En ung man mördas brutalt. En något äldre man avslöjas med att köpa sex. Två händelser som skapat rubriker och debatt den senaste veckan, men på olika plan.

Reaktionerna i svensk media och från politiskt håll har minst sagt varierat i sin utformning.

Tommie Lindh från Härnösand blev bara 19 år. Oavsett om han mördades när han ingrep vid ett våldtäktsförsök eller om han dog av skadorna som åsamkades vid ett tumult under pågående fest, så blev han bara 19 år. Tommie Lindh hann aldrig bli vuxen och fick aldrig uppleva vad vuxenlivet innebär. Han fick aldrig chansen att bilda familj, aldrig chansen att skaffa sig ett jobb eller köpa den där egna bostaden som många ungdomar drömmer om.

Paolo Roberto är 51 år och en f.d. förortsbuse som på senare år hyllats för sin väg som ung ligist till populär egenföretagare. Roberto har två barn från tidigare äktenskap och har sedan två år tillbaks ett förhållande med en hälften så gammal kvinna. Det hindrade inte Paolo Roberto från att betala 1 500 kronor för ett kort samlag med en förmodad helt okänd kvinna från ett annat land.

Hur media hanterat dessa bägge händelser är en provkarta på hur svensk journalistik närmar sig två heta ämnen. I de stora dagstidningarna och i public service är inte mordet på Tommie Lindh det som tilldragit sig det största intresset, utan att NMR höll en manifestation på torget i Härnösand för att hedra de mördade ynglingen. Man t.o.m. kontaktar Tommie Lindhs föräldrar för att få dem att säga precis det som media vill att de ska säga och av kända skäl vågar de förstås inget annat. Jag vill egentligen inte tro att medias förhållningssätt beror på att mördaren invandrat till Sverige från ett utomeuropeiskt land. Jag vill tro att media kommer att följa upp mordet med en redovisning av hela händelseförloppet, orsakerna bakom och en ocensurerad redovisning av mördarens och våldtäktsmannens bakgrund. Personen i fråga är nämligen en grov brottsling och sådana bör väl inte ens svensk media ha ett intresse i att skydda? Etniciteten brukar annars inte ha någon som helst betydelse i hur svenska journalister hanterar ett ämne, så varför nu?

Vad det gäller Paolo Roberto och hans sexköp ljuder ett helt annat tonläge och ett helt annat intresse. Att köpa sex är i Sverige ett brott och ett faktum jag egentligen inte har några synpunkter på. Att Roberto tillåts sitta i TV4:s morgonsoffa och gråta ut om sitt agerande är förstås ett medialt haveri, men hur har media annars närmat sig händelsen? Paolo Roberto har inte våldtagit någon. Paolo Roberto har betalat för ett samlag med en utländsk kvinna som enligt media säljer sex istället för att tigga utanför en butik. Både tiggaren utanför butiken och den prostituerade uppger samma skäl till sitt levebröd. Ett skäl som både journalister, politiker och intresseorganisationer sympatiserar med i tiggarens fall, men som man tar avstånd ifrån i den prostituerades.

Media har och kommer att hantera dessa bägge händelser på två olika sätt. Från politiskt håll ser man också på saken med olika ögon. Vi har inte hört någon statsminister beklaga mordet på en ung svensk man. Vi har inte sett någon av riksdagens åtta partiledare ta upp frågan och inget av ungdomsförbunden till riksdagens åtta partier har arrangerat en manifestation till stöd för en mördad yngling och mot våldet som numera breder ut sig på mindre orter.

Föga förvånande går partierna till vänster längst i sitt hyckleri. Vänsterpartiet och deras rättspolitiske talesperson Linda Snecker utmärker sig allra mest. Den 15:e maj skriver Snecker på twitter att ”Sexköp måste leda till fängelse. Brottsoffret måste få upprättelse”. Samma Linda Snecker skriver på twitter den 18:e januari 2017 att ”Kriminella blir inte mindre brottsliga för att de sitter i fängelse…”

Sneckers inställning kan inte misstolkas. Människor, oftast män, som mördar, rånar, misshandlar och begår andra grova brott mår inte bäst av långa fängelsestraff. Köper du däremot sex ska du sitta inlåst i många år. Den 9:e november 2018 undertecknar Linda Snecker och åtta andra vänsterpartister en riksdagsmotion (2018/2019:295) där bl.a. följande kan läsas:

”Dagens kriminalpolitiska debatt och politiska beslut och ställningstagande före­språkar längre och hårdare straff, samtidigt som forskningsresultat både i Sverige och i utlandet visar att frihetsberövande påföljder är ineffektiva. Inte heller Kriminalvården efterfrågar längre straff, utan menar att myndigheten kan göra mer och bättre arbete inom frivårdens ramar med behandlingsprogram och kontroll i frihet”

Nu är det inte bara Vänsterpartiet som kräver hårdare straff för sexköpare, eller ”torskar” som Linda Snecker och andra beskriver dessa män. Kraven kommer också från andra partier och inte så sällan från vänster. Okej, jag ska inte argumentera mot dessa krav, men kan inte sympatisera med tanken på att människor som mördar och rånar ska ges en omedelbar chans att komma in i samhället med hjälp av terapisamtal, fotboja och av skattebetalarna finansierade lägenheter.

Till sist en vädjan om betänketid. För många år sedan visades en dokumentär i tv. Jag minns inte året, kanalen eller programmets namn. Någon minnesvärd person kanske kan hjälpa bloggen med detta.

Programmet handlade just om kvinnor som säljer sex i vår huvudstad. Tittarna fick av kvinnornas berättelser höra att sexköparna oftast hittas inom två grupper. Ungdomsgängen som festar och hetsar varandra till att köpa sex och affärsmännen som befinner sig på konferens eller av andra skäl är långt från hemmet och familjen. Det som ändå etsade sig fast i minnet var en kvinnas berättelse om en kund som återkom till henne med jämna mellanrum. Under alla dessa möten fick hon veta att mannen ifråga var ensam. Han hade inte och hade aldrig haft någon kontakt med det motsatta könet. Han hade inga arbetskamrater, inga vänner och inga anhöriga att ty sig till. Han betalade inte kvinnan för ett kort samlag. Han betalade kvinnan för att under några få minuter ha någon att prata med.

Därför kära politiker. Lyft frågan om hårdare straff om ni så önskar. Dra gärna fram kändisar och andra välbärgade män i rampljuset. Lyft debatten om sexköpande män, sexsäljande kvinnor och de som skor sig på denna verksamhet. Glöm för den skull aldrig mannen i nämnda tv-reportage och andra män som inte ser kvinnor som objekt, utan som någon att prata med.

Debatten om män som mördar, våldtar, rånar och begår andra grova brott får ni gärna lyfta till högre nivåer och här får ni gärna kalla förövarna vid deras riktiga epitet, tvättäkta skitstövlar.