GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent samt omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

Nu har ”Kiwi”publicerat ännu ett kåseri på König Online…

Rosor med rabatt

Helt apropå slår det mig att kvinnor kräver uppvaktning – åter och åter.

Åtminstone min hjärtansfröjd.

Jag köper en röd ros på Willys. Som den spontana kille jag är.

Eller åtminstone tror mig vara.

Sanningen är att jag är förutsägbar som smörgåstårta på en begravning.

Rosorna säljs med rabatt. Det vill säga till utförsäljningspris. 

Det kan vara värt att förtydliga. 

Detta för att ingen trädgårdstomte ska förvänta sig fynda en färdiganlagd rosenrabatt.

Därvidlag kan man aldrig så noga veta.

Häromsistens såg jag att en firma gjorde reklam för LED-belysning i toalettstolen! Tänkt att guida dig i mörkret vid nattliga toalettbesök.

Är Nobelkommittén underrättad? Jag bara undrar.

Enligt produktbeskrivningen är det bara att knata in på muggen, lyfta på toalettlocket och vips så lyser toaletten upp. Tillika i valfri cool färg.

Milda Matilda! Det tycks inte finnas någon hejdsel på mänsklighetens landvinningar. 

Eller på saluföringen av rena skitsaker.

Min egen köpstrategi är att aldrig anskaffa en konsumentvara utan att först ha rådfrågat det vederhäftiga konsumentmagasinet Råd & Rön.

Där testas allt från slagborrar till grisöron. Vi talar i det sistnämda fallet om hundgodis.

I det fall någon talesperson från organisationen Djurens Rätt skulle få för sig att knorra.

Den vara som visas i reklamen visar sig inte alltid vara den vara du trott det vara.

Det ska gudarna veta, som det brukar heta – hos beprövade beställare.

Det visste däremot inte jag utan blev vid ett tillfälle i tonåren själv blåst på konfekten. 

Här följer en rekapitulation i ärendet:

Varje pojkrum pryddes i gångna tider av Hobbyförlagets postorderkatalog.

Det var i den utgåvan jag lockades att skicka efter universalträningsredskapet Bullworker.

Det är strängt taget en sorts styv fjäder. Vilket mer låter som något du kan ha användning för vid mekandet med en Volvo 740.

Här handlade det dock inte om att trimma hästkrafter utan om att slimma kroppsmuskler.

Mitt beslut avgjordes av den muskelknutte som på en bild i katalogen förevisade det föreliggande muskel- och styrketräningsredskapet. 

Därtill uppvisande en Pepsodentvit tandrad. Sannolikt dock inte kreerat av fjädern ifråga.

Det garanterades ett synbart resultat redan efter sju dagars träning med Bullworkern.

Så fanders heller! Hur jag än exercerade med den svårböjliga fjädermanicken förblev min tonårskropp pinnig som pinnarna i en pinnstol.

Snacka om vilseledande marknadsföring.

Jag ställde undan Bullworkern i källaren.

Det ska fasiken vara muskelbyggare utan muskler att bygga med.

Allt sedan dess har jag omformat kroppen på annat vis. Främst genom uthålligt stillasittande. 

Dessutom med ett väl så synligt resultat. Min figur har idag antagit formen av en sackosäck.

”En ros! Det kommer du inte långt med”, spår  kvinnan i kassan i Willys med uttryckslös min.

Tydligen anser hon sig bevandrad i frågan. Trots sina unga år.

Det är inte utan att hennes profetia får min plötsligt påkomna passion att påtagligt slokna.

Vem tar egentligen jäntan mig för? Hollywoodhelgonet Rudolph Valentino! 

Han var förste älskare på filmduken på 1920-talet och förförde fruntimmer med sina eldiga latinska ögon och vackra blombuketter. Där ligger man i lä.

Som sävlig sörmlänning och med en ögonfärg som indikerar kronisk sömnbrist.

Beträffande förförelsekonsten gör jag heller ingen skillnad på rabattros och maskros.

Viktigast är ändå chokladasken. Vilket ska vägas mot den ökade kostnaden.

Jag kliver in i torpköket hemma och överräcker oförhappandes blomstret till mitt hjärtats dam.

Mottagandet är svalt, repliken syrlig: 

”Undrens tid är inte förbi.”

Vad säger man! Kvinnor är som Picassos målningar.

Lika begärliga. Lika svåra att förstå sig på.

Ordentligt nedtryckt i tofflorna hämtar jag tröst i värmlandsskalden Gustav Frödings livsvisdom:

”. . . rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Jag har förresten blivit sms-bombad.  

Det plingade till i mobilen två gånger. 

Detta på en och samma förmiddag! 

Så eftersökt har jag inte varit sedan jag gömde mig i farmors potatiskällare.

Det enda sms jag annars brukar få är från Telia som låter meddela att jag nu kan ladda mitt kontantkort via bank, via swish eller via app. Eller via fyrvaktaren på Hävringe.

Det senare är menat som ironi.

Det förstår alla som likt mig är lika utmattade av teleoperatörernas erbjudanden som av hälsomagasinens nya rön om fettförbränning.

Mitt problem är inte vikten. Utan att jag är något för kort för min vikt.

Det ena sms:et var föga förvånande från Telia. 

Denna  gång med information om mobilnätet 5G, som enligt nämnda operatör bland annat ska bidra till att förbättra min livskvalitet.

Hur detta skulle gå till framgick inte riktigt.

Jag får väl höra med doktorn nästa gång jag är där och beklagar mig över någon krämpa – huruvida besvären törhända kan kopplas till nätet. 

Jag har nämligen än så länge bara 2G.

Jag köpte för övrigt teliaaktier vid statens utförsäljning av Telia sommaren 2000. 

Det slogs på trumman för en god avkastning. Det gäller att passa på, resonerade jag. Och en miljon svenskar med mig.

Vi skulle ha passat istället. Aktiekursen gick ned som solen. Utan att hittills ha gått upp igen.

Läs vidare på König Online…, där finns tidigare och kommande kåserier också….