Lokaltidningen fortsätter att trivialisera situationen i Brandkärr.

I förrgår beskrev vi hur tidningen skickat ut två ungdomar för att beskriva situationen i Brandkärr med positiva ordalag. Idag fortsätter man förminska de verkliga problemen.

Idag skyller tidningen på den trångboddhet som finns och att den skulle vara en slags ursäkt för de upplopp, de bråk och det stök som kännetecknat bostadsområdet i decennier. ”När det är trångt hemma hänger ungdomarna ute”, lyder rubriken som möter läsarna.

Reportern berättar om en mamma med sex barn som bor i en 2:a tillsammans med den person som står på kontraktet. Här visar man upp en sanning, utan att man förmodligen vet om det. Den svenska bostadsmarknaden är inte anpassad till så stora familjer som verkar vara legio i vissa kulturer. Familjer som i det här fallet, eller som i exemplen med 10-14 personer, får givetvis ingen bra levnadsmiljö i så små lägenheter som två- och trerummare, men vad är alternativet? Ja, vi har tagit del av Nacka kommuns lösning där man placerade en familj bestående av 20 personer i tre lägenheter som skattebetalarna finansierar. Är detta lösningen för alla kommuner? Hur många lägenheter krävs då för familjer på 6-12 personer och vilka ska betala dessa?

Jag törs lova att kvinnan i lokaltidningens artikel varken har eller kommer att jobba och försörja sig själv i det här landet. Ska man då ges möjligheten att få bo i bostäder som är mer anpassade för stora familjer och låta kommunerna/skattebetalarna stå för kostnaden i all framtid?

Löser det problemen? Löser det samsynen mellan ”de” och ”oss”?

Lokaltidningens reporter ställer inte de relevanta frågorna, utan försöker bara förmedla en ursäkt till läsarna. Vi har hört det förut och trots denna sanning med trångboddhet har inget blivit bättre, tvärtom. De kommuner som köpt bostadsrätter och villor till nyanlända med förhoppningen att de ska stiga i värde så att man kan göra vinst på dem, sätter nog kaffet i fel strupe när rapporter om fallande priser nu duggar tätt.

Länken till artikeln är bakom en betalvägg, men en vänligt sinnad har förmedlat den i pdf-format. Läs den här och notera särskilt dessa rader.

”Det är inte så svårt att föreställa sig hur trångt det skulle kännas att som tonåring dela rum med syskon och föräldrar utan att kunna gå undan”

Jag känner inte till bakgrunden och uppväxtförhållandena hos lokaltidningens reporter, men jag kan berätta om min egen, mina syskons och många av våra vänners. Själva var vi tre syskon, två bröder och en syster, som delade rum tills det att vi kunde flytta hemifrån i 20-årsåldern. Ingen av oss behövde dela rum med våra föräldrar, men samma tur hade inte alla våra kompisar. Vi växte upp fem personer i en trerummare, några av våra vänner växte upp i familjer med både sex och sju personer, även de i trerummare. Samma förutsättningar hade många som bodde i samma område. Ingen höll på med jävelskap och ingen har sedan dess fallit in i brottslighet.

Att trångboddhet skulle vara en utlösande faktor, är självklart bara ett svepskäl för att förminska de verkliga problemen. Med en bostadsmarknad i kris och en kommande lågkonjunktur, så är framtiden förmodligen så dyster att många kommunpolitiker sover dåligt om nätterna.

Som en f.d. kriminell sade i ett av Agendas program.

”De som är kriminella vill vara kriminella”

Där borde lokaltidningen och andra hitta lösningen på situationen i Brandkärr och andra mångkulturella områden. Inte genom att trivialisera och förneka.