Bilan Osmans publicerade dravel i Expressen har fått många att reagera. Ni skulle bara höra snacket i fikarummet…oj-oj-oj.
Många undrar förstås varför man bor i ett land med en majoritetsbefolkning som man uppenbart avskyr, när kärleken och rötterna finns till och i ett land långt bort härifrån. Många undrar också om Expo-medarbetarens text skrev i syfte att skapa konflikter mellan ”dem” och ”oss”. Stefan Torssell tar upp detta i sociala medier.
Jag lånar texten rätt av.
”En av de värsta rasistiska texter jag har läst är publicerad i Expressen i dag av krönikören Bilan Osman. Hon är född i Sverige av somaliska föräldrar och föreläsare på Expo. Hon skriver att Sverige är vithetens högborg i ett anklagande tonfall. Men är inte det en självklarhet?
Sverige har tidigare varit ett av de mest homogena länderna i världen.Ska somalier klaga över att det bor färöingar på Färööarna, tibetaner i Tibet och svenskar i Sverige?Det är inte rasism att bo kvar i sitt land och arbeta för landets framtid.Hon kallar Carl von Linné för rasismens stamfader.Hon anser att invandrare inte blir väl mottagna på arbets- och bostadsmarknaden.Ett litet tips.Gör som tidigare generationers invandrade arbetare som kom till Sverige:arbeta hårt, studera, lägg manken till.De förkovrade sig och försörjde sig själva. Det är den gyllene vägen in på arbets- och bostadsmarknaden.Och så har även svenska folket gjort.Den fattige svensken vägrade att leva på socialbidrag och de invandrare som inte kunde försörja sig själva på Tage Erlanders tid utvisades.Men invandrare som kom till Sverige på 1960-talet och hjälpte till att bygga upp vårt land, för dem gick det väl. De sprang inte runt på stan och skrek rasism och slog sönder, brände bilar eller ofredade folk.Om denna rasistiska polarisering får fortsätta från Black Lives Matter-rörelsen så kommer folk att bli förbannade.Den 31 maj skrev Osman Bilan:” För var dag som går så pallar jag inte med vita människor.”Att Bilan Osman kan försörja sig på rasism i Sverige är olycksbådande. Bilan Osman skapar motsättningar och Ex-pressen borde hålla sig för god för att sprida Bilan Osmans rasism.Jag är inte förtjust i henne”
Här är mina argument mot Bilan Osmans anklagelser om vit rasism plus en hel rad fler oförskämdheter som hon anklagade de vita svenskarna för och skrev om i Expressen den 30 juni 2020.
Länk här till Bilan Osmans hela kulturdebatt-artikel med rubriken ”Sverige har varit vithetens högborg”
https://www.expressen.se/kultur/sverige-har-varit-vithetens-hogborg/
Då kan vi gå tillbaka c:a fyra år och fem månader i tiden när Bilan Osman skrev den här krönikan i samma tidning, nämligen Expressen den 9:e februari 2016 med rubriken …
”I sommar besöker jag äntligen Somalia” …
… och här följer hela den fortsatta texten (ord för ord), som Bilan Osman skrev då år 2016:
I sommar ska jag för första gången i mitt liv besöka Somalia. Jag åker till hamnstaden Bosaaso där mina morföräldrar och närmsta släkt fortfarande bor kvar. Det känns både nervöst och spännande. Men framför allt surrealistiskt. Äntligen händer det. Jag ska göra det jag talat om att göra så länge jag kan minnas.
Min relation till Somalia har alltid varit diffus. Det är landet som kom att bli berättelsen mina föräldrar nattade oss till innan läggdags. Landet som lämnade min mor till att bli ett ensamkommande flyktingbarn. Landet som fängslade min far och tvingade honom till politisk asyl. Det är landet som närt bitterhet, saknad, glädje och apati vid sin barm.
Ja, min relation till Somalia har alltid varit diffus, stundvis mer oklar än innan. Trots det har den samtidigt alltid varit glasklar.
Den har med åren klarnat än mer, och kanske vuxit sig starkare. Den vilar bakom främlingars frågor om vart jag kommer ifrån. Den är mina föräldrars löfte om en ljusare framtid.
Det har gått 30 år sedan min far kom till Sverige, och 25 år sedan min mor kom. Diktaturen finns inte längre kvar, och kriget är inte längre lika närvarande. Landet är dock långt ifrån stabilt.
I Migrationsverket senaste rättsliga kommentar om säkerhetsläget i Somalia läser jag: ”Den situation av konflikt mellan såväl regeringen och väpnade grupper samt mellan flera sådana väpnade grupper som förekommer i Somalia är sådan att urskillningslöst våld förekommer”. Terrorgruppen Al Shabaab kontrollerar flera områden, och de väpnade konflikterna är livsfarliga. För att inte tala om de brott mot mänskliga rättigheter som förekommer, inte minst kopplat till Al Shabaabs tvångsrekryteringar, och det hänsynslösa våldet mot kvinnors kroppar.
Trots det vill jag dit. Jag vill se mammas grundskola. Krama mormor. Se havet och känna ett lugn inför att jag tillslut gjorde det. Jag åkte till Somalia. Och jag trodde aldrig att den dagen skulle komma.
För min generation som fick privilegiet att växa långt ifrån kriget, och inte med mer än föräldrars ömmande sår har uppväxten präglats av en längtan inför det okända. Som liten gick jag till sängs om kvällarna och tänkte på mina morföräldrar, kusiner, morbröder och mostrar. Människor jag aldrig träffat, och egentligen inte känner, men som jag samtidigt saknar.
För även om Somalia inte är mitt hemland, och inte heller någonsin kommer att bli det, är det ett land jag värnar om. Inte för min skull, inte för idén om nationalstatens skull, men för min familjs skull. För mamma som ibland fortfarande, 25 år senare, talar om att hon på ålderns höst vill flytta hem igen.
2002 publicerar DN ett längre reportage om min fars flykt till Sverige. ”Jag uppfostrades till att tro att jag bara kunde leva i Somalia, säger Abdimajid Nur Osman. Men jag tvingades att fly, och jag ångrar inte att jag flyttade till Sverige. Här har jag kunnat skaffa mig utbildning och ett bra jobb. Jag har lärt känna världen […]”.
Det är genom mina föräldrar som jag fått lära känna världen. Och jag är glad över att jag fått den möjligheten. Men kanske ännu gladare är jag över att jag äntligen kommer få besöka den värld som så länge varit en del av min.
Länk nedan till Bilan Osmans hela krönika som hon skrev i Expressen och publicerades 2016-02-09:
https://www.expressen.se/kronikorer/bilan-osman/i-sommar-besoker-jag-antligen-somalia/
Somalia som land får mycket dåligt betyg av både Bilan Osman och hennes far Abdimajid Nur Osman.
Men lägger ni märke till följande få men positiva rader Bilan Osman ändå skrev om Sverige år 2016.
”För min generation som fick privilegiet att växa långt ifrån kriget … ”
”2002 publicerar DN ett längre reportage om min fars flykt till Sverige. ”Jag uppfostrades till att tro att jag bara kunde leva i Somalia, säger Abdimajid Nur Osman. Men jag tvingades att fly, och jag ångrar inte att jag flyttade till Sverige. Här har jag kunnat skaffa mig utbildning och ett bra jobb. Jag har lärt känna världen […]”.
Bilan Osman avslutar sin debattartikel år 2016 med orden …
”Det är genom mina föräldrar som jag fått lära känna världen. Och jag är glad över att jag fått den möjligheten”
—
Läs gärna också min kommentar postad under inlägget här på Petterssons blogg med rubriken …
”Varför flyttar inte Bilan Osman och andra till Afrika”
… där frågorna hopar sig bl a kring …
”Vilka var orsakerna till Bilan Osmans upphaussade och efterlängtade resa år 2016 till Bosaaso, d v s resan som verkar ha blivit inställd?”
Vithetens högborg! Skulle det vara något negativt i Sverige? Tycker inte jag, jag såg nog inte någon neger förrän jag var över 20 år i Sverige. Långt in på 80-90 talet var det exotiskt att se en svart människa i Sverige. Vad är vitsen att flytta till Sverige som har ett avstånd på 600 mil eller mer när man inte trivs eller vill intrigera sig och dessutom prisar en gudalära som är hämtat från helvetet.
Tack Stefan för ett fint inlägg . Denna Bilan gräver sin egen grav med sitt svammel . Mvh Sjöström
Tro inte att det bara är vi svenska svenskar som ogillar en invandrares dotter som beskyller oss för att vara rasister. Under min tid i Södertälje gick jag till en invandrad frisör, han ogillade hur de invandrare som då anlände i stora skaror till Sötälje, ja det heter så i lokalbefolkningens munnar..Han sa ”de är otacksamma och krävande och skämmer ut oss invandrare som kommit före dem, och du ska veta vi är på god väg att bli riktiga svenskar.” Han kom från ett land i Europa med samma sorts religion och kultur som oss till skillnad från det stora flertalet som har kommit från 60-talet och till dags dato.
Här är mina motargument mot Bilan Osmans anklagelser om vit rasism plus en hel rad fler oförskämdheter som hon anklagade de vita svenskarna för och skrev om i Expressen den 30 juni 2020.
Länk här till Bilan Osmans hela kulturdebatt-artikel med rubriken ”Sverige har varit vithetens högborg”
https://www.expressen.se/kultur/sverige-har-varit-vithetens-hogborg/
Då kan vi gå tillbaka c:a fyra år och fem månader i tiden när Bilan Osman skrev den här krönikan i samma tidning, nämligen Expressen den 9:e februari 2016 med rubriken …
”I sommar besöker jag äntligen Somalia” …
… och här följer hela den fortsatta texten (ord för ord), som Bilan Osman skrev då år 2016:
I sommar ska jag för första gången i mitt liv besöka Somalia. Jag åker till hamnstaden Bosaaso där mina morföräldrar och närmsta släkt fortfarande bor kvar. Det känns både nervöst och spännande. Men framför allt surrealistiskt. Äntligen händer det. Jag ska göra det jag talat om att göra så länge jag kan minnas.
Min relation till Somalia har alltid varit diffus. Det är landet som kom att bli berättelsen mina föräldrar nattade oss till innan läggdags. Landet som lämnade min mor till att bli ett ensamkommande flyktingbarn. Landet som fängslade min far och tvingade honom till politisk asyl. Det är landet som närt bitterhet, saknad, glädje och apati vid sin barm.
Ja, min relation till Somalia har alltid varit diffus, stundvis mer oklar än innan. Trots det har den samtidigt alltid varit glasklar.
Den har med åren klarnat än mer, och kanske vuxit sig starkare. Den vilar bakom främlingars frågor om vart jag kommer ifrån. Den är mina föräldrars löfte om en ljusare framtid.
Det har gått 30 år sedan min far kom till Sverige, och 25 år sedan min mor kom. Diktaturen finns inte längre kvar, och kriget är inte längre lika närvarande. Landet är dock långt ifrån stabilt.
I Migrationsverket senaste rättsliga kommentar om säkerhetsläget i Somalia läser jag: ”Den situation av konflikt mellan såväl regeringen och väpnade grupper samt mellan flera sådana väpnade grupper som förekommer i Somalia är sådan att urskillningslöst våld förekommer”. Terrorgruppen Al Shabaab kontrollerar flera områden, och de väpnade konflikterna är livsfarliga. För att inte tala om de brott mot mänskliga rättigheter som förekommer, inte minst kopplat till Al Shabaabs tvångsrekryteringar, och det hänsynslösa våldet mot kvinnors kroppar.
Trots det vill jag dit. Jag vill se mammas grundskola. Krama mormor. Se havet och känna ett lugn inför att jag tillslut gjorde det. Jag åkte till Somalia. Och jag trodde aldrig att den dagen skulle komma.
För min generation som fick privilegiet att växa långt ifrån kriget, och inte med mer än föräldrars ömmande sår har uppväxten präglats av en längtan inför det okända. Som liten gick jag till sängs om kvällarna och tänkte på mina morföräldrar, kusiner, morbröder och mostrar. Människor jag aldrig träffat, och egentligen inte känner, men som jag samtidigt saknar.
För även om Somalia inte är mitt hemland, och inte heller någonsin kommer att bli det, är det ett land jag värnar om. Inte för min skull, inte för idén om nationalstatens skull, men för min familjs skull. För mamma som ibland fortfarande, 25 år senare, talar om att hon på ålderns höst vill flytta hem igen.
2002 publicerar DN ett längre reportage om min fars flykt till Sverige. ”Jag uppfostrades till att tro att jag bara kunde leva i Somalia, säger Abdimajid Nur Osman. Men jag tvingades att fly, och jag ångrar inte att jag flyttade till Sverige. Här har jag kunnat skaffa mig utbildning och ett bra jobb. Jag har lärt känna världen […]”.
Det är genom mina föräldrar som jag fått lära känna världen. Och jag är glad över att jag fått den möjligheten. Men kanske ännu gladare är jag över att jag äntligen kommer få besöka den värld som så länge varit en del av min.
Länk nedan till Bilan Osmans hela krönika som hon skrev i Expressen och publicerades 2016-02-09:
https://www.expressen.se/kronikorer/bilan-osman/i-sommar-besoker-jag-antligen-somalia/
Somalia som land får mycket dåligt betyg av både Bilan Osman och hennes far Abdimajid Nur Osman.
Men lägger ni märke till följande få men positiva rader Bilan Osman ändå år 2016 skrev om Sverige.
”För min generation som fick privilegiet att växa långt ifrån kriget … ”
”2002 publicerar DN ett längre reportage om min fars flykt till Sverige. ”Jag uppfostrades till att tro att jag bara kunde leva i Somalia, säger Abdimajid Nur Osman. Men jag tvingades att fly, och jag ångrar inte att jag flyttade till Sverige. Här har jag kunnat skaffa mig utbildning och ett bra jobb. Jag har lärt känna världen […]”.
Bilan Osman avslutar sin debattartikel år 2016 med orden …
”Det är genom mina föräldrar som jag fått lära känna världen. Och jag är glad över att jag fått den möjligheten”
—
Läs gärna min kommentar postad under inlägget här på Petterssons blogg med rubriken …
”Varför flyttar inte Bilan Osman och andra till Afrika”
… där frågorna hopar sig bl a kring …
”Vilka var orsakerna till att Bilan Osmans upphaussade och efterlängtade resa år 2016 till Bosaaso verkar ha blivit inställd?”
Osman gör det här för att hon vet att hon kommer undan med det. Hon är en maskot för vänsterpatrasket som älskar henne för att hon som färgad får uppmärksamhet för minsta tarvlighet hon häver ur sig mot det land och det folk som gett henne alla möjligheter att bli något. Tyvärr så var det bortkastat. Hon är en fullkomlig nolla som inte ens skulle lyckas bli något i Somalia.
Om man hatar vita, bor man på fel kontinent.
Valet är fritt att återförena sig med den folkgrupp hon identifierar sig med.
Går det inte att anmäla henne för hets mot folkgrupp??
Nej, enligt psykopaten Fredrik Reinfeldt så gäller lagen endast skyddsvärda grupper och enligt honom så tillhör inte svenskar denna grupp.
UT med skräpet!!!!!!!!
Hon behöver kanske hjälp att
få en intensiv hemlängtan?
Det måste vara en tung belastning
att leva i ett land som man hatar!
En aktiv hjälp att ta beslut att flytta
hem skulle kanske vara bra?
Stefan Thorsell skrev ju krönikor på gamla Avpixlat lysande saknar honom. Det han skriver här liknar ju det som Alexander Bard skrev dvs rena rama sanningen. Men han är ju pensionär så ingen skitkanal eller skittidning kan kicka honom. Kanske djurplågaren ska polisanmäla honom.
Vi vita skulle inte sakna denna typ av människa, som tycker så illa om landet. Det är bara att dra, ingen skulle sakna er, pack!!