Intervju: En utvärdering efter valet av Daniel Pipesden 11 november 2020. Översättning till svenska: Ilya Meyer

Från inledningen: Daniel Pipes ”talar till oss om ett Amerika som är på väg mot ett scenario av radikalisering av Högern och Vänstern, Trumps framgångar och misslyckanden i utrikespolitiken och på vilket sätt Biden är ett mysterium”.

Il Sussidiario: Du är en konservativ och en Republikan men en halvhjärtad Trump-anhängare, du lämnade det Republikanska partiet efter att Trump nominerades 2016 eftersom du var orolig för att han var en nyfascist (du kallade honom för Trumpolini). Trots det så stödde du honom 2020. Varför har du ändrat dig?

Daniel Pipes: Han styrde, med viktiga undantag, som en vanlig konservativ inom områdena rättsskipning, utbildning, skatter, avreglering, miljön, den administrativa staten och utrikespolitiken. Hans tvivelaktiga personlighet ledde inte till några kriser.

IS: Trump förlorade tydligen valet med knapp marginal, till en svag Demokratisk kandidat. Varför?

DP: För närvarande har Donald Trump inte gett upp så valet är inte över än. Om vi antar att han förlorade så var det med små marginaler i några få stater som han vann 2016, kanske för att Demokraterna uppmärksammade dessa stater mycket mer än förra gången. Det anmärkningsvärda med detta val är hur likt det är valet för fyra år sedan på alla nivåer – president, Senaten, Representanthuset, förvaltningen, delstatsparlamenten. Det verkar som om väldigt få människor har ändrat sig.

IS: Hur stor roll spelade COVID-19 krisen?

DP: Den skadade Trump av två skäl, dels gick ekonomin ner och dels pratade han dumt om det. Det han gjorde rätt (som att låta guvernörerna hantera det själva) fick nästan ingen uppmärksamhet alls.

IS: Rasupproren och BLM-rörelsen?

DP: Dessa hjälpte förmodligen honom. Få amerikaner är angelägna att ”avfinansiera polisen” eller se rasism som USAs definierande kvalité.

IS: Är USA på väg mot en konfrontation mellan den radikala Högern och den radikala Vänstern?

DP: Jag är rädd för det. Båda sidor rör sig bort från mitten och hårdnar i sina positioner. Som en moderat konservativ märker jag i synnerhet detta från Högern, samtidigt som jag attackeras på sätt som aldrig skett tidigare.

IS: Joe Biden verkar ha valts som en anti-Trump-kandidat men utan någon vision. Vem är han och vilka krafter står bakom honom?

DP: Biden är ett mysterium eftersom hans mentala förmåga minskar dagligen. De stora frågorna som väntar oss, om hans valvinst bekräftas, rör hans förmåga att regera och hur länge han kommer att klara av att vara president. Om vi antar att han är kapabel och klarar av presidentskapet, är han en moderat liberal under hård press från den hårda Vänstern. Jag förväntar mig att han ofta kommer att ge efter för dem.

IS: I vilken utrikespolitisk fråga var sprickan mellan honom och Etablissemanget som störst?

DP: Den tuffa linjen mot allierade som Tyskland, att insistera på att behandla dem som jämlikar, inte som varande i beroendeställning.

IS: Är hans politik inte den oundvikliga anpassningen av amerikaner till en postamerikansk värld?

DP: Ja det är ungefär vad jag menade med jämlikar, inte i beroendeställning.

IS: Vad är din kommentar till detta uttalande: Trumps utrikespolitik kan verka oberäknelig och okonventionell, men i slutändan är den enkel, schematisk och förutsägbar.

DP: Instämmer: den är oförutsägbar eftersom den kommer från ett odisciplinerat sinne och den är förutsägbar eftersom detta sinne är ganska konsekvent.

IS: Går vi nu in i en mindre förutsägbar fas?

DP: Ja, med Biden som president, på grund av hårda spänningar mellan liberaler och vänsteranhängare inom det Demokratiska partiet.

IS: Trump skildras som en isolationist, men det var unilateralism och ekonomisk säkerhet som drev hans utrikespolitik. Håller du med om detta?

DP: Ja unilateralism och ekonomisk säkerhet är vad amerikansk isolationism nu handlar om.

IS: Kan Biden undvika unilateralism och ekonomisk krigföring?

DP: Ja han kan återgå till det klassiska tillvägagångssättet efter Andra världskriget, där USA tar på sig ytterligare bördor eftersom man är ledaren.

IS: Bidens utrikespolitik är höljd i fler mysterier än den nostalgiska hänvisningen till en svunnen värld, som det multilaterala status quo efter Andra världskriget. Många antar att han i Europa kommer att återupprätta det gamla samarbetet med den Europeiska Unionen och NATO. Har de rätt?

DP: Ja jag förväntar mig detta, delvis eftersom en Biden-administration kommer att vilja särskilja sig från Trump.

IS: Kommer Biden att återgå till Obamas utrikespolitik i Mellanöstern, att blidka islamister?

DP: Du antar att Trump upphörde med att blidka islamisterna, något jag ifrågasätter. Förutom den tuffa politiken gentemot Iran har USAs politik i generellt sett varit gynnsam för islamisterna i Libyen, Somalia, Jemen, Syrien, Irak, Turkiet och Afghanistan. När det gäller Biden så ja, han kommer att fortsätta och öka denna mjuka inställning till islamism.

IS: Hur kommer detta att påverka politiken gentemot Israel?

DP: Islamister är inte nyckeln till den amerikanska politiken gentemot Israel; det är palestinierna. Biden har varit klar med att han vill återgå till politiken att ge Palestinska Myndigheten vetorätt över det amerikanska agerandet i den Palestinsk-israeliska konflikten.

IS: Trump avvisade Iran-avtalet och gjorde allt han kunde för att försvaga Teheran ekonomiskt. Kommer Biden att gå tillräckligt långt för att få iranierna tillbaka till förhandlingsbordet?

DP: Jag tvivlar på det. Khamene’i gillade aldrig JCPOA och kommer att komma med krav som Biden troligen inte kommer att acceptera.

IS: Trump var mild mot Erdoğans Turkiet; kommer Biden att bli tuffare mot dem?

DP: Ja han har antytt att han kommer att vara tuffare. Delvis är detta en del av strävan att upphäva allt Trump gjorde; delvis är det en realistisk syn på Turkiet under Erdoğan.