JOURNALISTIK. Det har nu gått en knapp vecka sedan journalisten Ola Wong sommarpratade i Sveriges Radio P1, se nedan. Ola Wong ser likheter mellan åsiktsrepressionen Kina och upprätthållandet av åsiktskorridoren i Sverige, vilket han som bott i och bevakat Kina i många år är väl skickad att se. Kanske är det mest beklämmande att höra hur flera tidningar han jobbat för har börjat kvotera nyheter, twittrar Ivar Arpi. 

Ola Wong berättar om att han belades med munkavle vad gäller vissa ämnen. Helt rimliga frågeställningar, som ”hur många flyktingar tål Sverige”, fick inte diskuteras.

Sydsvenskan utfärdade vad man kallade för en fatwa för alla utrikeskorrar, där MINST 50 procent av alla intervjuade skulle vara kvinnor. De tackade senare nej till en artikel som handlade om att Kina började stänga sina arbetsläger, eftersom källan var man.

De flesta stora tidningar har sedan ett tag genusrobotar som för statistik över hur många gånger kvinnor nämns i artiklarna. Man sätter liknande mål för avdelningar och kollar noga på vilket kön de man anställer.

Aktuellt får det aldrig vara två manliga nyhetsankare under en sändning samtidigt av det här skälet. Två kvinnor går bra.

Journalistiken blir inte bara uppfostrande i vad man säger, vilka frågor som får ställas, utan också snedvriden till vem som ska få komma till tals.

-Pettersson menar att journalistiken behöver en haverikommission, i stället för att skylla på Trump och alternativa medier borde de granska sig själva. När ledande medie-profiler som Peter Wolodarski (DN) och Jan Helin (SVT, tidigare AB) helt öppet deklarerar att de satsar på agendasättande nyheter är journalistkåren illa ute. Allt för många journalister tror att deras uppdrag är att få läsarna att tycka rätt, i rätt frågor.

Minns ni Journalisten som bad om ursäkt, han hade ledsnat på lokaltidningens chefredaktör och dennes syn på oberoende journalist och censur av mina insändare och mejlade till bloggen…

 

• TIDIGARE 2020-07-21. För att det mångkulturella ska fungera i en demokrati krävs att majoritetssamhället upplever att det tjänar på det

INVANDRING OCH MÅNGKULTUR. Igår sände Sveriges Radio Sommar i P1 med Ola Wong, han berättar att han skämdes över att vara journalist under flyktingkrisen 2015. Han såg sig som dissident och upplevde att Sverige drabbats av ett kollektivt vansinne. – Det var bittert, säger han i ”Sommar i P1”.

Wong upplevde att Sverige drabbats av ett kollektivt vansinne och att ingen inom journalistkåren vågade ställa de kritiska frågorna. Han skämdes över att vara journalist. – Det är det yrke jag ägnat mitt liv åt så jag gav mig ut och tog möten med människor inom näringsliv, säkerhet och media.

Han hade gett upp hoppet för journalistiken och tyckte att något måste göras för Sverige. Oklart vad, säger Ola Wong.

”Jag själv är för mångetniska och diversifierade samhällen. De är ofta mer dynamiska än monokulturer. Jag är dessutom själv en representant för regnbågssverige och en anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter, så det finns ett visst egenintresse i den åsikten. Men för att det mångkulturella ska fungera i en demokrati krävs att majoritetssamhället upplever att det tjänar på det och har intresse av dess existens.”

På Olas blogg finns manus till hans sommarprat…

-Pettersson funderar ”för att det mångkulturella ska fungera i en demokrati krävs att majoritetssamhället upplever att det tjänar på det och har intresse av dess existens”.

Har mångkulturen någon sin fungerat? Finns det några bra exempel? När tar journalistkåren tag i sina egna problem och den masspsykos som drabbat branschen med enstaka undantag?

• TIDIGARE 2019-12-02. Vad förenar ett folk?

Det offentliga Sverige har självt skapat processen som sliter sönder samhället, skriver Ola Wong på Kvartal. 

Sverige har på relativt kort tid förändrats från ett land med en av Europas mest homogena befolkningar till ett mångkulturellt samhälle. Den berättelse vi haft om Folkhemmet, Tredje vägen eller det tysta bondefolket som industrialiserades och slog världen med häpnad passar allt sämre för den nation som Sverige har blivit. 

1980 uppgick det sammanlagda antalet invånare som var födda i Afrika, Asien och Sydamerika till knappt 60.000 personer, motsvarande under en procent av den dåtida folkmängden och varav en tredjedel dessutom var adopterade.

Detta homogena land ville från och med 1970-talet bli ett slags ”mångkulturellt föregångsland”.  Sverige skapade faktiskt ett av västvärldens mest progressiva samhällsbyggen för ett mångkulturellt samhälle innan det fanns någon invandring i större skala.

Det var exempelvis enklare att bli medborgare i Sverige än i andra västländer. Staten ordnade också bidrag åt invandrarföreningar och skolan erbjöd hemspråksundervisning.

Projektet gick ut på att förändra det gamla homogena Sverige där alla skulle vara likadana, kyrkan var statlig och protestantisk och där samerna helst skulle prata svenska. Homogeniteten hade varit bra för att kunna bygga välfärdssamhället. Men verkligheten förändras, som Palme sa. Nu var det tid för svenskarna att visa prov på tolerans och internationalism.

En ny nationell berättelse kan inte förena det samhälle som Sveriges version av invandringspolitik, avregleringar och postmodern individualisering har rivit upp.

Nationer föds och existerar av ekonomiska och militära skäl. Sveriges framgång är byggd på trygghet, teknisk spets och lekfull kreativitet.

För att det mångkulturella ska fungera i en demokrati krävs att majoritetssamhället upplever att det tjänar på det och har intresse av dess existens.

För att kunna skapa en ny framgångsrik nationell berättelse behöver väljarna gå från stadiet av ilska och förnekelse till acceptans av det nya Sveriges förutsättningar.

SCB räknar med att Sverige kommer att växa med cirka 110.000 invandrare per år under 2020-talet, främst genom anhöriginvandring. Det är inte hållbart.

För att hindra rasism bör politiker i rikta in sig på att ändra invandringspolitiken, återge folk en känsla av kontroll och begränsa välfärdsstaten till att gälla för medborgare.

Sverige bör studera internationella exempel, som Schweiz, Australien, Danmark, Norge, Taiwan.

Läs gärna vidare på Kvartal, skribenten Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare…

***