”I sin senaste krönika tar Karl-Olov Arnstberg upp frågan om vi har en ny religion, eller behöver vi en ny?”

För några år sedan fick jag ett mail från en forskare, som skrev att man kanske ska akta sig för att dra paralleller med historien, men att han ändå inte kunde låta bli att tänka på några rader ur Marguerite Yourcenars efterord till sin roman “Hadrianus minnen”. Så här skriver hon, med ett citat från Flaubert: “Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns.” Och längre fram: “100-talet intresserar mig därför att det för en lång följd av år var de sista fria människornas epok.”

Den gamla religionen var då stelnad till ritualer och den nya religionen, kristendomen, hade ännu inte tagit över. Vi har nu också levt en period utan religion (eller med en religion som också bara reducerats till ritualer), men den går nu snabbt mot sitt slut. Hos oss i väst blir det islam som tar över och i Östeuropa tycks man gå tillbaka till konservativ kristendom.

Jag fastnade för det där citatet därför att det passar samman med mitt eget sätt att tänka. Häromdagen bläddrade jag i några böcker skrivna av den amerikanske sociologen Richard Sennett, som var en av mina husgudar på den tiden min forskning handlade om samhällsplanering. Och plötsligt, där står det! Jag hade strukit för det i en av hans starkaste och märkligaste böcker, “Flesh and Stone” (1994, s. 122).

Det som jag säkert inte då reflekterade över och som heller inte forskaren som skrev till mig berörde, är ett tredje alternativ: en ny religion! Islam styr muslimer, kristendomen i Östeuropa var aldrig utrotad och kan därför växa på nytt. Men hur ska människor för vilka religionen är död och begraven ta sig vidare? Vi kan imitera historien men vi upprepar den aldrig.

Läs vidare av Arnstberg på Nya Dagbladet…