Alla vi som någon gång varit aktiva i en lagsport vet hur viktigt det är för laget att alla gör sitt yttersta. Alla som någon gång arbetat vet hur viktigt det är för företagets överlevnad att alla samlas kring ett gemensamt mål.

Man kan fortsätta att rabbla upp områden där samhörighet är en viktig ingrediens i det stora hela. Det finns dock ett område där detta med samhörighet är sekundärt och om detta skriver Hans Li Engnell i en mycket läsvärd artikel på bloggen Fristad.

De här orden tror jag de flesta av oss kan skriva under.

”I många år har det talats om vikten av integration, men under denna tid har det samtidigt varit ytterst oklart vad de nyanlända egentligen ska integreras i”

Engnells text är en av de bästa jag läst i ämnet, så jag råder er att ta del av den. Från politiskt håll, men även från myndigheter och inte minst intresseorganisationer har detta med integration blivit ett enda och oerhört kostsamt fiasko. Det handlar inte bara om det givna faktum att man lättare integrerar 2 000 personer per år än 20 000. Förutom att antalet asylsökande vida överskridit det antal som det svenska samhället kan hantera, så har integrationen underminerats av en total kravlöshet på de som väljer Sverige som slutmål och inte minst. Politiker, myndigheter och intresseorganisationer har i decennier förnekat det mesta som vi andra känner som Sverige och svenskt. Vi har ingen kultur, våra traditioner är töntiga, all mat och alla seder är importerade från fjärran land, alla vita svenskar har förfäder som en gång i tiden utvandrade från Afrikas horn och det mesta som vi symboliserar med Sverige kan länkas samman med rasistiska grupperingar. Ja, ni känner igen er i detta.

Så som Hans Li Engnell mycket riktigt skriver. Vad ska de som väljer Sverige integreras i? Är det somaliska folksånger, irakisk mat, sharia-poliser, burundisk folkdans, bönerop från moskéer och skolklasser där samtliga flickor bär religiösa huvudbonader som nyanlända ska integreras i?

Fristad

Klicka på länken ovan och läs den mycket välskrivna texten. I den hänvisar Engnell till en debattartikel som fyra eritreaner fick publicerad i SvD i fredags. Fyra eritreaner som hävdar att de varit åtskilda från sina familjer i fem år.

Det vi får läsa är en av alla de snyftartiklar som manar svenska politiker att vara mer generösa och öppna Sveriges gränser för fler migranter. Att människor som väljer att komma hit av alla länder i världen numera måste kunna försörja de stora familjer man vill ta hit är inget dessa fyra eritreaner uppskattar. Självklart vill de att Sveriges skattebetalare ska finansiera familjens vardag under ett stort antal år, kanske rent av för resten av livet.

”Vi flydde ensamma till Sverige, vi kunde inte riskera våra barns liv…//…Våra barn och fruar lever nu som flyktingar i Etiopien och Sudan. De kämpar för att hitta bostad, för att barnen ska få gå i skola och för att vara säkra”

Är det manligt att själv fly fältet och lämna övriga familjen i det land man hävdar är för farligt att leva i? Nu har uppenbart de fyra männens familjer lyckats ta sig ut från Eritrea. Vore de fyra eritreanerna riktiga män skulle de sätta sig på första bästa plan till Etiopien eller Sudan för att söka upp familjerna i de flyktingläger där männen vet att de vistas. Väl i dessa länder kan de gemensamt hitta en bostad, skolor där barnen kan gå och en trygghet bland etniciteter som är betydligt mer lika de själva än oss, vita och rasistiska svenskar.

För att anknyta till Hans Li Engnells text, så tror jag dessa fyra herrar från Etiopien har mer gemensamt med etiopier och sudaneser än med oss svenskar, vår kultur och vårt sätt att leva.

SvD

Fria Tider har intervjuat en av de eritreanska män som undertecknat artikeln i SvD.