INSÄNDARE. Svensk invandringspolitik har snabbt blivit den viktigaste politiska frågan sedan kriget (även beaktande ATP-frågan). Politiken – främst gällande den under åren 2010-15 – har samtidigt visat på två beteendemönster, som är ytterst allvarliga och olycksbådande för framtiden.
Det första gäller vad vi kan kalla en mjuk leninism av en omfattning och intensitet, som egentligen aldrig tidigare visats i Sverige. Argumentations- och beteendemässigt har vänstern och borgerliga behandlat motståndarna till den genomförda invandringspolitiken på ett avskyvärt sätt. De senare har ofta karakteriserats som främlingshatare, rasister, fascister o dyl och t ex nekats att argumentera och publicera artiklar eller insändare i tidningar, där även kommentarsfälten ibland stängts för dem. Att många inte varit SD-anhängare har inte spelat någon roll.
Yttrandefriheten har suttit trångt i media, och respekten för åsikter, som egentligen överensstämmer med de i Europa förhärskande, har varit obefintlig. Människor har bespottats och smädats samt t o m förlorat arbete pga sin åsikt i frågan, och företagare har mist kontrakt och kunder. Personer med de accepterade åsikterna, men som i något avseende avvikit och sagt fel saker, har som i tidigare socialistiska länder offentligt tvingats erkänna sin skam och be om ursäkt. Sverige var knappast under 68-perioden så nära ett totalitärt beteende i samhället – och nu betedde sig även etablissemanget på det viset!
Man har i Sverige tidigare förfasat sig över McCarthy-perioden i USAs historia och behandlingen där av de då utstötta. Men på vilket sätt var behandlingen nu av svenskar, som önskade ha begränsningar i invandringen, bättre än de handlingar man fördömde gällande USA ? Likheterna är skrämmande. Och de borgerliga verkade förtjusta över att inte – som alltid annars – själva vara målet för hetsen från vänster, utan de deltog med liv och lust i den politiska förföljelsen.
Viktigare än tron att man stod för en majoritetsåsikt i invandringsfrågan var nog, att etablissemanget behärskade alla maktpositioner i samhället: regering, riksdag, partiapparaterna, media, fackföreningarna, förvaltningen på alla nivåer, tongivande samhällsorganisationer och organ osv. I kraft av det såg man inga skäl att lägga band på sin aggressivitet gentemot avvikande åsikter i frågan. Det var säreget och uppseendeväckande för svensk politik och svenskt samhälle.
Det andra allvarliga övertrampet gäller decemberöverenskommelsen (DÖ) 2015, som partierna gjorde för att kunna hantera det politiska läget. Man lämnade helt enkelt det parlamentariska systemet, där riksdagsbeslut kräver stöd av en verklig majoritet vid omröstningar i riksdagen, och gjorde istället en överenskommelse, som säkrade etablissemangets makt. Man införde en låtsasparlamentarism, där den väsentliga oppositionen på ett kritiskt område berövades allt inflytande. I de avgörande frågorna – tillsättande av regering och godkännande av dess budget – skulle det största minoritetsblockets förslag nu gälla (självfallet måste det blocket var större än SD). ”Oppositionsblocket” fick pga DÖ inte lägga fram sina gemensamma förslag i de två frågorna. Det fick helt enkelt inte agera som en riktig opposition. Därigenom var SD nullifierad i sin huvudfråga. Man kunde då helt bortse från en betydande minoritet (efter ett nytt val kanske 18-25 %) av svenskarnas röster i ytterst viktiga frågor gällande landets framtid. Men man eliminerade samtidigt två huvudprinciper i det parlamentariska systemet: kravet på stöd av en verklig majoritet i riksdagen (annat än formellt: det största blocket är större än just SD), och 2. gällande politikens viktigaste frågor (regering och budget) ett löfte från sina borgerliga avtalspartners att inte opponera. Och överenskommelsen skulle gälla i sju år.
Tidigare har situationer av liknande typ krävt, att ett regeringsparti gör reella eftergifter och kompromisser med andra partier t ex ändrar sin politik eller sin budget för att kunna få igenom sitt förslag, som sedan röstas igenom av alla berörda. Därigenom skapas en verklig majoritet i riksdagen, och ett klart ansvar för en viss impopulär politik kan då utkrävas av väljarna. Då hade SD haft en möjlighet att få något inflytande och enligt parlamentarismens principer kunna på visst sätt påverka politiken. Hur kunde partierna så lätt ge upp parlamentarismen för att – mot ett stort folkligt motstånd – tvinga igenom sin invandringspolitik ? Och vilken är nästa stora fråga, där etablissemanget på liknande sätt vill förbigå en stor folkopinion utan att mera än delvis ta ansvar?
Nu vet vi, att etablissemangets politik hade så stora negativa konsekvenser för Sverige och välfärdsstaten, att den måste överges 2015 till förmån för en restriktivare politik. När dessa helt förutsebara konsekvenser klart visade sig, backade partierna (inkl pressen) på några veckor från politiken – utan ett ord till ursäkt! Hela beteendemönstret var ett tecken på ett oseriöst samhälle, som urartat: Ska detta vara Sverige? Men dessutom är det osäkert, hur varaktig och restriktiv den nya politiken är.
Vad hela processen också avslöjade är, att i stort sett alla Sveriges ledande politiker var villiga att föra en politik, som den största delen av Europa ansåg vara helt extrem. Det tyder på något djupgående fel i det politiska systemet, som troligen sammanhänger med professionaliseringen av politikeryrket, partiledningarnas växande makt, statlig partifinansiering och mindre beroende av medlemmarna, som mera blir enbart arbetare i valmaskinerier. När partiledningarna dessutom fått en ny auktoritet att följa – EU – vid sidan av folkviljan, blir risken för felaktig politik ännu större.
Om man kan bete sig som man gjort i denna grundläggande fråga, är nog fältet skrämmande öppet även gällande många andra områden. Medborgarna vet inte i vilken fråga en kollektiv galenskap plötsligt kan uppkomma. Det stabila Sverige kan plötsligt visa sig ha åsikter och politiskt beteende som ett halvauktoritärt land. Förtroendet för det svenska samhället har minskat, och känslan av osäkerhet för framtiden ökat. Det finns inte längre något skäl att alltid utgå från, att svenska partier och politiker i viktiga frågor gör det rätta.
Dan Ahlmark
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter forskning vid EFI/HHS arbetade han i industrin i Sverige och utlandet och startade sedan ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
I anslutning till decemberöverenskommelsen försökte jag komma i kontakt med Ms ledning, för jag ansåg att jag hade en del värdefulla synpunkter. Så jag kontaktade den lokala partiorganisationen, förklarade vad jag hade att säga, och främst vad jag förutsåg.
Efter cirka 3 månader kom det ett svar från högkvarteret, och det var mycket intressant. Man förklarade rakt upp och ner att man inte var intresserad av att tala med medlemmar eller väljare. Det var partihögkvarteret som bestämde politiken, väljarna hade inget med den saken att göra.
Senare under året hade partiet partidagar i Karlstad. Då behandlades ett antal frågor och motioner. Samtliga var författade på högkvarteret and sju grupper.
De gick samtliga igenom.
Det som visades upp var en perfekt kopia av det sovjetiska partisystemet.
Och eftersom jag vet att pluralism och yttrandefrihet är grundläggande för framåtskridande och utveckling, så var det sista gången som jag övervägde att lägga min röst på M (vilket jag hade gjort ofta dessförinnan).
Otrevligt .Här ser man hur M skiter i sina väljares åsikter. Hur kan man rösta på ett sådant parti?
Jag vill att alla här läser det här
”Det som visades upp var en perfekt kopia av det sovjetiska partisystemet.”
Det förtjänar att ihågkommas att SDs partisekreterare, Rikard Jomshof, blev av med sitt yrke.
Han fick inte fortsätta som lärare.
Som i Östtyskland.
Jag säger bara en sak. Vi saknar en oberoende konstitutionsdomstol, som kan stoppa idiotierna långt innan de genomförs. Vi har skämtet det politikerkontrollerade konstitutionsutskottet istället.
Den frågan må vara hur stor som helst, vad hjälper det när inget politiskt parti i riksdagen från V till SD ändå inte tar frågan på riktigt allvar och visar folket verklig verkstad istället för att bara stå i talarstolen och vräka ur sig det ena bizzara teoretiska politiska förslaget efter det andra om hur dagens samhällsproblem efter 40 år av total okontrollerad massinvandring ska lösas men som ingen av dagens mytomaniska ryggradslösa politikerna varken vill, kan, vågar eller kommer att genomföra !
Om Sverige gödslades med all skit som kommer dagens politikers käftar så skulle hela landet växa igen på nolltid, förr kom det mer dynga ur röven på politikerna än ur truten men idag är det tvärtom.