Igår kväll satt Magdalena Andersson (S) och Elisabeth Svantesson (M) i Agenda och trätte om den svenska ekonomin.

Det var det vanliga snömoset där bägge sidor försvarade sina lösningar och beklagade sig över motståndarens. Det märkliga var att varken Andersson eller Svantesson nämnde migrationspolitiken som en given faktor till välfärdens kris. Fast så märkligt det kanske inte var, då inget av partierna vill erkänna sin skuld i frågan.

Förra året kunde vi i medierna läsa att Migrationsverkets kostnader för 2016 uppgick till hela 59 miljarder. Då talade man om de Migrationsverkets direkta kostnaderna och varken de indirekta eller andra myndigheters utgifter. 59 miljarder var förövrigt 10 miljarder mer än den totala kostnaden för försvarets och samhällets krisberedskap. Då vet vi att de knappast ser roligare ut de kommande åren.

I samma Agenda fick vi se ett reportage där kommunalrådet Ewa-Leena Johansson (S) vandrade omkring i ett snötäckt Ljusnarsberg med bekymrad min. Bekymrad över att pengarna inte kommer att räcka till och i traditionell stil menade Ewa-Leena att den åldrande befolkningen är det stora problemet.

Vi får höra att SKL ser ett ökande gap mellan kostnader och intäkter i landets kommuner och i synnerhet de mindre. SKL ser i sina prognoser att kommunernas underskott kommer att öka med 20 miljarder varje år, om välfärden nu fortsätter att ges till medborgarna på samma sätt som vi gjort.

Precis som på många mindre orter har både arbetstillfällen och social service försvunnit och invånarna har flyttat till orter där detta finns. I deras ställe har allt fler asylsökande och nyanlända flyttat in. Här kommer de stora problemen in i bilden.

Det kan inte undgå någon politiker att statens ansvar för nyanlända sträcker sig över två år. Därefter rullar det ekonomiska ansvaret över på kommunerna och det är där vi nu befinner oss. 50-60 miljarder i kostnader lär Sveriges kommunerna inte uppskatta och i synnerhet inte när nästa lågkonjunktur står för dörren. Johan Westerholm på Ledarsidorna skrev om det här i slutet av 2016.

Det här har politikerna känt till, men förmodligen har de hoppats att prognoserna inte skulle besannas. Nu är vi där och nu väntar antingen stora skattesänkningar eller gigantiska besparingar. Ljusnarsbergs invånare kommer att få stora problem, men om det glädjer kommunordföranden Ewa-Leena Johansson är Ljusnarsberg inte ensamma, långt ifrån ensamma.