INSÄNDARE. I filmens och teaterns värld får vi alltid reda på vem som är skojaren och bedragaren. Antingen sker det tydligt genom att förövaren är försedd med svart slokhatt, slängkappa och mustasch. Envar i publiken förstår vad som händer och känner medlidande med det oförstående offret i förställningen. Eller så förekommer scener där skojaren inför publiken, och utom offrets närvaro avslöjar, sina falskheter och lögner. Utan sådana förtydliganden blir föreställningar obegripliga för publiken skulle också duperas.

I verkliga livet går det inte till på samma sätt. Skojaren berättar aldrig om sina intentioner så någon hjälp där finns inte att få. Skojeriet är också till hundra procent en förtroendebransch. Att söka sälja på någon en Zorntavla på T-banan för tusen kronor är förmodligen svårt.  Istället måste skojeriet levereras på ett förtroendeingivande sätt för att kunna fungera. Skojaren måste vara en person du finner tillit till. För en stackars gammal åldring kanske det räcker med någon som påstår sig vara hantverkare som måste få komma in i hemmet. För andra som är i sin krafts dagar krävs det oftast mer. Där måste sammanhang, klädsel, tal, story och uppträdande hänga ihop. Någon som tar dig hand, ser dig rakt i ögonen, inte flackar med blicken och säger sig vara en person att lita på.

I sina försök att undvika att bli lurade verkar folk i allmänhet kloka. Det tar sig nog ofta avstamp från övervägandet om den möjlige skojaren är part i målet. Utsagor från den säljare som vill förmå en att köpa anses nog mindre sanningsenlig än exempelvis grannens uppfattning om samma vara. Grannen är ju inte är part i målet, men har kanske kunskaper i frågan.

Men när det gäller politikeryrket hör man aldrig talas om förekomsten av skojare och bedragare. Detta trots att de uppfyller det grundläggande kriteriet för att lurendrejeri ska förekomma. Nämligen att de säljer. De vill ha väljarnas röst, vilket ger mer inkomster, förmåner och inflytande. Politiker är i grunden lika mycket part i målet som vilken bilhandlare, eller exempelvis telefonförsäljare,som helst.  Bristen på beskyllningar för lurendrejeri kan bara ha två förklaringar. Antingen att något skojeri inte förekommer, eller att bedragarna undgår upptäckt.

Enligt mitt förmenande är det politiska skojeriet omfattande. Det beror på att budskapen vi får oss till livs från politikerna är djupt motsägelsefulla. Av två motsägande budskap så måste det ena vara falskt. Vissa säger exempelvis att migrationen är lönsam och räddar våra pensioner, mångkultur är bra , att islam passar bra i Sverige, att brottsligheten minskar, att vår tillväxt är god, att Sverige är på rätt väg, att våra gamla blir väl omhändertagna och till exempel att sjukvården bara blir bättre och bättre. Andra säger precis tvärtom. I varje fråga måste någon vara bluffmakaren Frågan är vem.

Nu kanske någon läsare höjer på ögonbrynen i sin grundmurade svenska hygglighet och tillit till våra politiska företrädare. Kika då på följande inslag från youtube där tidigare migrationsministern Erik Ullenhag berättar vad romerna betytt för Sverige.  Skojares problem är att de i sin hybris tillfälligtvis riskerar spänna bågen så hårt att den brister. Det är precis vad Ullenhag gör. Som tittare baxnar man inför de fräcka lögnerna.  Denne man har väljare lagt sin röst på och sägs nu vara en möjlig ny partiledare för Liberalerna.

Mycket sällan avslöjar sig dock våra politiker på så tydligt sätt. Vi kan inte heller avslöja deras lurerier genom dess icke tillförlitliga sammanhang, klädsel, tal och mindre förtroendeingivande framförande. Istället måste vi söka efter bedrägerierna i deras politiska budskap i förhållande till praktisk handling. Om inte puzzlet går ihop så har du en bedragare. När man finner skojeriet finner man också ofta den verkliga sanningen

Sådant puzzlande kan man göra  utifrån till exempel minister Ygemans nyligen på twitter framförda önskemål om att en kristen påstådd s.k. hatpredikat från USA skulle hindras från att komma till Sverige och framföra sitt budskap. Ygeman anser Sveriges värden måste försvaras mot sådant.

Hur hänger denna önskan ihop med den hitintills förda politiken ? S med Ygeman har släppt in hundratusentals muslimer där många, kanske flertalet, inte delar våra västerländska värden, varav kanske tiotusentals kräver vår anpassning och säkert minst hundratals som predikar mot oss, mot judar, mot bögar och mot yttrandefrihet. Därtill sådana som vill döda oss, inklusive de IS-terrorister som S nu välkomnar tillbaka. Dessutom är alla dessa problem och hatande i betydande omfattning finansierat av svenska skattebetalare.

Nu ska plötsligt enstaka självförsörjande tveksam utländsk predikant stoppas från tillfälligt inträde och från att yttra sig i Sverige. Den egna tankemässiga analysen av helheten blir förvirrande och obegriplig. Orsaken till förvirringen är den egna tron att Ygeman som politiker är ens allierad i synen på våra grundläggande värden och vill försvara dem. Predikanten är ju att sila mygg jämfört med alla kameler vi ska svälja. Hur går det här ihop ?

Allt blir först logiskt begripligt när man inser att Ygeman  inte alls är att  folkets allierade i att stå upp för västerländska värden. Vi är istället föremål för skojeri.

Som jag ser saken bedriver Ygeman egentligen en kamp mot kristen västerländsk kultur till förmån för det mångkulturella samhället. Predikantens förmodade ogillande av tex bögar och dennes antagna religiösa extremism används då som argument. Precis samma problem som med den massimporterade och lovordade islam med antidemokrati och förtryck som Ygeman och S välkomnar och till stora delar försörjer. Ygemans fanatism och kamp är så intensiv att han t.o.m.  vill inskränka yttrandefriheten och den fria rörligheten.

När man börjar leta efter skojeriet så framstår alltfler av våra politiska företrädare i mina ögon, i alla fall på riksplanet, som rena solochvårare.  De duperar oss med de fagra ord och pamfletter vi vill höra, men gör annat.  Vad sägs exempelvis om mantrat skola, vård och omsorg som alla politiker bekänner sig till, kontra var pengarna hamnar. Eller varför inte utsagan att folkets trygghet är statens primära uppgift och samtidigt är vi översvämmande av utländsk brottslighet, gränserna vidöppna och bara fåtal utländska skurkar utvisas. Nästan alla partier, utom SD, också emot att fler utvisas.

Att våra politiska härskare kan vara – och inte sällan är- skojare är en tanke som kan vara svår att ta till sig. Men utan den insikten blir man lätt ett offer för deras bluffande.

Gustaf