INVANDRING. Efter TV4:as serie ”Blattarnas om byggde Sverige” vill jag påminna om nedanstående inlägg från 3 januari 2015. 

Från Tino Sanandajis blogg

Dick Harrison är professor i historia och kolumnist. I SVD-artikeln ”Invandrarna är en vinst för Sverige” menar Harrison för att historien bevisar att invandring gynnar ekonomin. Harrison är vare sig ekonom eller ekonomhistoriker och grundar flera av sina argument på sakfel.

Harrison kanske främsta argument för att invandring gynnar ekonomin är att hävda att: ”under de perioder då Sverige har tagit emot störst mängd invandrare har landet utvecklats som allra mest”

Harrison anger ingen källa, och det han påstår är inkorrekt. SCB publicerar detaljerad data över invandring sedan 1871. Mellan perioden 1871-2010 är korrelationen mellan invandring i relation till befolkningen och tillväxt i BNP per capita 0.00, det vill säga det finns inget samband alls. Det finns heller inget statistiskt signifikant samband mellan invandring och ekonomisk tillväxt om man mäter nettoinvandring eller om man inte justerar för befolkningen. Om man lägger till en tidstrend för att justera för snabbare teknologisk tillväxt över tid är korrelationen mellan invandring och tillväxt negativ, men fortfarande inte statistisk signifikant. Resultaten är i linje med mer systematisk forskning, som inte har påvisat något robust samband mellan invandring och tillväxt av BNP per capita. Nedan finns grafer på tillväxt av BNP per capita och invandring per årtionde sedan 1871.

Ekonomisk historia är ingen exakt vetenskap, men tillväxt och invandring är kvantifierbara variabler som man inte bara kan påstå vad man vill om på basis av vaga intryck. När man använder sin auktoritet som professor i historia och gör faktapåståenden om historisk tillväxt förväntar jag mig att det görs evidensbaserat. Harrisons okunnighet om ekonomisk utveckling stoppar inte honom från att använda en mästrande ton. Det är snarast Dick Harrison som uppvisar ”usla historiekunskaper” om sambandet mellan invandring och ekonomisk utveckling i Sverige.

Dick Harrison gör fler påståenden som går emot forskningsläget. Han skriver till exempel om invandring till andra länder ”Det finns inte ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt har varit negativt för mottagarlandet.”

Harrisons djärva  påstående att invandring alltid och överallt varit gynnsamt hade vägt tyngre om han hade citerat belägg i stället för sin privata åsikt. Vad säger då riktiga experter inom området? George Borjas vid Harvard är världens mest citerade forskare om invandringens ekonomiska konsekvenser. Så här sammanfattar Borjas forskningslitteraturen: “The most important lesson of the research is that the economic impact of immigration will vary by time and place, and that immigration can be either beneficial or harmful”.

Vill vi ha ett konkret exempel på invandring som har varit ekonomiskt negativ för mottagarlandet kan vi dock helt enkelt ta invandringen till Sverige de senaste trettio åren. Denna historiska episod har också fördelen att den ligger närmare till hands än exempelvis några tyska fogdars inflyttning till 1300-talets städer. Harrison slår fast att invandring är lönsam men har inget annat än trötta floskler att erbjuda för att belägga detta kontroversiella påstående:

”Den som pekar på att flyktinginvandringen under det senaste halvseklet endast har resulterat i ekonomiska problem bortser från de kulturpersoner med flyktingbakgrund som i dag berikar landet med sin verksamhet, de nya maträtter som vi på kort tid har lärt oss älska och den kreativa korsbefruktning med kulturer från hela jorden som vi just nu är mitt uppe i.”

Jag bortser inte från nya maträtter, kulturpersonligheter eller ens Zlatan. Jag noterar bara att det inte finns några belägg för att dessa marginella vinster överväger de enorma kostnaderna. Påvisade nackdelar inkluderar tiotals miljarder per år i nettokostnad samt sociala roblem som ökad jämlikhet, social segregation, brottslighet, arbetslöshet, barnfattigdom, försämrade skolresultat och minskad tillit.

Att flyktinginvandring av främst lågutbildade från tredje världen skulle ha gjort Sverige mer forskningsintensivt eller innovativ är önsketänkande. Studier har inte påvisat något sådant samband. Harrison låter sig inte bekymras om dessa detaljer och slår självsäkert fast att flyktinginvandring av lågutbildade gjort Sverige mer kreativ, because history.

När invandringens ekonomiska betydelse för ett lands utveckling diskuteras av akademiker är en central variabel alltid nivån på invandring. Det går helt enkelt inte att förstå invandringens roll i Sveriges utveckling om man inte känner till att Sverige historisk var ett isolerat land med ovanligt lite invandring. Så sent som år 1900 utgjordes enligt SCB endast 0.7% av Sveriges befolkning av invandrare. Invandrare var ännu färre om man tittar tillbaka ännu länge under de perioder som det finns data. Under perioden 1871-1940 – tog Sverige – med en dåtida befolkning på runt fem miljoner – emot ungefär 6000 invandrare per år. Det är siffror som idag överträffas under ett par bra veckor. En hög andel av dessa fåtal invandrare under denna period var återvändande svenskar från Nordamerika.

Hur stor (liten) invandringen var historiskt är nödvändig information för att bedöma  invandringens bidrag för Sveriges ekonomiska utveckling. Men Harrison bekymrar sig inte om att ta reda på hur många som faktiskt invandrade. Inte en enda siffra om nivåer på invandring citeras i Harrisons långa artikel, trots att SCB redovisar tillförlitlig data åtminstone från 1871 och trots att det finns en hel del estimat från ännu längre tillbaka.

Istället förlitar Harrison sig återigen på diverse lösa anekdoter som ger intrycket att invandringen till Sverige var stor till omfånget. Han pratar t.ex. om tyska fogdar och köpmän som exempel på historisk invandring till Sverige. Ingen ifrågasätter att utländska experter var värdefulla för Sverige. Men hur många var de?

Per Sidén vid Stockholms Universitet har uppskattat antalet tyskar i svenska städer under medeltiden (nästan inga tyskar bodde på landsbygden). Sidén kommer fram till att ”en andel av befolkningen på i normalfallet 10-20%” av städernas befolkning, det vill säga några hundra eller enstaka tusen individer. Ungefär fem procent av Sveriges befolkning bodde i städer under sen medeltid vilket i så fall innebär att tyska invandrare utgjorde kanske 0.5-1% av Sveriges befolkning. Dessa modesta proportioner framgår aldrig av Harrisons text, som närmast målar upp en bild av tysk kolonialisering av Sverige.

Dick Harrison plockar även fram de gamla hederliga Vallonerna. Han skriver ”Under 1600-talet, när det strömmade in folk från Tyskland, Nederländerna, Vallonien och Brittiska öarna, blev vårt land en internationell stormakt”.

Harrison nämner aldrig hur många valloner eller andra som ”strömmade in”. Det gör däremot Nationalencyklopedin: ”Om de valloner som återvände vet man mycket lite, medan däremot de ca 900 personer som stannade i Sverige har studerats tämligen ingående”. Ett annat estimat som inkluderar familjer är att ungefär två tusen valloner stannade kvar. SCB skriver: ”Av de omkring 2 500 som kom blev drygt 2 000 kvar. Trots att de bara utgjorde någon enstaka promille av dåtidens 900 000 svenskar har de gjort djupa avtryck.”

Valloninvandring under 1600-talet på en eller två tusen individer motsvarade ungefär 0.1-0.2% av rikets befolkning, som dessutom inte kom på en gång utan över flera decennier. Valloninvandringen bestod som varje skolbarn vet av utländska experter från en region som var mer teknologisk utvecklat än Sverige. Valloninvandringen är därför en värdelös analogi till flyktinginvandring av lågutbildade från tredje världen. Invandring av Valloner höjde Sveriges kunskapsintensitet och humankapital medan flyktinginvandring från tredje världen har motsatt effekt.

Valloninvandringen har ohämmad överdrivits till i sitt omfång, oftast genom att man liksom Harrison helt enkelt undanhåller antalet Valloner. Även andra grupper som invandrade från utanför riket till Sverige under 1600-talet var få till antalet. Under stormaktstiden fanns en betydlig inflöde från utlandet till Sveriges elit, men knappt någon invandring av bönder och andra som utgjorde överväldigande majoritet av dåtidens befolkning. Många adelsfamiljer har utländskt ursprung, men adeln utgjorde bara ungefär en halv procent av landets befolkning.

Det har blivit vanligt med fantasier där Sverige skildras som ett land som byggdes av invandrare, ungefär som Australien. Dessa myter är bräckliga och faller snabbt samman när läsaren får reda på hur liten invandringen faktiskt var historiskt. Det kan förklara varför Harrison aldrig citerar historiska invandringsnivåer, trots att det finns en omfattande forskningsliteratur om detta i Sverige. Att bara använda anekdoter och vägra citera statistik är inte ett seriöst förhållningssätt till ekonomisk historia eller demografi.

En slogan som har blivit allt vanligare i debatten är att ”invandrare byggde Sverige”. Men så sent som år 1960 utgjorde invandrare inte mer än 4.0% av Sveriges befolkning. År 1960 var Sverige världsledande i termer av välstånd, demokratiska institutioner, kultur, teknologi, näringsliv och annat. Det fåtal invandrare som var med och bidrog till detta förtjänar givetvis uppskattning. Men det gäller lika mycket de med svenskt ursprung som var med och byggde landet. De med svenskt ursprung utgjorde över 95 procent av de arbetare, jordbrukare, företagare, skattebetalare, forskare och uppfinnare som genom århundraden av hård strävan tog Sverige från medeltiden till ett av världens rikaste länder år 1960.

Sverige hade givetvis ovärderlig nytta av utländska idéer handel och teknologi, men detta är bevisligen inte synonymt med invandring. Idéer, teknologi och handelsvaror togs in genom andra kanaler. Även idag är det land som Sverige utan jämförelse tar mest idéer och teknologi från USA, trots obetydlig amerikansk invandring.

Men varför ska man idag överhuvudtaget bry sig om hur många invandrare Sverige hade på 1600-talet? Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung. John Locke påpekade att äganderätten moraliskt härleds från skapande eller från arv från den som skapade det som ägs. Att säga att Sverige byggdes av invandrare är ett sätt att ta heder och rätt från den majoritetsbefolkning som till överväldigande del faktiskt byggde Sverige. Det är inte en särskilt attraktiv agenda, särskilt eftersom många av de som jobbade hårt hela livet för att bygga landets välstånd fortfarande är vid liv.

Sambandet mellan historia och moralisk äganderätt artikulerades av Fredrik Reinfeldt under julhelgen: ”Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som har bott här i fyra generationer, eller någon som hittar på någon gräns? Eller är det här ett öppet land som består av de människor som kommer hit – mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad de gör av Sverige som är Sverige.”

De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är ytterst få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.

Alla medborgare har lika juridiskt äganderätt över Sverige. Men Fredrik Reinfeldt försöker att frånta de med svenskt ursprung sin del av den moraliska äganderätten till Sverige, och därmed deras rätt att ha uppfattningar om landets gränser och om invandring. Detta genom att presentera en falsk historiebild där Sverige utmålas som ett land som relativ nyligen befolkades av invandrare, ungefär som Australien eller Nya Zeeland. En måttlöst överdriven, på gränsen till verklighetsfrämmande bild av invandraringens betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling fyller samma syfte.

Hur mycket beröm eller erkännande har Fredrik Reinfeldt gett till Sveriges miljoner äldre som bokstavligt talat var med och byggde landet? Jämför det med de superlativ som östs över en eller två tusen valloner, kanske 13 000 svedjebrukare i finnmarkerna eller ett par hundra tusen industriarbetare under efterkrigstiden.

Historierevisionism är ett potent politiskt vapen. Det är vad George Orwell menade med “He who controls the past controls the future. He who controls the present controls the past”. Att frånta rättigheter från en folkgrupp genom att skriva om historien är aldrig trevligt, men att se ett lands elit försöka delegitimisera sitt eget folk är häpnadsväckande.

Tino Sanandaji

***