GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent samt omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

Nu har ”Kiwi”publicerat ännu ett kåseri på König Online…

Omsprungen av tiden

Flygmaskinerna vid Skavsta står kvar på backen.

Det har sin orsak i en luftburen smitta.

Däremot trafikeras flygfältet av från sydliga länder i flock ankommande vårfåglar. Besökare som inte genererar några märkbara intäkter.

Privatägda Stockholm Skavsta Airport rapporteras ha hamnat i svår ekonomisk turbulens. Goda tider har ersatts av dåliga tider. 

Det är inget nytt under solen. Fråga den som bedrev häståkeri vid automobilens genombrott.

Skavstas vd utmålar flygplatsen som bankrutt vilket ger återverkningar på varje slags flygrutt.

Därtill förefaller tidigare avkastningar spårlöst försvunna likt en flygfarkost i Bermudatriangeln.

Bakgrunden till bekymren är att Skavstas start- och landningsbana för en tid varit lika glest trafikerad som allfarvägen till Husby-Oppunda kyrka.

Det tidigare kan förklaras av den pågående pandemin, det senare kan måtro bero på allmogens minskade tilltro till en stad ovan molnen. Eller på dåligt vägunderhåll på sträckan.

Skavstas vd larmar vidare om faran för flygplatsens snara haveri om inte Nyköpings kommun ställer upp som borgensman för ett banklån. Det tänkta lånet uppges till 70 miljoner kronor.

Hur det än går med försträckningen lär flygbossen själv landa på fötterna. Personer i den positionen har i allmänhet försäkrat sig om personliga fallskärmar.

Stockholm Skavsta Airport ägs av ett privat franskt multiföretag och i deras affärsportfölj finns ett 40-tal flygplatser runt om i världen. Där torde det finnas ett överskott av multum. 

Nyköpings kommuns kvarvarande ägarandel i flygplatsbolaget motsvaras av ett drinkunderlägg i kork i avgångshallens Business Lounge.

Det är heller ingen kommunal skyldighet att ge en privat flygplatskoncern luft under vingarna. Den förväntade förtjänsten med att fullgöra den tjänsten är förmodligen mindre än att förbättra den kommunala hemtjänsten.

Majoritetsägarens man i Skavstas vd-stol räknar nu med att kommunen som minioritetsägare går in som garant för lejonparten av lånet.

Det är en logik endast begriplig för invigda.

För oinvigda förefaller den ekvationen istället tämligen ologisk.

Kamraternas blickar vänds nyfiket mot mig. Det är min tur att ställa mig upp inför klassen och berätta vad jag ska bli när jag blir stor. 

Det är med viss tvekan, man vill ju inte verka  mallig, jag låter alla veta: ”Busskonduktör”.

Det väcker skratt och fniss i klassrummet. Till och med den snälla fröken Kerstin låter antyda ett leende. Nedrans femtekolonnare.

Betydelsen av det ordet har jag läst mig till. Dock inte i någon av lågstadiets läroböcker. Utan i seriemagasinet Blixt Gordon.

Handlingen tilldrar sig på Gärdeskolan i Oxelösund i slutet av 1950-talet.

Nej, inte händelserna i Blixt Gordon. Dom utspelas i rymden. Fasen vet var.

Jag pratar om tiden som förstagluttare. Det var så vi fick heta, vi omogna dunungar som av någon någonstans bedömts vara skolmogna. 

Därvidlag var min tidiga vetgirighet ett plus. Till exempel kunde jag redan innan skolstarten utan att staka mig rabbla fotbollsspelaren Pelés dopnamn: Edson Arantes do Nascimento.

Den extraordinära lärdomen har jag haft lika lite nytta av i livet som av Arkimedes princip.

Däremot var jag en gång i världen spekulant på en begagnad båtmotor av märket Archimedes.

Nu blev det aldrig någon affär. Vid förevisandet av aktersnurran vägrade den dessvärre starta. Hostningarna lät inte alldeles olikt hästastma.

Pojkarna i klass 1E önskar sig annars överlag vilja bli piloter och flickorna flygvärdinnor.

Det är att sväva på moln. Busskonduktör är att stå med fötterna på jorden.

Eller filosofiskt formulerat: ”Bättre rida en åsna som bär än en häst som kastar av”.

Det kloka i detta har jag insett först i mogen ålder. Vi förstagluttare på Gärdeskolans lågstadium hade nämligen inte teoretisk filosofi på schemat.

Vänligt ber väna fröken Kerstin mig motivera mitt nyss avslöjade framtida yrkesval. 

”Jag har en konduktörsväska hemma”, upplyser jag ohågad det stimmiga auditoriet om.

Det är en leksaksväska i hårdpapp och på framsidan står det ”Den lille konduktören”.

Den uppgiften utelämnar jag emellertid. Likaså att jag endast lyckats sälja två biljetter. 

Mina två yngre bröder har motvilligt köpt varsin biljett till morbror och moster i Bälgviken. Detta efter löfte om att slippa betala. 

Bussätena består av tre köksstolar som jag radat upp i pojkrummet. Tyvärr tar resan slut innan den ens påbörjats. Jag tvingas åberopa force majeure. Dels saknas chaufför, jag kan ju inte både köra bussen och vara konduktör, dels ropar vår kära mor att maten är färdig.

Det blir till att kånka tillbaka köksstolarna. Tråkigt nog utan att resenärerna i bussen visar det minsta intresse av att hjälpa till.

Det positiva är att inga pengar för köpta biljetter behöver återbetalas.

Läs vidare på König Online…, där finns tidigare och kommande kåserier också….