Samhällskontraktet är ett välkänt och ofta använt uttryck i en demokrati och en väl fungerande stat.

Wikipedia sammanfattar uttrycket i korthet med orden; ”Överenskommelser som individer ingår i för att lättare kunna tillvarata ömsesidiga värden och intressen”. Ledarsidorna tar upp situationen i Sverige just nu.

”Det samhällskontrakt, där kommuner, regioner och landsting är de främsta bärarna som byggts upp under decennier, är idag under svår stress”

Texten behandlar konsekvensen av den sandlådenivå som präglar regeringsarbetet. Som exempel på sprickor i samhällskontraktet nämner Johan Westerholm tandvården. Långa köer och givetvis stora kostnader när nyanlända under en lång tid framöver kommer att prioriteras till denna och där patienterna bara behöver betala 50 kronor för vård som är betydligt dyrare än så. Sätt dig själv i en tandläkarstol, öppna käften och du har redan en skuld på flera hundra.

Sveriges kommuner och landsting varnar för att utgifterna ökar snabbare än intäkterna och enligt SKL behövs reformer på i motsvarande 43 miljarder fram till 2022.

Ni får läsa Johan Westerholms inlägg själva, men de här orden sammanfattar texten och läget i Sverige på ett förmodat rättvist sätt.

”Sverige närmar sig, eller har passerat, punkten för noll migration, kvalificerad arbetskraftsinvandring undantaget, och där all framtida anhörigmigration måste vila på ett absolut försörjningskrav där inkomst av arbete måste vara normen och inte det mer löst hållna bidragsfinansierade i sysselsättning”

För detta behövs en regering, en riktig regering, med partier som vågar och som inser faran. En regering som tvingas förlita sig på Miljöpartiet och Centerpartiet är ingen sådan.

Hela samhällskontraktet är i fara och i Riksdagen slåss sju partiet om vilket som kan ta störst avstånd från det åttonde och dess 1,1 miljoner väljare.

Ledarsidorna