Av Galaxia Ima Elias

ISLAM. Min far var godhjärtat, respekterad och omtyckt. Han ställde upp för andra, löste konflikter och hjälpte de behövande. Han brukade köpa vigselringar till de som ville förlova sig men inte hade råd. Min pappa dog för länge sedan och jag saknar honom ibland. Jag saknar hans leende, hans humor och hur han sjöng medan han fixade frukosten till oss. Däremot är jag ledsen över att vi aldrig pratade som en far och dotter bör göra. Att jag aldrig kommer att kunna prata med honom och ställa frågorna som plågat mig.

När jag var nio, började min pappa antyda att det var dags att bära slöjan. Han försökte övertala mig, och talade om fina presenter han skulle köpa mig. Jag sa nej. Då och då försökte han övertala mig, och sa att han skulle älska mig mer om jag gjorde som han ville.

Jag hade varit pappas lilla flicka och hängt med honom när han umgicks med sina vänner. Vid flera tillfällen, berättade han stolt att de tyckte att jag var rar, smart och hade pappas humor. Plötsligt, förändrades allt! Min pappa tillät mig inte vara med när hans vänner var på besök. ”Du är stor nu” sa han när jag frågade varför. Pappa började bli mer kontrollerande. Jag fick inte gå ut på egen hand. Inga kompisar fick besöka mig och jag fick inte besöka dem heller.

När jag blev tolv, tog pappas tålamod slut. ”Alla säger att du blivit stor och snart är du brud. Du har långt hår och det ska täckas” sa han. Till sist blev det som han ville. Rättare sagt, som hans manliga vänner ville…

Läs hela debattartikeln på DN…

Galaxia Ima Elias är journalist, föreläsare, personalvetare och socialentreprenör. Hon är 35 år, född och uppvuxen i Syrien och har bott i Sverige i sex år. Initiativtagare och grundare av det nya uppropet #UnderYtan som synliggör hedersförtryckta kvinnors berättelser.