Igår hade ”Sverige möts direkt” premiär i SVT. Programmet är en ny variant av det i många avseenden kritiserade ”Opinion Live”, men bygger i stort på samma upplägg.

Varför man envisas med att bjuda in publik till dessa program är en gåta. Vad tillför den debatten? Annars fanns det en del intressanta inslag igår. Framför allt lyfte några av debatterna, men allt kom egentligen att handla om Joakim Lamotte och hans sätt att bedriva journalistik.

Flera av de inbjudna debattörerna var starkt kritiska mot Lamotte och hans omdiskuterade närvaro i Kronogården. Samtliga med namn som på olika sätt kopplar dem till svensk invandringspolitik. Två av dessa var Patricia Daoud och Paula Khajo.

Bägge är involverade i ett integrationsprojekt i en av Trollhättans idrottsföreningars namn och i detta projekt har man infört två viktiga ingredienser som många politiker, myndighetsutövare och intresseorganisationer missat genom åren. I detta projekt ställs krav på målgruppen och att tala svenska är en given förutsättning för att få delta. All heder åt detta.

Att bägge två hyser ett agg mot Joakim Lamottes sätt att arbeta och honom som person, gick inte att ta miste på. Om man kan tolka avsky genom en persons blick och min, så råder det ingen tvekan om att avskyn till Lamotte är påtaglig hos både Daoud och Khajo. Lamottes närvaro i Kronogården var en given utgångspunkt när de kastades in i debatten om honom. Man kan självklart ha synpunkter på Lamottes journalistik. En del gillar det, andra inte och detta är precis samma förhållande människor har till ”etablerad” journalistik. En del gillar det, andra inte.

Fast problemet med Daouds och Khajos inställning, var att journalistiken kring de utsatta problemområdena ska föras på ligisternas villkor. Lamotte gör något som ytterst få, om ens någon, svensk journalist gör. Han sänder live, han påtalar dagar innan sändning att ALLA är välkomna dit och att han gärna vill tala med ALLA. Om Daoud, Khajo och några av de övriga medverkande fick sin vilja genom, så skulle vi bara få  se ytterligare prov på urvattnad svensk journalistik. De utsända skulle först tvingas fråga om de fick filma de som uppenbart inte vill bli filmade.

Mediernas utsända skulle också tvingas ställa de ”rätta” och inte de ”känsliga” frågorna. Vi skulle också få läsa/höra/se de sedvanliga snyfthistorierna om hur synd det är om invandrade ungdomar som växer upp i en trerummare med mamma, pappa och åtta syskon. Hur synd det är om ungdomarna som tvingas se hur deras låg- eller outbildade föräldrar, som i allt för många fall inte kan svenska, inte får några jobb utan som tvingas livnära sig på generösa bidrag. Vi skulle få oss till dels att dessa individer rånar, misshandlar, attackerar blåljuspersonal, eldar bilar och förnedrar för att de inte har tillräckligt många fritidsgårdar, idrottshallar och andra samlingsplatser. Självklart skulle orden ”strukturell rasism” vara en viktig ingrediens i dessa säljande snyfthistorier.

Det är med den journalistiken Daoud och Khajo vill att förortens problembarn bemöts.

Talar vi om snyfthistorier och orsakerna till att ungdomar i förorterna ägnar fritiden åt kriminell verksamhet, så glömmer man en sak. I Kronogården finns en fritidsgård, en sporthall, ett bibliotek, caféer m.m. Åk till valfri bruksort, småort eller glesbygd och jag törs utan betänketid svara på att allt detta saknas i merparten av dessa. Om det inte finns arbeten till alla, inte bostäder till alla, om människor utan utbildning kommer hit i mängder, om det aldrig ställs krav på de som söker sig ända till Sverige och om den svenska ekonomin inte längre tillåter att välfärden levererar. Då är det väl svensk invandringspolitik man ska lyfta som grundorsak till alla problem, inte Joakim Lamottes sätt att arbeta.

När det gäller Joakim Lamotte så är han uppväxt i Trollhättan och utan att veta tror jag att både han och andra Trollhättebor sett hur staden förvandlats genom åren. När det gäller Patricia Daoud är hon boendes i en liten ort cirka 22 km från Trollhättan och inte bara det. Hon och familjen har valt att bo cirka 10 kilometer den mycket lilla huvudorten. M.a.o. väldigt långt från närmaste problemområde. Paula Khajo bor förvisso i Trollhättan, men i ett villaområde en bra bit från Kronogården. En ganska vanlig bild av de som med näbbar och klor försvarar Sveriges problemområden m.a.o..

Se gärna sändningen om ni inte gjorde det