De vilsna politikerna

Hur kunde politikerna missa att hälften av medborgarna inte var med på deras mångkulturella projekt? Och varför har de så svårt att övertyga när de säger att de lägger om kursen?

Så inleder Katarina Barrling sin artikel på den nya och spännande tidskriften Kvartal.

Barrling pekar på en tydlig gränsdragning i politiken mellan partier som förespråkar trygghet, traditioner, hemort, nation och de som förespråkar globalisering, internationalism, modernitet förändring. De partier som tidigare förespråkat den första beskrivningen har allt mer börjat röra sig mot den andra och idag är det endast Sverigedemokraterna som står för en rak linje där man värderar trygghet, traditioner, hemort och nation.

Barrlings text bygger på den brittiska författaren David Goodharts förklaring av det två grupperna ur ett brittiskt perspektiv, men hans alster kan direkt översättas till den politiska karta vi upplever i Sverige.

Bl.a. får vi vet att de som hörs och syns mest, är de som förespråkar globalisering, internationalism, modernitet och förändring. Mest beroende på att journalister, opinionsbildare och makthavare finns i denna grupp. Den grupp som förespråkar trygghet, traditioner, hemort och nation tillhör kategorin låg- och medelinkomsttagare, har sin hemvist i klassiska arbetarstäder och på landsbygden och ges aldrig samma möjlighet att få sina röster hörda.

Känns detta igen från Sverige?

En annan skillnad mellan de två grupperna, menar Barrling, ligger i att den andra gruppen sätter ekonomiska aspekter i förarsätet, medan den första gruppen föredrar gemenskap.

Känns detta igen från Sverige?

Folkhemstanken var grundbulten i det svenska samhället, men vi fick i Pontus Matssons dokumentär ”Tvärvändningen” veta att t.o.m. den socialdemokratiska regeringen Palme, såg den som förlegad och ville byta fokus mot en globalisering och internationalism (den andra gruppen). Denna svängning som också borgerliga partier anammat, får i Barrlings text ett ansikte genom Fredrik Reinfeldts ord om att ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Vi ska i sammanhanget inte glömma Mona Sahlins bevingade ord om att ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”.

Jag stannar där, men uppmanar er att läsa hela artikeln på Kvartal. Den är lång, men ger en utmärkt beskrivning om läget i svensk politik och varför saker förhåller sig som de gör.

Kvartal

4 thoughts on “De vilsna politikerna

  1. Förklaringen är att ”någon” eller ”några” i partiernas ledningar har tagit besluten på oklara grunder och alla som vill ”bli något” inom partiet har att lalla med. Börjar vi syna bakgrunden så är jag övertygad om att media eller dess ägare kommer att spela en framträdande roll.

  2. Vet inte damen att förakt för västerländsk kultur är en del av islam? Att det går inte att integrera folk som föraktar och hatar? I vilken verklighet lever hon? I vilken verklighet lever alla de politiker och journalister i vårt land?

  3. Om de inflyttade oberoende av religion kunde anamma detta vad som skrevs i Barrlings artikel: ”Ett mångkulturellt samhälle fungerar inte utan en gemensam etisk grund som respekteras av både majoritetsbefolkning och minoritetsgrupper. En del av denna etiska och historiska grund är just respekten för andra individers och folkgruppers värde och särdrag.”
    Det kommer aldrig att fungera om de nyinflyttade envisas att leva som de alltid gjort och stannar kvar med en enda tanke ”svennarna får integrera sig med oss och under tiden se till att vi har fri bostad och höga bidrag”.

Kommentera