INSÄNDARE. Basen för PK dvs åsiktskorridoren är uppfattningen, att bara vissa åsikter ska kunna föras fram i offentliga sammanhang.  Marika Formgren klargjorde i en artikel 2014 (1), att detta nya inslag i svensk demokrati beror på uppkomsten av s k VärdeGrundsDemokrater (VGD) till skillnad från ÅsiktsFrihetsDemokrater (ÅFD), där de senare har en traditionell syn på demokrati och yttrandefrihet. VGD anser å sin sida, att demokrati innebär, att alla, som vill anses vara demokrater och delta i ett offentligt meningsutbyte, måste acceptera vissa åsikter definierade i en värdegrund (VG). Om man inte gör det, ska man bekämpas såsom icke-demokrat och har egentligen inte rätt att yttra sig offentligt. ÅFD anser istället, att varje människa ska ha frihet att föra fram sina åsikter och få dem bedömda av andra. Om de är förkastliga, kommer människor kritisera och fördöma dem, och media snart inte publicera dem. Men det finns ingen förutbestämd uppsättning av åsikter, som åsikterna ska överensstämma med.

Huruvida VGD överhuvudtaget kan sägas vara demokrater beror på två faktorer: (1) deras syn på fysiskt våld mot människor med avvikande åsikter, samt (2) hur snäv värdegrunden är. Om man (a) överhuvudtaget anser, att våld mot personer med andra åsikter än VG ( oavsett vad denna består av) kan vara berättigat, kan man inte anses vara en respektabel demokrat. Man har då tagit minst ett steg mot ett samhälle, som i något avseende är en diktatur.  Och (b) beroende på hur denna VG är formulerad kan också beteckningen ”demokrat” vara oklar. Inledningsvis kan man allmänt hävda, att själva föreställningen, att grunden för demokrati inte är fri åsiktsbildning och öppen offentlig diskussion om a l l a relevanta ämnen, i sig är odemokratisk, och att anhängarna av en sådan ide´ är politiskt suspekta. Utan åsiktsfrihet har vi helt enkelt ingen demokrati. Sedan kan man basera åsikten på i n n e h å l l e t  i en VG.

Detta är nämligen ofta kulturmarxistiskt inspirerat och formulerat och omfattar då  e g e n t l i g e n främst olika slag av IDentitetsPolitik (IDP). IDP är en politik avseende något område, som påstår att de starkare där – förtryckarna – påstås hålla nere, utnyttjar och skadar den svaga parten dvs offren på området, och att  förtryckaren  därigenom har fått en stor skuld till offret. IDP gäller inte ekonomi (den klassiska marxismen var just IDP på det ekonomiska området) utan avser övriga områden t ex möjliga konflikter mellan kön, raser, religioner, åldersgrupper, medborgare/invandrare osv och t o m nationer. Ekonomi är självfallet en del också i dessa konflikter, men är inte huvudorsaken till dem. Konfliktsituationer kan i vissa fall kombineras, så fler stridsfrågor uppkommer mellan aktuella grupper.

Man hävdar ofta att en viss VG är neutral, men – som Formgren observerade – gäller det vanligen bara den ekonomiskpolitiska delen. Resten är främst IDP dvs delar av kulturmarxistisk samhällspolitik. Man ska därvid hålla med om de valda definitionerna av olika fenomen och tycka som kulturmarxisterna gällande t ex feminism och andra könsfrågor, rasism, jämlikhet, invandring osv. Så vad även borgerliga politiker brukar luras in i, är att man accepterar delar av kulturmarxistisk ideologi och då inte förstår, att man pga sin ideologiska omogenhet och tafatthet i grunden har lurats av vänstern. Hemsnickrade borgerliga åsikter har visat sig för svaga inför en professionellt utformad socialism avseende annat än ekonomin, och som presenteras som goda och självklara åsikter, som en anständig människa inte kan avvika ifrån.

Det innebär, att allianspartierna i sin ideologiska svaghet helt enkelt inte klarat av sin uppgift att kritiskt granska marxistiskt snömos och formulera frihetliga, borgerliga alternativ. Man har inte förstått att många värdegrunders syn på invandrares rätt att komma till Sverige är helt felaktig; att förespråkad feminism kanske är nazifeminism; att påståendena om svensk rasism generellt är nonsens; att ställda krav på jämlikhet kanske helt kränker människors individuella rättigheter osv. Att kräva att människor anammar sådana åsikter är inte alls förenligt med demokrati.  

Konflikten sägs gälla mellan dem, som delar värdegrunden eller inte. Men så är det inte. Konflikten är egentligen mellan de, som på ett område betecknas som förtryckare – och de påstådda offren. Men huruvida offren delar värdegrunden eller ej  (eller ens anser sig vara offer) är helt oklart. Det spelar heller ingen roll för kulturmarxisterna, eftersom syftet mot den konstruerade – ofta artificiella – motsättningen är att s k a p a alternativt f ö r s t ä r k a en viss samhällelig motsatsställning, som kan användas så att kulturmarxister når politisk makt.

VILKA EFFEKTER HAR  PK ?  

Kulturmarxisterna ser kontrollen över språket som en huvudmetod att etablera kontroll över samhället. Men det spelet kan bara fungera, om människor tvingas till passivitet, att de inte protesterar eller benämner saker vid deras rätta namn. Särskilt avskyr man människor, som säger, att något PK-människan gillar, är omoraliskt och fel av etiska skäl. Så om en person inte är en anhängare, ska denne förvandlas till en passiv människa, rädd att framföra egna åsikter. Det är helt klart, att skälet till att man försöker hålla allmänhetens uttryckta åsikter inom en smal åsiktskorridor är, att man annars inte kan upprätthålla de offentliga lögnerna t ex om massinvandring.  Fritt meningsutbyte skulle utan dagens censur smula sönder dem och tydligt göra dem till mindre minoritetsåsikter i Sverige. Vad man därvid gör är också att normalisera ingrepp mot yttrandefriheten och bereda marken för ytterligare inskränkningar. Journalisterna, politikerna och andra opinionsarbetare, som är engagerade i censurarbetet, vill helt enkelt att en viss politik ska råda och tar därför bort all information och alla inslag, som kan försvaga den egna åsiktens ställning i opinionen. Genom sin makt kan man utöva en ren censur och därigenom stötta den politik man ”vet” är den rätta. Så man tror helt enkelt inte på verklig demokrati utan anser, att en mindre men rättänkande elitgrupp fattar bättre beslut än folket, och – dessutom – att denna grupp har rätt att fatta de besluten.

Många av dagens svenska journalister, opinionsbildare och politiker vill alltså, att svenskarna ålägger sig självcensur och inte talar ut om hur de betraktar olika förhållanden!  Tänkande och tankar är bara till glädje, om de stöttar det kollektivistiska temat. Politisk korrekthet har i sin avsikt och tillämpning utvecklats till en begynnande mild form av leninism. Politisk korrekthet kan sägas vara uppenbart osvenskt, för det bryter i så många avseenden mot det, som av hävd och i enlighet med våra värden alltid gällt i Sverige.    

Att svenska medborgare i sammanhanget förvandlas till ängsliga och skygga, förtryckta individer spelar då ingen roll. Självständiga åsikter är ointressanta – ja, farliga – om vi inte tycker som de tycker. PK:s metoder gör oss till omyndiga barn. Precis som västafrikanska terrorister försöker de fostra oss till att bli nymarxistiska barnsoldater. Människor ska hålla tyst och inte våga yttra sig; de ska böja sig, kanske svära inombords men foga sig. PK förnekar egentligen din själ, som just är till för att välja alternativ baserat på din värdeskala. Du får inte välja; du får inte tycka det ditt intellekt och samvete anger som rätt. Yttrandefriheten attackeras alltså direkt, men om yttrandefriheten i ett land är verklig, överensstämmer den med Orwells definition: “If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear”.

Genom PK utestänger man en betydande del av befolkningen från det offentliga samtalet. Man indoktrinerar medborgarna genom att de inte får säga vad de anser, utan de får istället höra, att de ska skämmas över det de vet, känner och vill säga. Det är detsamma som att säga, att ens jag är omoraliskt och ens värderingar mer än värdelösa: de är skamliga. De viktigaste uttrycken för ens liv är alltså skräp. En vanlig metod är att någons yttranden påstås uppvisa fascism, medan sanningen är, att den reala fascismen är just användningen av sådana påståenden. Kulturmarxisterna bekämpar påhittad fascism med verklig fascism.     

Att vid upprätthållandet av PK på detta vis misshandla människors själar skapar också psykologiska och känslomässiga effekter hos de drabbade. Om de inte riktigt inser vad som pågår, råkar individer lätt in i ett intellektuellt  kaos. Hur kan det man anser vara rätt vara så fel och klandervärt ? Och om de inte förstår, vad som görs mot dem, kommer de så småningom heller inte att känna mycket. Människor blir istället kalla och cyniska. PK med sina regler för tal och handlingar är egentligen ett brett angrepp på den mänskliga naturen, och det viktiga nu är, att eliminera doktrinen i grunden, var helst den förekommer. Dess effekter smutsar ner ett samhälle, och det är dags att tvätta bort alla skamliga utslag av den. Vaclav Havel skrev tidigare om statens förtryck av åsiktsfrihet, att den är ”ett angrepp på själva kulturens grundval som ett rum för människans vilja att leva i harmoni med sig själv och att leva i sanning”. Detta gäller även PK. Theodore Dalrymple säger beträffande denna kulturmarxistiska tvångsmetod: ”…När människor tvingas till att förbli tysta, när man berättar de mest uppenbara lögner för dem, eller än värre när de själva tvingas upprepa dessa lögner, så tappar de en gång för alla känslan av redbarhet. Att instämma i uppenbara lögner är att samarbeta med ondskan, och i en viss mindre utsträckning att själv bli ond”.  En följd av det är, att man därmed plockar bort sig själv som motståndare till ondskan, och att man blir en – i bästa fall passiv – men annars en aktiv medlöpare.

Vänstern bedriver ett framgångsrikt ideologiskt krig, som djupt påverkat även de borgerliga partierna.  Men om man inte försvarar sig mot PK och ständigt stödjer vad som egentligen är sant, kommer vi inte att ha kvar vår frihet, för det finns i längden ingen frihet utan sanning.      

1. http://magasinetneo.se/artiklar/demokrater-for-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/

Dan Ahlmark

________________________________________

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter forskning vid EFI/HHS arbetade han i industrin i Sverige och utlandet och startade sedan ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.