av Giulio Meotti  •  13 februari, 2020

• I ett land som brukade stå för uttrycksfrihet ökar självcensuren kraftigt.

• ”Under de senaste fem åren har jag gått till polisstationen ungefär varje månad för att göra anmälningar om dödshot. Inte förolämpningar, utan dödshot.” – Marika Bret, journalist på Charlie Hebdo idag, den 8 januari 2020.
• Ingen vågar publicera Muhammedkarikatyrer längre. Självcensuren vinner … Hatet riktas mot de som står emot att dölja information istället för mot de som döljer den. För att inte tala om psykiatriseringen av terrorismen för att kunna frikänna islam. Om vi hade fått höra i början av 2000-talet att runt 20 franska serietecknare och intellektuella år 2020 skulle vara under polisskydd så skulle ingen tro på det.” – Pascal Bruckner, författare.

”Fem år efter morden på Charlie Hebdo och Hyper Cacher har Frankrike lärt sig att leva med det islamistiska hotet”, skrev Yves Thréard, biträdande chefredaktör på dagstidningen Le Figaro.

”Inte en månad passerar … utan att en mordisk attack med rop om ’Allahu Akbar’ äger rum i vårt land … Men vad är poängen med att bekämpa islamismens effekter om vi inte tacklar ursprungen till denna dödsideologi? På denna front fortsätter dock förnekelsen att tävla med naivitet. Inget har förändrats de senaste fem åren. Tvärtom.

I mångfaldens, icke-diskrimineringen och mänskliga rättigheters namn har Frankrike accepterat ett antal attacker mot dess kultur och historia … Islamisterna är en het potatis. De fortsätter kampen, som till och med utan vapen har civilisationskrigens alla lockelser. Är den berömda ’Charlieandan’, som vissa trodde på efter attackerna i januari 2015, bara en illusion?”

Läs vidare