INVANDRING. FN:s Flyktingkonvention är från 1951 och utvidgades genom New York-protokollet från 1967. Där står en hel del intressant. En persons rätt att resa in ett land för att söka asyl är en mänsklig rättighet enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Att bli beviljad asyl och eventuellt förklaras vara en flykting är dock ingen mänsklig rättighet. En sådan flyktingförklaring, varvid en person beviljas asyl, är en exklusiv rätt som tillkommer den stat vars territorium den person som söker asyl befinner sig på.

• Flykting är man när man flyr från något elände, till ett säkert land.
• Statusen som flykting upphör när man lämnar detta säkra land. Då blir man resenär, turist, migrant eller något annat. Dock inte flykting.
• FN:s flyktingkonvention säger också att flyktingar ska anpassa sig och följa värdlandets lagar och regler.
• FN:s flyktingkonvention stadgar också att flyktingar ska behandlas likvärdigt med andra utlänningar på det mottagande landets territorium.
• Flyktingar är inte medborgare i mottagarlandet och förväntas återvända när situationen lugnat ner sig i deras hemländer.
• De kan dock normalt sett ansöka om naturalisation under samma förutsättningar som andra utländska personer i landet och på så sätt bli medborgare i det land där de sökt asyl och fått flyktingstatus.

Inom EU infördes 1990 den så kallade Dublinkonventionen, 2003 ersatt av Dublinförordningen. Enligt förordningen kan en asylsökande inte själv välja land, utan ska söka asyl i det första land personen anländer till vid sin ankomst till EU. Detta kallas för principen om första asylland.

I resonemangen kring migration och asylsökande hänvisar invandringsvänliga debattörer gärna till FN:s flyktingkonvention. Det är positivt att engagemanget kring denna är så stort vilket borde tyda på att kunskapen om densamma är minst lika stort.

Men trots det stora engagemanget är det två artiklar som ständigt faller bort. Andra kapitlets första artikel är en sådan.

• Det åligger flyktingen eller den asylsökande särskilt att följa värdlandets lagar och förordningar i syfte att upprätthålla ordningen. FN trycker i formuleringen på ordet särskilt genom att använda ”in particular”. I synnerhet. Författarna av FN:s flyktingkonvention var sannolikt smärtsamt medvetna om vikten av att flyktingar lever efter värdlandets lagar efter andra världskrigets flyktingströmmar.

Den andra artikeln som borde få mer uppmärksamhet i den svenska debatten är artikel 34.

• Assimilation och naturalisering. Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen så snabbt som möjligt kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad.

Sverige går idag tvärs mot FN:s flyktingkonvention då vi tvärtom verkar vilja förstärka nationella identiteter istället för att arbeta med att assimilera dem in i värdlandet i likhet med FN:s anda.

***