GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent samt omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

Nu har ”Kiwi”publicerat ännu ett kåseri på König Online…

Nyheter och dumheter

Jag är prenumerant på ortsbladet

Papper, tryck och format är utsökt.

Synd bara att innehållet är utan mening. Det är i alla fall min mening.

Det ska genast tillstås att jag själv varit redaktionsmedlem på det aktuella ortsbladet.

Det var när tidningsledningen bjöd nyköpingsborna på kaffe och tårta på Stora torget vid varje nytt upplagerekord.

Nu för tiden får folk stå för sitt eget fika.

Härförleden lät ortsbladet meddela att en i residensstaden bosatt yngling hade för vana att vila sig en stund på en av stadens parksoffor.

Det var tydligen det som var själva nyheten.

Jag befarar att antalet läsare med intresse av den upplysningen torde vara relativt begränsat.

Den nyhetsvärderingen kan vara ett av skälen till att ortsbladets upplagekurva inte längre kan klassifieras som en kurva – utan som en vertikal linje. Där pilen till all olycka pekar mot botten.

Vi hängivna prenumeranter får hålla i och hålla ut för att ortsbladet ska lyckas hålla näsan över vattenytan. Till syvende och sist är ortsbladet trots allt en oumbärlig del i lokalsamhället.

Var ska vi annars hitta ett schysst korsord?

Mestadels ingick jag i sportredaktionen.

Dit hade jag kvalificerat mig genom att stå vänsterytter i IFK Oxelösunds fotbollselva i den sörmländska fotbollens berikande blåbärsserier.

Där lär man sig mycket, kan jag säga.

Dock i första hand inte spelets finesser. Men väl så användbara svordomar.

Det fanns i princip endast en person som förstod min storhet på fotbollsplanen – jag själv.

Det inträffade vid ett tillfälle att en spefågel på läktaren högljutt skränade efter att ha varseblivit en svettdroppe i min panna:

”König! Du har väl inte feber?”

Det är inte lätt att vara på topp då. 

Vare sig med en okunnig publik eller med en eventuell begynnande feber i kroppen.

Tråkigt nog var jag även missförstådd av den lokala sportpressen som en gång beskrev min insats i mindre positiva ordalag:

”Vänsterytter König sprang mindre under 90 minuter än kassören i entréluckan”.

Visst, det kanske stämde. So what.

Tänk bara vad pengar klubben sparade in genom att min matchtröja sällan behövdes tvättas.

Fakta är att det vid enstaka tillfällen faktiskt hände att jag registrerade mig som målskytt.

Den bravaden fick lagkamraterna att jubla och dunka mig i ryggen.

För egen del var jag mest glad över att jag lyckats förflytta mig ända fram till motståndarmålet utan att dra på mig en muskelsträckning.

Det är lätt hänt vid oförutsedda kroppsrörelser.

Sportreporter blev jag av en sinkadus.

Jag stegade helt sonika in på ortsbladet och erbjöd frankt mina tjänster som reporter.

Efter fem minuter var jag ute på gatan igen.

Mina journalistiska meriter var visst för klena.

Detta trots att jag gått en kvällskurs i skrivmaskinslära på TBV, Tjänstemännens bildningsförbund, och erhållit ett intyg på fingerfärdigheten.

Beklagligt nog var det ingen som lyssnade på det örat.

Jag fick aldrig ens möjlighet att triumferande dra fram mitt ess ur skjortärmen.

Mitt berömliga skolbetyg i uppsatsskrivning.

Nåja. En tid därefter ringde ortsbladets sportchef och erbjöd mig att skriva en fotbollsnotis.

Jag utgår ifrån att han i min person såg fröet till en sportjournalistikens Tomas Tranströmer.

Verkligheten visade sig tyvärr trivialare. Den ordinarie notisskrivaren hade insjuknat. 

Det blev ett inhopp med mersmak. Bortsett från en i kontexten icke helt betydelselös detalj.

Jag hann aldrig få färdigt texten innan deadline.

Slutklämmen tvingades sportchefen själv fabricera ihop. Utan att ens ha sett matchen.

Det kallas i idrottssammanhang för rutin.

Läs vidare på König Online…, där finns tidigare och kommande kåserier också….