GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent samt omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

Nu har ”Kiwi”publicerat ännu ett kåseri på König Online…

Uppvaktning undanbedes

Du hittar den på familjesidan, oftast inklämd mellan bröllopsbilderna och dödsannonserna.

Den kortfattade uppmaningen: 

”Uppvaktning undanbedes.”

Tydligen önskar undertecknaren under inga omständigheter fira sin födelsedag. 

I vart fall inte med släkt och vänner. 

Den inställningen kan man hysa sympati för.

Det är ett överskattat nöje att ha folk stå och trampa i farstun i väntan på att få överräcka en färdiginslagen Aladdinask från OKQ8 eller en flaska högst ospecificerat rödtjut från Bulgarien.

Som om jag skulle veta något om den saken.  

Jag har aldrig på min bemärkelsedag behövt annonsera om att uppvaktning undanbedes.

Det motsatta vore i så fall mer aktuellt. 

Emellertid drar jag mig till minnes ett tillfälle när min födelsedag faktiskt uppmärksammades.

Jag var på vårdcentralen för att ta ett blodprov när undersköterskan förhörde sig om mitt personnummer och observerade min högtidsdag. 

”Gratulerar”, sa hon och stack utan förskoning in kanylen i mitt tillhandahållna armbågsveck.

Den gratulationen hade jag kunnat vara utan.

Blodvärdet var dock okej. Som plåster på såret.

Det hände sig en annan gång att det på min årsdag låg en försändelse i postlådan som såg ut att kunna vara ett kolorerat gratulationstelegram. 

Från vem? frågade jag mig själv uppsluppet.

Det blev jag snabbt varse. Dessvärre.

Det var ett massutskick från Postkodlotteriet.

Det här med att avsäga sig uppvaktning är ett belevat sätt att gardera sig mot eventuellt uppdykande halvsysslingar, tidigare grannar, konfirmationskamrater och gamla lumparpolare.

Den typ av livfulla gratulanter som rensar rent på buffén, tömmer barskåpet och mår illa i soffan. Gratulanten avslutar sedan med att somna på toaletten.  Som grande finale.

Hipp, hipp, hurra och fyrfaldigt leve i all ära. 

Det finns vederkvickelse att finna på annat håll.

Till exempel i den amerikanske baptistpastorn Harry Emerson Fosdicks filosofiska ord: 

”Bitterhet förblindar livet, kärlek smörjer dess ögon.”

Nu läser inte alla människor baptistiska skrifter. Eller livgivande poem överhuvudtaget. 

Det finns trots allt mer handfast lektyr. Och om det vill sig väl även mer berikande läsning.

Jag känner folk vars litterära referenser stannar vid Travronden och tror att Gustaf Fröding är en säker spik i fjärde V75-avdelningen.

Han eller hon kan ju för övrigt vara rätt ute.

Detta med tanke på att tävlingshästar i stort sett kan heta vad sjutton som helst.

Här ska blott nämnas travaren Pannkakan. Följdriktigt med en avkomma döpt till Plätten.

Hur som helst. Jag tillåter mig att förenkla citatet från bapistpastorn till vardagssvenska:

”Det är saligare att ge än att få.”

Här är det på sin plats att utfärda en varning. Du ska akta dig för att ställa i utsikt presenter i den exklusivare prisklassen. Detta gäller särskilt vid uppvaktningar av den egna moatjén.

Det kan annars gå som i Thore Skogmans klämmiga schlager ”Guld och gröna skogar”: 

”Hon önskade sig en bil och fick en nagelfil.” 

Du kanske tänker att det ändå är tanken som räknas. Det är naivt tänkt.

Detta i synnerhet när den eftersträvade ”resan till söderhavets strand blev till en cykelsemester i Götaland”, för att citera den glada trallgöken från Hallstahammar.

Vi har fått en ny landshövding i Sörmland.

Det är regeringen som egenhändigt förärat den utsedda personen den upphöjda positionen.

Det borgar för att valet är i sin ordning.

Det utmärker nämligen riksstyret allt sedan Arboga möte 1435, att alla beslut är korrekt fattade. Möjligen av folket inte alltid så uppfattade.

Tituleringen landshövding kan i nutid kännas avslagen. Typ som pilsnerfilmer från 1930-talet.

Den åskådliggörande bilden stärks av att det förnäma ämbetet ifråga medger städslande av såväl privatchaufför som husfru i hushållet.

Det som lockar med missionen i Sörmland verkar i varje fall inte vara tjänstebostaden i residenset vid Stora torget i centrala Nyköping. 

Länets nytillträdda landshövding noterade bekymrat vid en visning av tjänstebostaden:

 ”Var ska jag slänga mina sopor?”

Turligt nog är den nya hövdingen folkbokförd på en adress i Stockholms innerstad och har i värsta fall möjlighet att ta med sig soppåsen dit.

Jag har ofta undrat hur rekryteringen går till. 

Det är sällan man ser en arbetsplatsannons där en landshövding sökes. Eller för den delen hör talas om tjänstemannaproffs med kvalificerade cv:n som kallats till anställningsintervju.

”Det är inget du behöver bry dig om”, näpsar  torparhustrun här hemma samtidigt som hon oförtäckt låter meddela att bilen måste tankas.

Det är underförstått min uppgift. Därmed även min utgift, enligt hennes sätt att se på saken.

Själv har hon lagt pengar på nya golfklubbor.

Det kallas i vårt hem för gemensam ekonomi…

Läs vidare på König Online…, där finns tidigare och kommande kåserier också….