Jag är en lärare i Stockholm och har skrivit tre stycken insändare som inte publiceras av någon av de traditionella medierna. Jag hävdat inte att insändaren borde publiceras, de är deras rätt att neka publicering. Men jag hävdar att insändarna jag skrivit representerar verkligheten i skolan, och motsätter en del etablerade antaganden. De kan därför vara lite provokativa. Jag vill därför erbjuda er blogg att publicera dem om ni vill.

INSÄNDARE. När sist kom en riktig lärare till tals rörande den svenska skolan? Inte skolpolitiker, eller högt uppsatta administratörer inom skolverket, inte journalister eller pensionerade lärare som vill bli politiker. Utan faktiska lärare, Dom som faktiskt har ”boots on the ground”?

Jag har i alla fall inte läst eller hört dem uttala sig på länge. Inte heller har jag blivit utfrågad. Jag har bara hört och läst om fina rosa moln, vackra ord som är långa och som inte är förankrade i den verkliga verksamheten. Rosa moln som inte är lösningsfokuserade. Så helt utan inbjudan tänker jag nu ventilera en lärares perspektiv på problemen men inte för att skylla på ett eller annat parti, på ekonomin eller något annat rosa moln, utan för att vi lättare ska kunna se möjliga lösningar. Helt enkelt lösningsfokuserat.

Tydligare disciplinära verktyg.

På den skola jag arbetar på så finns såklart en uppsjö av dokument som beskriver hur skolan arbetar vid en möjlig konflikt. Vi sysslar ju faktiskt med en typ av frihetsberövning av pubertala, jämnårigorienterade (fint ord för fjortis) människor så det kommer att bli en och annan konflikt. Det är bara naturligt. Problemet är att dessa dokument är fyllda av små rosa moln. Låt mig ge ett konkret exempel.

Säg att en elev totalt ignorerar läraren, uppgifter och skolarbetet. Det stör inte undervisningen i klassen men det stör definitivt undervisningen för den eleven. Läraren kan då ignorera beteendet i stunden. Tanken blir då att välja sina strider, att fokusera på att de elever som faktiskt vill lära sig skall få sin mänskliga rättighet till utbildning uppnådd. Sedan får läraren föra striden byråkratiskt och administrativt i efterhand. Läraren skriver mail hem, läraren kontaktar elev och hälsoteamet på skolan för att undersöka om eleven lider av några små rosa moln och kanske behöver hjälp hantera dem, eleven lyfts upp på olika pedagogiska konferenser, där små rosa ord diskuteras. Läraren får inte ge eleven frånvaro däremot.

Det är först när eleven fysiskt inte är närvarande som läraren kan ge eleven frånvaro. Alltså kan en lärare inte ge frånvaro för mentalt frånvarande elever (alltså sovandes eller dylikt). Läraren kan inte heller (i alla fall i den kommun jag jobbar i) ge frånvaro för att eleven inte har med sig materialet till lektionen. Det innebär att läraren inte (med de verktyg som ges hen) kan föra statistik på hur ofta enskilda elever inte är mentalt närvarande på lektionerna, eller inte har material med sig på lektionerna. För att uppmärksamma ett sådant beteende hos eleven så krävs alltså ett stort administrativt jobb i form av byråkrati, konferenser och dylikt. Även fast resultatet av elevens beteende blir att elevens mänskliga rättigheter kränks. De får alltså ingen utbildning de dagarna/lektionerna för att de inte har tillgång till materialet. Alternativt kränker andra elever rätt till undervisning när de avbryter lektionen för att låna sakerna.

För de icke insatta och de som inte har barn i grundskolan idag, så är frånvarosystemet ett effektivt sätt att kommunicera hem att eleverna inte är närvarande. I de flesta fall så finns möjligheten för föräldern att direkt få ett sms eller mail utskickat då ens barn inte är i skolan. Det vore ett kraftfullt verktyg att på samma sätt kunna meddela hemmet om eleven inte sköter sig, eller inte är mentalt närvarande. Jag efterlyser alltså tydligare verktyg istället för små rosa moln.

Fler rosa moln på horisonten. Istället för att se dessa reala problem förankrade i verkligheten så pratar regering och opposition om privatägda skolor vs kommunala, vinst eller inte vinst samt hur många vuxna de vill anställa i skolan. Missförstå mig rätt nu, frågan om privatisering är viktig, men den debatten förs i min mening istället för debatten om vad som händer i skolan, vare sig den är privat eller kommunal. Vare sig vinsten går hit eller dit. Det är i den här bemärkelsen bara lite större rosa moln. I min mening måste man läsa problemen på fabriksgolvet innan man börjar måla om fasaden på fabriken.

Regeringen pratar om alla vuxna de anställt inom skolan. Låt mig vara väldigt tydlig här en vuxen person är inte samma sak som en lärare. En vaktmästare är vuxen, ett matsalsbiträde är vuxen och en kock är vuxen. Det innebär inte, och jag repeterar: det innebär inte att problemen i den svenska skolan bemöts! Det är ytterligare rosa moln.

Det skriks också i media om den akuta lärarbristen. Någon stans läste/hörde jag att det skulle krävas att ¼ av alla som tar studenten i år söker sig till lärarhögskolan för att täppa till bristerna. Det är många! Men faktum är att vi inte direkt har en brist på lärare i sig. I min erfarenhet har vi brist på vissa lärare med vissa behörigheter. Matematik, NO språk är lärartjänster som det är akut brist på. Inte SO till exempel. Alltså presenteras enbart halva sanningen av den fjärde statsmakten, media. Till media har jag därför följande budskap: Sluta upprätthåll de rosa molnen och ställ kritiska frågor! Risken är annars att vi bäddar in oss i rosa moln och opinionsbildandet kring skolan och undervisning i Sveriges framtid enbart kommer vara färgat av rosa moln.

Till sist kommer vi till ett av de största rosa molnen inom debatten om skolan. Det handlar om lärares löner. Att lärare får dåligt betalt verkar vara inbyggt i debatten. Men faktum är att detta inte heller är hela sanningen. En ingångslön för en Svenska/SO lärare i Stockholm är idag ca 37.000 (grundskolan). Det är mycket pengar. Visst kan det variera runt om i landet. Men min uppfattning är att det inte ingångslönerna det är fel på. Det är löneutvecklingen!

Alltså problemet är att lärare inte får löneförhöjningar i samma utsträckning som andra yrken. Eller i alla fall inte lika mycket. Det är också svårt att göra karriär inom läraryrket. Det är där som resurserna måste sättas in. Men politiker höjer hellre ingångslönerna för det är antagligen billigare än att höja löneutvecklingen hos samtliga lärare.

Det skapas något de kallar för förstelärare, vilket är tänkt skall vara en karriärväg inom läraryrket. Först och främst står jag mållös inför tanken att ett titelbyte kan motsvara en karriärsutveckling. Men bortsätt från det så saknas också konkreta arbetsuppgifter och definitioner för vad en förstelärare ska göra. Det varierar lite mellan kommunerna och mellan skolorna. Det är alltså bara fina rosa fluffiga moln. Som att sätta ett plåster på en skottskada. Fint med bamse plåster, men utan en konkret verkan.

Här måste vi tillsammans tvinga politiker att sluta prata i rosa moln och istället prata konkret och lösningsfokuserat.

//lärare i grundskolan Stockholm