som specifikt garanterar någon enda del av Palestinamandatet till palestina-araberna. Resolution 1397 bekräftar endast palestiniernas vision om en egen stat. Den ger ingen laglig rätt till en egen stat. Samtidigt gäller fortfarande rättigheterna för judar att bosätta sig överallt inom Palestinamandatets gränser.
Har juridisk rätt till Gaza och Västbanken
Flera experter på internationell rätt, till exempel Douglas Feith, Eugene Rostow och Stephen Schwebel, har övertygande visat på Israels juridiska rätt till Gaza och Västbanken. (Schwebel har varit President i Internationella domstolen i Haag, och professor i juridik vid Harvard University).
De israeliska rättigheterna är alltså obestridliga. De judiska bosättningarna är lagliga. Dessutom är anklagelsen att Israel bryter mot Fjärde Genèvekonventionen ohållbar. Den konventionen är inte tillämplig då det inte handlar om ockuperat land som tillhör en annan stat.
I dag motsäger och ignorerar FN, EU, internationella domstolar, enskilda politiker, med flera tidigare avtal och lagar som bekräftar Israels rättigheter. Man kan därför ifrågasätta den intellektuella redligheten och etiska standarden hos dem som regelbundet slår fast att det lagliga är olagligt, att det som är rätt är fel och att det rättvisa är orättvist – så snart det gäller Israel.
Bernt Ekström, Varberg
(Innehållet finns att hämta på FN:s olika hemsidor)
-Pettersson menar att enda chansen att få ordning i området är att Israel tar över. Det finns inga araber som har det så bra som araber som är israeliska medborgare och Israel är ett av få, om inte det enda landet där mångkultur fungerar hyfsat…
Sedan ska vi veta att det inte fanns något folk som kallades palestinier innan Yassir Arafat uppfann dem på 1960-talet. Palestinier kallades alla de människor som bodde i området, alltså kristna och muslimska araber, druser, judar och några till…
***
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
- Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
- Från andra banker konto 8257-933415168
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
Du kan även SWISHA till 0760 858 480
IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
Själv har jag Handelsbanken…..😄😄😄😄😄
Jag är normalt helt emot krig i alla dess former men i den här frågan har jag en känsla av att allt skulle bli bättre om Israel utplånade hela det palestinska etablissemanget. Israel kommer få Iran på halsen men det har de ju redan fast lite gömt via Hamas. Heja Israel!
Undrar om varje raket som Hamas avfyrar mot Israel är märkt med följande text, ”med hälsning från Stefan Löfven och det socialdemokratiska arbetarpartiet.”?, frågar åt min svåger.
Blablablabla…. det spelar tyvärr ingen roll…
vad som har hänt, skapar inte fred…
i vissa fall här i världen kan man lära sig av sina misstag så att man inte gör om dem…
i vissa fall lär sig mänskligheten av historia för att på så sätt undvika framtida krig.
Men inte i fallet ”Israel”.
Sverige har snart exakt samma problem…så det är väl viktigare att skicka pengar till Israel än att ge det till fattiga svenskar, som ändå kommer bli bombade när kriget väl bryter ut här på riktigt?
Jag är, som sagt tidigare, väldigt trött på detta land. Jag växte upp med ständiga nyheter om deras konflikter, och nu ska mina barn göra samma sak?
Jenny Ek!
Förstår jag dig rätt om du ensidigt lägger skulden på Israel, åtminstone pekar din slutkläm i den riktningen.
Om vi i Sverige skulle raketbeskjuta Norge med någon sorts gammal oförrätt som stöd, tror du då att de i sin tur skulle avstå från att besvara anfallet?
Nä… vi är civiliserade människor och skulle aldrig få för oss att bomba norge för gamla oförrätter. Vi tävlar mot dem i alla möjliga sporter istället. Ibland vinner vi, ibland vinner norge. Men inte katten bombar vi oslo bara för att norge vinner över oss ibland.
De där nere skulle aldrig kunna tävla i sporter som civilserade människor gör, för det skulle sluta med krig. Frågan är varför? Varför har de inte utvecklats?
För att kunna utvecklas måste det finnas något som kan utvecklas
Jag vet inte, men har inte hitintills funnit något som har kommit från den del av världen, uppfinning eller något annat som varit till gagn för människor
G Nordström; precis…
Som sagt var; jag är rätt trött på dem…
Det lär tydligen finnas ett distrikt på ön hisingen i göteborg som kallas för gazaremsan. Jo det är sant! Jisses bara en tidsfråga med inbördeskrig med all denna mena import och moskebyggen påhejade av vänsterkrökarna!
Två folkslag(eller det är väl semiter båda två) som vi klarar oss utan i Europa.
Många israeler talar ryska, köper vodka och ser ut som ryssar.
Rädd:
I Stenbocks hemstad talar många Arabiska,Schwahili,Zigenska o.s.v.
Men vad det dricker vet jag inte !!
Bra sammanfattning, lätt att förstå och gjorde en lång historia kort.
Samt jag fick lära mig lite nya detaljer.
Vi som minns hur dagstidningarna var fyllda med bilder o. reportage under 40-talet,minns också hur meningarna var delade i striderna,mellan Arabmakterna och Judarna.
I första hand minns Stenbock hur lokalblaskans framsida var svart inramad efter judarnas mord på FN´s fredsmedlare Folke Bernadotte.
Varför denna man skulle dödas,har jag aldrig fått en förklaring till..
Om det var av ren okunnighet som många på den tiden stod på Arabernas sida,vet jag därför inte hellre ?
Undrar hur de yngre i dag ställer sig till dagens stridigheter mellan dessa två religioner,som Stenbock idag är övertygad om i grunden,är själva orsaken ?
För dem som vill fördjupa er i Stern-ligans mord,finns det en länk:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte
Västbanken behöver Israel för de är den bästa administratören av människor i regionen.
Samma sak med Gazaremsan där borde Hamas och de andra islamska dödsorganisationerna rensas ut permanent och Israel ta över.
De flesta som jobbar och tjänar pengar har ju ändå sina arbeten i Israel.
Gör ett land av Israel och Palestina med lika rättigheter för alla invånare.
Det är så vi håller på att förlora vårt land. Den som skaffar flest barn vinner.
Jag förstår inte varför vår regering alltid väljer den fattigaste sidan i konflikter, och pumpar in en massa av våra skattepengar? Idet här fallet Palestina och Sten Anderssons pussgurka Yassir Arafat. Tänka att våra biståndspengar går direkt in i kriget mot Israel. Tyvärr svenska folket ni har nu massor med blod på era händer som har tillåtit regeringen att sponsra detta krig.
Var det inte så under andra världskriget att alla som samarbetade och gjorde livet smidigt för Tyskland var nazister? Tillochmed med idag påstår Löfven att Jimmy Åkesson är nazist.
Nu till den viktiga frågan, vad ska vi då kalla socialdemokrater, miljöpartister och centerpartister som lierat sig med de militanta islamisterna och sponsrar deras krig runt hela världen. Det är i Sverige dom smider sina terrorplaner, så här kommer inte regeringen undan.
Vi får börja benämna Löfven och hans gäng militanta islamister, precis som han benämner Jimmy Åkesson nazist.
För att socialister och muslimer har samma ideologi, de hatar judar och kristna lika mycket.
Hej Nikla R
Men kan man gör det så enkelt? Igen : )
”Socialister hatar judar..”
Theodor Herzl beskrev redan 1902 en socialsitisk judisk stat.
I staten Israel fanns från början många tunga socialister och även nu i politiken. Jag vet inte procenten just nu exakt men säg ”gröna”, socialliberaler o socialister, kommunister borde vara uppåt 40 procent.
Sen har vi judiska USA där vågskålen tippar över åt det rödlika hållet. Både genom donationer och politisk påverkan.
Revolutionen äter till sist sina egna barn. Vi här i (S)verige går samma öde till mötes.
Socialismen äter allt, p g a kognitiva dissonans luftslott.
Och så var det det där med teori och praktik igen.
Precis som islam så säger socialisterna en sak när de inte har makten och något annat när de har makten. Därför ska man bekymra sig mindre om teoretiker utan se till hur en ideologi beter sig när den har makten. Det är då man får se den faktiska applikationen av ideologin.
Så hur behandlas/des kristna och judar i Sovjetunionen, DDR, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Kuba, Kina, Vietnam, Nordkorea, Jugoslavien?
@Niklas R
13 05 2021 at 23:18
”Teori o praktik”, i över 100 år. Japp.
Då kan man undra starkt varför socialismen, kommunismen finns kvar inom gruppen som delvis uppfunnit detta men inte räknar dess följder?
”Den som intresserar sig för Israel-Palestina-konflikten bör noga läsa FN-deklarationen från 1922.” Pettersson menar naturligtvis Nationernas förbund (1920 – 1946) då FN bildades först 1945.
”I och med att Nationernas förbund upplöstes beslutade Storbritannien i februari 1947 att det brittiska Palestinamandatet skulle överlämnas till FN. FN skapade Special Committee on Palestine (UNSCOP) som rekommenderade att området skulle delas upp i två stater, en arabisk och en judisk, och att Jerusalem skulle bli en internationell enklav.
Den judiska befolkningen, som var besviken över det starkt begränsade område som tilldelats dem jämfört med de löften som hade givits av Nationernas förbund 1922 samt att Jerusalem skulle frånskiljas staten, accepterade kompromissen. Arabstaterna som gränsade till det brittiska Palestinamandadet och den arabiska befolkningen var emot FN:s beslut att dela upp territoriet i en judisk och en arabisk del. De var inte villiga att gå med på UNSCOP:s rekommendationer.
Senare samma år, den 29 november 1947, röstade FN:s generalförsamling om en delning och United Nation’s General Assembly Resolution 181 antogs med röstsiffrorna 33 mot 13 och 10 nedlagda röster. Sverige röstade för. Storbritannien meddelade att man skulle lämna mandatet den 14 maj 1948. Samma dag som britterna drog sig tillbaka utropade staten Israel sin självständighet i enlighet med FN:s resolution 181.
Den arabiska reaktionen på delningsplanen begränsades inte endast till politiska handlingar. De arabiska invånarna i det brittiska Palestinamandatet inledde en stor terroristkampanj mot sina judiska grannar och samma dag som Israel utropade sin självständighet påbörjades en omfattande invasion av fem arabiska arméer med det gemensamma målet att omintetgöra den nya staten. Den judiska befolkningen försvarade sig mot de arabiska arméerna och deras planer att ”kasta judarna i havet” men i samband med försvaret av den nya staten dog 1% av befolkningen.
Även den arabiska befolkningen i det tidigare mandatet led till följd av att man inte accepterade FN:s delningsplan. Många lyssnade till sina ledares uppmaningar att fly medan andra stannade kvar.
Det stora antal araber som stannade i Israel blev fullvärdiga medborgare med lika rättigheter som alla andra israeler. Trots detta hade det palestinska flyktingproblemet skapats, ett problem som hållits levande till våra dagar av arabiska och palestinska ledare. Det judiska flyktingproblemet löstes genom den framväxande staten Israel men frågan om kompensation kvarstår fortfarande för de judar som tvingades lämna sina hem i arabländerna.
I SLUTET AV KRIGET KONTROLLERADE EGYPTEN GAZAREMSAN OCH JORDANIEN HADE ANNEKTERAT VÄSTBANKEN. VARKEN EGYPTEN ELLER JORDANIEN TOG TILLFÄLLET I AKT ATT ETABLERA EN PALESTINSK STAT PÅ DE OMRÅDEN SOM DE SKULLE KOMMA ATT KONTROLLERA I 19 ÅR.
Samtidigt som Resolution 181 uttryckte det internationella samfundets önskan om att etablera en judisk stat var Israel fortfarande tvunget att uppfylla alla medlemsskapskrav för att bli accepterad som en fullvärdig FN-medlemsstat. Detta gjorde Israel och den 11 maj 1949 kunde man sätta sig på sin egen stol i generalförsamlingen som Förenta nationernas 59:e medlemsstat.” (israelidag.se)
”ett problem som hållits levande till våra dagar av arabiska och palestinska ledare”
Nej, problemet har hållits levande av FN och hittepåorganisationen UNWRA, som permanentat palestiniernas flyktingstatus, till skillnad från alla andra folkgrupper som lämnat ett område, t.ex. muslimer som lämnade det som blev Indien för Pakistan och (Östpakistan) senare Bangladesh.
Eller som finnar som lämnade Karelen när ryssarna ockuperade detta.
Varför finns det ingen UNWRA för finnarna ?
Helt suveränt bra sammanfattning.