POLITIK. – Pettersson är konservativ demokratisk nationalist, min grundinställning är att samhällsförändringar ska ske så långsamt och försiktigt att man inte råkar slå sönder något som fungerar väl. Nationalist för att nationalstaten med sina brister är det bästa alternativ vi har, speciellt en nationalstat som Sverige är eller snarare var och demokrat för att jag inte ser något bättre.  

En så dramatisk demografisk förändring som dagens invandring till Sverige innebär är allt annat än långsam och försiktig, och det vi råkar slå sönder på vägen kan visa sig omöjligt att reparera i efterhand och jag tror inte att det som kommer ut ur det mångkulturella samhällsexperimentet är bättre än det vi haft och har.

För dessa mina åsikter kallas jag extremist, högerextremist, nazist, rasist, fascist, islamofob, främlingsfientlig och annat. Av nazisterna kallas jag å andra landsförrädare för att jag inte ställer upp på deras våld och idéer om ett ariskt samhälle.

Konservativ betyder inte att man är emot förändringar, givetvis ska man ändra det som är fel och inte fungerar. Sverige är inte felfritt men oändligt mycket bättre än Mellanösterns länder så varför flytta Mena-kulturen hit?

Konservativ är att ta det lugnt och sansat, inte ändra för ändrandes skull utan finlira och justerara här och där. Alltså motsatsen till extrem.

Motsatsen, de radikala, vare sig de är liberaler, kommunister, islamister, feminister eller dagens journalister är de verkligt extrema.

De vill alla att ett mångkulturellt samhälle fast de inte någonstans på vår jord finns ett sådant samhälle som fungerar bra. De chansar med sin, vår och alla andras framtid. Ge mig ett exempel på ett mångkulturellt samhälle som fungerar bra.

De är extrema, inte jag!

Konservatism är att värna familj, vänner, grannar och sitt land som en stor familj. Hur går det när landet blir fullt med främlingar som tycker annorlunda?

Jo, tilliten bland människor försvinner. Det är extremt att förstöra det värdefullaste vi har.

Tillit och solidaritet mellan människor som har samma traditioner, värderingar och normer gör samhället och välfärdsstaten.

Det gör att du kan gå till grannen och begära hjälp eller låna något, det gör att du törs stanna efter vägen en mörk natt om någon ser ut att behöva hjälp.

Mångkulturen är det extrema eftersom det innebär en total förändring av samhället utan att förändringarna är nödvändiga.

Det är extremt  att förstöra något som fungerar hyfsat bra mot något som fungerar mycket sämre utan att det behövs.

Att förstöra tilliten är att förstöra familjen och nationen, det kan bara extremister göra.

Mångkultur är extremt. Mångfald gör oss inte bättre…

***

 

 

Wilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941

”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.”

– Wilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941