INSÄNDARE. Våldet blir allt grövre i Sverige! Enligt Brottsförebyggande Rådet (Brå) används skjutvapen i 35 % av konstaterade fall av dödligt våld 2017, en ökning från 28% 2016. Ett annat exempel är att sedan tio år tillbaka har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %!

Från Niedersachsen i Tyskland (”Zur Entwicklung der Gewalt in Deutschland – in auftrag des BMFSFJ”) finns en studie från 2017 som bekräftar att ökningen av våldsrelaterad kriminalitet till 92% begicks av invandrare. Flyktingar misstänkta för brott ökade mellan 2014 och 2016 med 241%. Invandringen ökade med mindre än hälften, cirka 100%. M.a.o.en starkt bevis på hög brottsbenägenhet bland flyktingar. I Sverige saknar vi motsvarande statistik. Eftersom Sverige och Tyskland är de länder som tar emot flest flyktingar inom EU kan man på goda grunder därför anta att även flyktingar i Sverige är kraftigt överrepresenterade i våldsbrott.

Jag hjälper flyktingar på volontär bas sedan många år, har med tiden fått många goda vänner inte minst från muslimska länder. De är bekymrade över att det finns så många våldsbenägna från deras ursprungsländer. Jag kan förstå den oron eftersom våldsbenägenheten i muslimska länder de facto är avsevärt högre än i Europa. Den blodiga nutidshistorien från de länderna bekräftar detta med all tydlighet. Många flyktingar tar helt naturligt med sig sitt inlärda våldsamma beteende till Sverige. Det är viktigt att vi vågar erkänna att det är så verkligheten ser ut för att kunna sätta in effektiva åtgärder.

Vi behöver omgående utbildning i våldsprevention i skolorna!

”Våld föder våld”. Det börjar många gånger med ett allt grövre ordval, gärna könsord. Någon blir arg av tilltalet och svarar med en knuff eller spark, de psykiska och fysiska attackerna och motattackerna eskalerar. Om ingen sätter stopp finns risk för grovt våld med bestående men och i vissa fall mord. Ju tidigare och kraftfullare man sätter in motåtgärder, desto större effekt har insatsen.

Jag har själv hållit en skälvande livrädd tonårig flyktingflicka i mina armar som hade blivit slagen av sin pappa och kallad hora av sin mamma för att hon ville gifta sig med ”fel” person. Hon kom så småningom till ett kvinnojoursboende medan föräldrarna åtminstone för tillfället lugnade ner sig. Ett stort problem är att flyktingar många gånger inte ser sitt agerande som våld utan rätt och slätt som en naturlig del av uppfostran. Ta exemplet med örfilar. ”Det är ju inte våld, det är ju bara en örfil” har jag hört ett antal gånger. Det är i hemmen våldet har sina rötter men det är i skolorna vi effektivast kan undervisa i våldsprevention, att förhindra våld, för att ändra elevernas hemmainlärda och därmed väl invanda attityder. Det må vara ett hårt tålamodsprövande jobb att dra upp de rötterna. Just därför är det så viktigt att avsätta rejält med resurser omgående.

Det finns olika initiativ för våldspreventiv undervisning, såsom ”Tåget” och ”PAX Good Behavior Game” med stöttning av Länsstyrelsen i Stockholm (2017). Ett annat är ”Mentors In Violence Prevention” som Skolverket utvärderade 2015 på regeringens begäran. Det finns t.o.m. våldspreventiv utbildning för de som skall bli pappor. Utmärkt. Det finns således en hel del kunskap. Problemet är att undervisningen inte är satt i system och bedrivs lite här och där av ideella initiativ. Det är hög tid att ta krafttag och bedriva undervisningen i full skala!

Mitt förslag är att Skolverket utformar och implementerar följande:

• Specialutbildade team som undervisar i våldsprevention. Skolan, vare sig det gäller de som bedriver SFI, förskola, grundskola eller gymnasier skall ta emot dessa team.
• De undervisande teamen skall genomgå utbildning hos Skolverket.
• Utbildningen skall koncentreras till  skolor och klasser i särskilt utsatta områden.
• Teamen skall ha tydligt uppdrag att kontinuerligt undervisa samt (viktigt) mäta elevernas attityder till våld via enkäter före och efter olika avsnitt i undervisningen för att veta var det behövs extra insatser.
• Resultaten av attitydundersökningarna per skola och etnisk grupp skall samlas i en databas hos Skolverket för att kontinuerligt kunna förbättra undervisningen. *)
• De undervisande teamen skall behärska mycket bra svenska och de vanligaste flyktingspråken för att vara trovärdiga bland flyktingar.
• Teamen tillsammans med klassföreståndare skall bjuda in till föräldramöten för att försöka skapa förståelse och engagemang i hemmen för åtgärderna.

Regeringen meddelande nyligen att de tänker spendera extra resurser på jämlikhet i skolorna. Efter den första miljarden under 2018 ökar beloppet under 2019 till 3,5 miljarder och f.o.m. 2020 blir det 6 miljarder. Skolverket förtydligar nyheten på sin hemsida: ”Alla elever ska få en skola av hög kvalitet. Skolan ska sträva efter att kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar”. Budskapet är luddigt så det förslår. Varför vågar inte regeringen säga rakt ut att det är så olidligt stökigt med inslag av verbalt och fysiskt våld i skolorna idag att det är omöjligt att bedriva meningsfull undervisning? Först och främst måste den situationen åtgärdas för att lärarna skall ha en rimlig chans att kunna undervisa. Därför bland annat det stora behovet av undervisning i våldsprevention. Det finns bland de ideella organisationerna mycket professionella våldspreventiva utbildningsprogram som Skolverket kan utgå ifrån för utformning av sin undervisning. Självklart regeringen, så måste flyktingar i det sammanhanget bland annat lära sig att vi inte accepterar ojämlikhet.

*) Redovisning per etnisk grupp handlar inte om ”rasism”. Tvärtom, det handlar om att kunna hjälpa de mest våldsbejakande grupperna mest. Många mår oerhört dåligt av att använda våld men har ingen erfarenhet av att agera annorlunda. Det behövs helt enkelt mycket stöd till de grupperna för att förändra deras beteendemönster.

Vi behöver införa rejält kännbara konsekvenser vid stökighet och våld i skolorna!

Det borde vara möjligt för Skolverket att komma fram till kännbara konsekvenser utifrån alla lärares erfarenheter av vad som inte fungerar och tips om vad som de tror skulle fungera. Konsekvenser som syftar till lugn och ro i skolorna och att lärarna skall återfå sin status som respekterade undervisningsledare. Jag har givetvis några egna förslag också: Flytta konsekvent på mobbarna och inte de mobbade.  Återinför s.k. ”Obs-klasser” för stökiga elever. Ett exempel på en existerande ”kännbar konsekvens” för stökiga barn finns i Stockholm. Det är en s.k. ”Skolakut” som tar emot elever från årskurs 6-9 som har blivit omplacerade av disciplinära skäl. Dock endast under upp till 4 veckor. Också i Göteborg finns initiativ att starta en Skolakut. Obs-klasser menar jag skulle tillhandahålla ”tills vidare platser” m.a.o. så länge ansvarig lärare anser det vara nödvändigt.

När stökigheten leder till grovt våld krävs kraftfullare åtgärder. Barn gör som föräldrar gör, inte som föräldrar säger. ”Om pappa slår mig för att få igenom sin vilja kommer jag självklart att använda mig av den kunskapen för att få igenom min vilja i livet”. Det är naivt att tro att bara utbildning i våldsprevention kan få någon att ändra ett väl inrotat beteende. Det behövs därför rejäla negativa konsekvenser om man använder grovt våld, vare sig man är flykting eller ej. Det gäller såväl barn som deras föräldrar. Det borde vara självklart att grovt våld när det gäller just flyktingar skall leda till omedelbar utvisning oaktat familjeförhållanden, hotbild i ursprungslandet, uppehållstillstånd, svenskkunskaper och arbete. Exempel på grovt våld är våldtäkt och användning av vapen. Budskapet måste vara entydigt: om du sköter dig är du fortsatt välkommen, annars åker du och hela familjen ut  – direkt. Jag undrar bara vilken politiker som vågar erkänna att det är den enda verkningsfulla medicinen?

Det gäller för regeringen och Skolverket att agera innan det är för sent att vända trenden. Det gäller såväl utbildning i våldsprevention som införandet av rejält kännbara konsekvenser vid våld i skolorna. Jag hoppas att det inte är för sent redan.

Björn