HISTORIA. Idag är det 60 år sedan Jurij Gagarin, blev Sovjetunionens hjälte och den första människan i rymden, men det började den 4 oktober 1957. Då skickade Sovjetunionen upp sin första rymdfarkost Sputnik 1 och rymdkapplöpningen mellan Sovjet och USA var i full gång.
När det började, den 4 oktober 1957 stod vi små pojkar och några flickor på gårdsplanen och spanade uppåt och trodde vi såg Sputnik. Idag sägs det att Sputnik 1 var för liten, 58 cm, och gick som lägst på 21,5 km höjd, för att kunna ses från jorden och de som såg något, såg det sista raketsteget som var mycket större och också gick in i omloppsbana.
Nåväl, det ena spännande äventyret efter det andra avlöste varandra. Sputnik 2 följde med hunden Laika ombord följde den 3 november och USA var chockade och nere för räkning. 1 februari 1958 kom USA:s första satellit Explorer 1. Sedan kom händelserna slag i slag.
2 januari 1959 – Luna 2 blir en första farkost att kraschlanda på en annan himlakropp, månen.
7 oktober, 1959 – Luna 3 tar de första bilderna av månens baksida.
12 april 1961 – Jurij Gagarin blir den första människan i rymden.
16 juni 1963 – Valentina Teresjkova blir den första kvinnan i rymden.
8 mars 1965 – Aleksej Leonov genomför världens första rymdpromenad.
21 december 1968 – Första människorna i omloppsbana runt månen.
21 juli 1969 – Neil Armstrong blir den första människan att gå på månen.
Vi stoppar där, men vilken otrolig utveckling vi haft.
1957 hade farsan som en av de första i byn köpt TV, en liten ynklig svartvit sak som sände på en kanal några timmar om dagen.
1957 sände radion bara på 1 kanal, och ingen musik. P2 hade startats men kunde bara höras av en tredjedel av folket. I december kom Spisarparty med jazz och en aning Elvis Presley, det påstås att det var det första ungdomsprogrammet men jazz var för mig en sanitär olägenhet redan då.
Rymdfärderna kostar och har kostat oerhört mycket pengar men mänskligheten har också stor nytta av rymdforskningen, om det är värt pengarna eller om vi har kunnat gjort något bättre har jag ingen aning om.
Vi har fått satellitnavigering, klimat- och miljösatelliter, mikrovågor som används för medicinskt bruk och skyddar folkhälsan, tempur-madrassen, stötdämpande material i våra skor och mycket, mycket mer.
-Pettersson tycker dock att oktober 1957 var mest spännande efter juninatten 1959 när Ingemar ”Ingo” Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning genom att spöa Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York.
För övrigt brukar det varje gång man skriver om rymden och månlandningar dyka upp några muppar som påstår att den aldrig ägt rum, att allt är bluff, det är samma typ av människor som tror eller säger sig tro att förintelsen inte skett och att jorden är platt och det lär väl komma några kommentarer nu också…
***
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
- Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
- Från andra banker konto 8257-933415168
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
Du kan även SWISHA till 0760 858 480
IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
Bara en månad efter Sputnik, så skickades hunden Lajka som första levande varelse upp i omloppsbana runt jorden, ”den första resenären i Kosmos.” Som mycket ung grabb, djurvän, och med egen älskad familjehund, så tyckte jag synd om Lajka som inte hade en chans att komma tillbaka till jorden med livet i behåll.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lajka
För övrigt häller jag med Pettersson som tycker att Sputnik oktober 1957 inte var fullt lika spännande som matchen juni 1959 om världsmästartiteln i tungviktsboxning, då Ingemar ”Ingo” Johansson skulle försöka bli världsmästare genom att spöa Floyd Patterson. Minns att jag satt hemma hos en kompis, vilken hade försett sin rörbestyckade radio med en antenn, en jättelång koppartråd som ledde ut genom fönstret och upp bland träden. Vi satt där i sommarnatten, rattade in Radio Luxemburg på mellanvågs-bandet och väntade otåligt på att Lars-Henrik Ottosson skulle börja kommentera matchen. Efter tålmodig väntan så började den äntligen och i 3:e ronden kl. 03.47 svensk tid hände det otroliga, ur radioapparaten strömmade den upphetsade rösten från Lars-Henrik Ottosson som med jublande stämma förkunnade: ”Vi har fått en svensk världsmästare, Ingemar Johansson, utan tvekan en höger vars make man inte har skådat i det här landet. Ursäkta jag skriker men jag måste göra det”.
Det var med en sällsam känsla som jag i gryningen vandrade hem för att sova, gick över de daggvåta ängarna, allt medan solen sakta steg upp. Tänk att lilla Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning. Det kändes stort.
Här kan man höra ljudklipp när Ingemar Johansson blev världsmästare 1959, och på många andra ljudklipp om och med ”Ingo”.
https://sverigesradio.se/artikel/2604558
Sen flera år tillbaka så används ryska motorer för uppskjutningarna
Ryssarna är inte så efterkomna som det gärna vill framhävas
Idag har de förmodligen redan utvecklat jon raketer.
Nej västlig press och USA vill gärna hålla Ryssland,som lite efterblivna inom tekniken !
Därför blev förvåningen stor,när första rymdfärden med Gagarin skedde ! Större än vad som då rapporterades i bl.a. svensk press.
Detta trots att Otto von Braun länge varnat USA,för just detta.
Tydligen visste denna tyske raketforskare,att hans landsmän (och f.d. medarbetare) fanns i Sovjet,och utvecklade deras kommande rymdfart ?
Oktober 1957 påminner Stenbock om när jag förlorade mitt lönekuvert,med c:a 60:- ….(i dagens värde minst det tiodubbla)
Allt ståhej om den Satellit som for runt och pep uppe i luften,förledde även mig att hoppa av min cykel och sätta mig vid vägkanten,för att se sensationen !! Tacken blev för min nyfikenhet,ännu fattigare ….
Så lurades man tro att man sett Sputnik och så var det bara slutsteget, men vi människor är vana vid att bli bedragna.
Det sämsta med sådana här tillbakablickar är att man inser, ytterst motvilligt, att 90 årsgränsen nalkas med stormsteg.
Men tack ändå Pettersson!