HISTORIA. Dagen efter att staten Israel utropats den 14 maj 1948 gick grannländerna till attack. Det var starten på det som i Israel kallas frihetskriget. Resultatet blev stora landvinningar för den nya nationen. Sedan dess har Israel varit ett land i krig – säkerheten är och förblir dess viktigaste fråga.
Efter andra världskrigets slut beslöt Storbritannien att ge upp sitt mandat i Mellanöstern och överföra Palestinafrågan till den nybildade världsorganisationen, Förenta Nationerna. FN:s generalförsamling rekommenderade i november 1947 en tvåstatslösning: en judisk och en arabisk stat skulle bildas i Palestina. Staden Jerusalem med omgivningar skulle internationaliseras. The Jewish Agency godtog, under protester, denna lösning. Men tvåstatslösningen förkastades av de arabiska staterna och av Palestina-arabernas representanter i FN. Dagen efter delningsresolutionen angrep araber judiska bosättningar i Palestina. Ett blodigt inbördeskrig inleddes.
Klockan 00.00 natten till den 15 maj 1948 utlöpte det brittiska mandatet i Palestina. Inom några timmar angreps Israel av samtliga arabiska grannstater. Det första Palestinakriget hade brutit ut. Det skulle pågå till 1949 och kräva upp till 5 000 eller 6 000 israeliska liv, ungefär en procent av landets dåvarande befolkning. Men det väl organiserade israeliska motståndet var framgångsrikt.
Genom offensiver på alla fronter kunde Israel tilltvinga sig vapenstilleståndsavtal med Egypten, Libanon, Transjordanien (nuvarande Jordanien) och Syrien (men inte med Irak). Israel utvidgade sitt territorium med ungefär 40 procent och kontrollerade efter kriget – och gör så än i dag – cirka 77 procent av det forna mandatområdet Palestinas yta.
Palestina-araberna hade 1948 av de arabiska grannstaterna förhindrats att utropa sin palestinska stat. När kriget var slut annekterade Transjordanien de östra delarna av den tilltänkta arabiska staten, som därefter kom att kallas ”Västbanken”. Gazaremsan förblev under egyptiskt militärt styre. Palestinas araber reducerades till ett ”flyktingproblem”. Av en befolkning på kanske 1,2 miljoner blev, enligt FN:s beräkning 1949, 726 000, eller ungefär två tredjedelar av de palestinska araberna, flyktingar på Gazaremsan, Västbanken, eller i angränsande arabstater. Där lever de, och deras barn och barnbarn och barnbarns barn, kvar – många fortfarande i flyktingläger. I den ännu olösta Israel-Palestinakonflikten är flyktingarnas öde sannolikt den allra viktigaste men också den mest svårlösta frågan.
De arabiska flyktingarna fick inte återvända hem så länge Israel förvägrades ett fredsavtal med de arabiska fienderna. Undantagen var 8 000 arabiska flyktingar som 1949 tilläts att återförenas med sina familjer, samt ytterligare 20 000–30 000 arabiska ”infiltratörer” (som illegalt hade återvänt) som inofficiellt tilläts stanna kvar i Israel.
Glöm inte: Judarna från arabvärlden
’Visst var det helt OK att det AngloAmerikanska Imperiet + Frankrike, som härskat i Mellanöstern i över hundra år, gav palestiniernas land till sionisterna. Palestinierna är ju bara ett vedervärdigt arabiskt pack av ”unter-menschen”, som får finna sig i att bli ivägmotade. Precis som Nordamerikas indianer, eller Australiens aboriginer, kan de knappast betraktas som människor, så Palestina var ju därför obebott.’
Tänk så enkelt allt kan bli, bara man använder sin fantasi…
Var det inte först vid 6-dagarskriget 1967 som huvudparten av landområdena ockuperades?
Efter detta har ju Israel också varit lite klantiga, i mitt tycke, och byggt bosättningar på de ockuperade områdena. Detta utan en fredsöverenskommelse. M.a.o skillnaden mellan Araber och Judar är inte alls stor och envisheten och vilja till kompromisser minimal.
Gamgubben, Västbanken ockuperades illegalt av Jordanien och Gaza av Egypten 1948. Dessa områden befriades av Israel 1967 och varken Jordanien eller Egypten har några krav på marken,
https://petterssonsblogg.se/2016/12/23/vem-tillhor-vastbanken-som-israel-pastas-ockupera/
Sedan kan man naturligtvis fundera på varför Frankrike och britterna invaderade i Mellanöstern och Nordafrika. Det var knappast för att jävlas.
Enligt uppgift 52 döda palestinier och kanske ett antal skadade i samband med USA:s ambassadflytt till Jerusalem och lite försiktiga fördömanden från omvärlden bland annat från Sveriges M.Wallström !
Undrar hur det hade det låtit i Sverige och omvärlden om istället 52 israeler hade blivit dödade ?
Bara en fundering när det på ett papper står nedskrivet att alla människor på jorden är och ska vara exakt lika mycket värda vilket ju inte stämmer i verkligheten, är ju bara att se hur det är med den saken i vårat numera så trygga heliga och mångkulturella Folkhem Sverige.