Att använda ordet barn, riktiga barn, i debatten är en garanti för att många veknar och glömmer den verklighet som är anledningen till att olika frågor kommer på tal. Framför allt använder vänstern barnen som slagträ.
Vi minns kaosåret 2015 när svensk media gjorde sitt till för att lyfta fram barnen som anlände till Sverige från Mellanöstern och Afrika. Även de som uppgav sig vara barn åkte med som exempel. Verkligheten var dock att ”riktiga barn” utgjorde en bråkdel av de 163 000 som 2015 sökte asyl i Sverige.
Nu står partierna på den högra planhalvan i politiken i fokus efter SD:s och M:s förslag att sänka bidrag och låta nyanlända kvalificera sig in i systemen. ”Ingen sänker bidrag för att jävlas med barnen – tvärtom”, lyder rubriken till Carolin Dahlmans krönika på Bulletin.
Märta Stenevi (Mp) kopplade nyligen ihop sänkta bidrag till nyanlända familjer med barnfattigdom. Alla vi som en gång var barn vet att redan då fanns det stora klyftor i samhället. Det fanns barn som växte upp i familjer där man alltid hade råd och de som växte upp i familjer där man aldrig hade råd. Den flora av bidrag som kan erhållas idag existerade inte då. Lik förbannat överlevde vi ungdomsåren och för de flesta av oss har det gått bra med olika grader av ordet ”bra”.
Att det är de svenska bidragen som lockar människor att ta sig hundratals mil till Sverige är väl givet vid det här laget. När man sedan anländer och får del av hela batteriet med bidrag sjunker givetvis motivationen att själv bidra. Är det inte just detta faktum som lett fram till den debatt om den misslyckade integrationen som förs allt oftare och högre?
De problem som uppstått de senaste åren bygger inte främst på effekterna av kaosåret 2015, utan är något som vuxit fram sedan tidigt 70-tal när den dåvarande socialdemokratiska regeringen kombinerade fokuset på asylinvandringen med en total kravlöshet och höga bidrag.
De som kommer till Sverige och verkligen vill, gör något åt situationen. De som eventuellt kan tänka sig börjar tveka när det knappt lönar sig att ta låginkomstjobb kontra bidragsfloran. De som inte vill lyfter givetvis inget finger för att komma in i samhället och den gruppen är förmodligen tämligen stor.
Som Dahlman skriver är det många skattemiljarder vi som arbetar bidrar med för att de som inte arbetar ska få det så bra som möjligt. Att detta är en dyr historia har vi tvingats lära oss. Vänstern utgår från att människor som kommer till Sverige inte klarar sig utan att kvoteras in i samhället och de höga bidrag som finansierar deras vardag. Givetvis en nedvärderande, jag kanske t.o.m. rasistisk, tankevurpa. Inte minst media har sålt in att de som anländer till Sverige besitter en hög kompetens, så låt dem bevisa detta. Bidrag passiviserar skriver Dahlman. Sänkta sådana tvingar nyanlända att visa sin kompetens och drivkraft, samtidigt som de tvingas att bidra istället för att erhålla bidrag. Dessutom lockar inte sänkta bidrag och högre krav lika mycket. Detta faktum kan ge vårt lilla land den andhämtningspaus vårt samhälle så väl behöver.
Fast tillhör du vänstern kör du bara på, utan något som helst konsekvenstänk.
De som kommer hit och anstränger sig lite med svenska & studier får oftast ett arbete och en accepterad plats i samhället, menas resten lever bra eller bättre på bidrag utformade av vänstern och sossarna, men bryr sig inte ett skit om resten av vårt samhälle.
så snacka om kullerbytte politik som inte leder till någon delaktighet till Sverige och skattebetalare.
En obekväm lösning på barnfattigdom är att föräldrarna får ärslet ur vagnen och skaffar sig ett jobb, och det är det förslaget syftar till. Men med nuvarande bidragssystem krävs (för en familj med 2 vuxna och 2 barn som helt lever på socialbidrag) att det ena får ett jobb med en lön på närmare 40000 i månaden för att det ens ska löna sig att ta ett jobb…
Kanske dags att köra samma taktik, upprepat över lång tid.
För,varje fråga vänstern tar upp, hitta ett specialfall som kan inrymma barn.
En bra början skulle vara att minska försörjningsstödet med 20% per år. Första året får man 100%, andra året 80%, tredje året 64% osv.
Även svenska barn används som slagträ… De blir LVUade mitt under en pågående skilsmässa och efteråt hittas det på alla möjliga ”problem” för att barnen inte ska få komma hem igen. Givetvis drabbar det dem som inte röstar S. I förvaltningsrätten röstar nämndemän från SD för att dessa barn ska komma hem, så då måste de andra partierna rösta mot… Under tiden som processen pågår sjunker barnens skolresultat, de får inte ha vänner på sin fritid, de får inget psykologiskt stöd utifrån och de får inte ha kontakt med övriga släktingar. Dessa barn talas det aldrig om. Men dessa barn används som politiska slagträn de också…
Bidrag istället för egen försörjning är ingenting annat än mutor, ”vi försörjer dig i gengäld ger du din röst till vårt parti.”
Isaiah 3:12
King James Version
12 As for my people, children are their oppressors, and women rule over them. O my people, they which lead thee cause thee to err, and destroy the way of thy paths.
Märkligt hur väl det stämmer…
Tänk, afghan barnen tex.
Treb!
Att våra barn är våra förtryckare och att kvinnorna styr dem, stämmer inte så bra.
Däremot att våra ledare gör fel och förstör vår framtid stämmer.
Treb!
På svenska Jesaja 3/12 ”Mitt folks behärskare är ett barn, och kvinnor råda över det. Mitt folk, dina ledare föra dig vilse och fördärva den väg, som du skulle gå.”
”Vänstern vill i vanlig ordning bekämpa fattigdom uppifrån, medan högern hellre vill stötta folk att själva bygga sitt välstånd.”
Nja, vänstern (kommunister, miljöpartister, socialister även i viss mån vänsterliberaler, läs C) vill göra människor beroende av dem.
Klassisk arbetarklass har nu gjort sig oberoende av S (LO) och se hur det gått.