FOTBOLL. Ni vet att fotboll inte är liv eller död, det är betydligt allvarligare än så. -Petterson såg finalen i Världsmästerskapet i fotboll 1958 på plats enligt farsgubben, själv kommer jag inte ihåg något, troligen på grund av att en sju-åring på ståplatsläktaren inte såg något vidare alls.
Titta gärna på publiken, 50.000 på läktarna. 1958 behövdes inga kravallstaket eller massor med poliser och vakter. 17-årige Pelé gjorde två mål och passade till ett tredje.
Finalen spelades på Råsundastadion i Solna i Sverige den 29 juni 1958. Brasilien vann turneringen genom att slå Sverige med 5-2 och blev därmed världsmästare för första gången.
I det brasilianska laget spelade stjärnor som hade artistnamn, vad sägs om Didi, Vava, Zito, Garrincha och Pelé som var 17 år och hette Edson Arantes do Nascimento. Pelé blev Petterssons idol bredvid den svenske ”Nacka” Skoglund.
Pelé är troligen världens främste fotbollsspelare genom tiderna, och den ende manlige som vunnit tre VM-guld.
Nu har det ryktats att 79-åringens hälsa är vacklande men Pelé, låter hälsa att han efter en höftoperation får acceptera sina fysiska begränsningar men försöker hålla bollen i rullning.
***
Jo ni Gamgubbar , en annansom är 52 : a minns också denna fina tid . Tv hade grannen och där fick man titta ibland . Buset på den tiden var väl Olle Möller och Tumba – Tarzan samt ett taximord vid Söderskjutbanan i Huddinge , något år hit och dit fritt ur minnet . Zigenare var man skarpt varnad för . En fin tid som sagt . Mvh Sjöström
Stenbock som redan då var en vuxen ung man,såg denna VM-final i föräldrarnas,då nyinköpta TV-apparat.(var en lyxartikel)
Tänk vilken lycklig tid vi då levde i…. Ingo var i ropet,och alla drömde om en världsmästare i tungvikt. Denna dröm uppfylldes året därpå.
Undrar vad dagens yngre har för framtidsdrömmar ?
Det var mkt bättre förr utan Islam i Sverige, konstigt nog håller inte 7 klövern med om det och i synnerhet inte Feministregeringen.
Enligt Zlatan är nog Pelé bara tvåa….
Pettersson är tydligen av den eminenta årgången 1951.
Ja ni smågrabbar, då var jag femton och läste med nöje Anna Maria Lenngren’s Pojkarna, som började så här ”Jag minns den ljuva tiden,
Jag minns den som i går, Då oskulden och friden, tätt följde mina spår.
Det var tider det, ingen blev rånad fastän vi var blacka många gånger. Slogs vi, var det kille mot kille, inga sparkar, knivar förekom inte fastän de flesta hade slidkniv i svångremmen. Då var S som SD är idag och de flesta arbetade, ”fattiga men ärliga” var devisen.