Är jämställdheten en ”vit fråga”, detta undrar  Soheila Fors som är en kvinnlig kurdisk författare och föreläsare, som främst föreläser om hedersvåld.

Och vidare kan man läsa i ingressen i hennes krönika från den 8/11-17 i tidningen ”Världen idag” att :”Polygami reducerar kvinnor till könsobjekt, barnproducenter och hushållsarbetare. Det skriver Soheila Fors apropå uppgiften att det nu finns 300 registrerade fall av polygami i Sverige. ”Gäller inte mänskliga rättigheter även för invandrarkvinnor?”.

Tillåt mig en helt vanlig samhällsengagerad svensk kvinna ha åsikter om detta spörsmål. Svaret på dina två frågor blir NEJ, av den anledning att:

• Jämställdhet är ingen hudfärgsfråga
• Sverige och svenska politiker med makt har under lång tid anpassat landet för islam och Mellanöstern och Nordafrika där dessa kulturers alla avarter hyllas, eller i vart fall godtas
• Mänskliga rättigheter och jämställdhet är inget man får gratis utan det får man med idogt kämpande och försakande strida för
• Mänskliga rättigheter är inget som står omskrivet i muslimers heliga skrifter, och är således haram i dessa kretsar samt är således inget vi i Sverige kan, eller får göra något åt
• Mänskliga rättigheter måste Du och de dina kämpa för i era muslimska länder, inte fly som du gjorde utan stanna kvar och kämpa, er strid aldrig kan bli vår sak
• Med mänskliga rättigheter medföljer skyldigheter
• Mänskliga rättigheter är en ickefråga för de i Sverige som föredrar sharialagstiftning (där både män och kvinnor återfinns) och denna grupp blir större dag för dag i mitt land
• Att lösa verkan av hedersvåldskulturens grymheter på svensk mark är övermäktigt för inkompetenta svenska politiker

Med detta vill jag ha sagt att svaren till dessa två frågor är komplexa, samt lätta. Krönikören och frågeställaren är en kurdisk kvinna som enligt uppgift stridit i bergen i Kurdistan som kommunist, sedan flydde hon till Sverige och förväntar sig av vårt land att vi ska ha nån quickfix mot heders/skamkultur som hennes fränder tar med sig hit. Och det är här man tappar bort sig.

Mitt råd blir att res hem, ta tag i era egna kulturella och religiösa spörsmål på hemmaplan

———————–

”Nu är det är det dags för #wetoo!
Polygami reducerar kvinnor till könsobjekt, barnproducenter och hushållsarbetare. Det skriver Soheila Fors apropå uppgiften att det nu finns 300 registrerade fall av polygami i Sverige. ”Gäller inte mänskliga rättigheter även för invandrarkvinnor?” frågar hon sig.

Debatt · Publicerad 00:00, 8 nov 2017
Vi mötte henne i Mellanöstern. Hon var tyst och sluten och hon svarade bara när hon blev tilltalad. Hon kom först in när mannen och första frun ätit med oss och vi satt oss i salongen med var sitt glas te. När jag såg de båda fruarna var de nästan som tvillingar till utseende. Ändå levde de i olika världar.  Den ena log och pratade, den andra var tyst. Mannen berättade att hans båda kvinnor var kusiner. När han och första frun inte kunnat få barn hade han gift sig med hennes kusin. Han berättade om hur han och första frun alltid reste tillsammans och om hur de brukade åka på semester till Dubai. Den andra frun satt nedböjd och rörde inte sin kopp. Hon hade nog aldrig sett Dubai eller Abu Dhabi. Jag såg henne och tänkte att här i den ledsna kroppen bodde en flicka som också haft drömmar om förälskelse och lycka. Nu var hon surrogatmamman, livmodern som skulle föda mannen och första frun ättlingar. Arrangemanget var säkert det bästa tänkbara för mannen och första frun, men inte för den andra, den reducerade och förminskade.

Inför ett inlägg i nyheter24.se ringde jag upp fem kvinnor som lever eller som har levt i polygami. De första samtalen går till Iran, de senare till Sverige. Den första kvinnan i Iran ser månggiftet som en religiös handling: ”Jag måste lyda sharialagarna. Han är snäll mot mig. Jag klagar inte. Jag har det bra. Om en man inte har andra yngre fruar så har han inte samma status som andra män. Du däremot (hon vänder sig till mig) verkar ha blivit som de i väst.” Samtalet avslutas något frostigt.

Ett annat samtal med en kvinna i Iran målar en annan bild: ”Det är obehagligt. Jag mår inte alls bra. Jag känner mig ensam och känner mig oälskad. Han är inte rättvis utan ger mycket mer tid åt sin yngsta fru medan vi två äldre bara sköter hushållet. Jag är 40 och min man är 55. Den nya frun är 18 år och hon är vacker. Hon är drottningen i huset som får allt hon önskar.”

Jag ringer ännu ett nummer. Hon svarar: ”I ett polygamt äktenskap finns ingen tillit. Fast jag är yngst och populär och har allt, så vet jag inte när min tid är slut och en yngre tar över. Jag samlar så mycket guld jag kan för att trygga framtiden för mig och min lilla dotter. Han har mycket pengar och kommer nog att gå vidare.”

Sedan intervjuar jag två i Sverige som inte längre lever i polygami. Den första svarar: ”Jag var hans kusin. Vi fick inte barn och han gifte sig med en yngre. Hon tog all plats och jag blev bara en barnskötare. Värst var att min släkt tittade ner på mig. Det var mitt fel att jag inte kunde få barn och kunde tillfredsställa honom. Att man såg mig som ett offer strödde salt på såren.”

Jag talade till sist med en afghansk kvinna. Hon var tolv år när hon såldes till en 52-åring. De andra fruarna vaktade sovrumsdörren varje natt. Hon fick inte gå in till honom. De misshandlade henne. Hon var de äldre fruarnas slav som tvättade och städade. Om det inte var tillräckligt bra misshandlade de henne. När hon klagade till sin man en dag, sa han: ”Tyst med dig! Jag har köpt dig för att betjäna dem”. När hon till sist fick barn blev det de äldre fruarnas barn och hon fick bara amma.

Bilden blir ganska entydig. En kvinna ”gillar läget”. Hon accepterar polygamin på grund av sin respekt för sharia. För övriga reducerar polygamin dem till könsobjekt, symboler för mannens välstånd och virilitet, till barnproducenter och hushållsarbetare.

För någon månad sedan fick svenskarna upp ögonen för att invandrare kan leva i landet enligt andra lagar, att det finns ungefär 300 registrerade fall av polygami i Sverige, att svensk lag tillåter månggifte om äktenskapen ingås utomlands och de inblandade flyttar hit. Det var nyheten om att Nacka kommun köpt fyra lägenheter till en man och hans fyra fruar som drabbade svensken. Människor levde mitt ibland oss enligt andra rättssystem och detta godtogs och underlättades av staten. Jag är inte särskilt upprörd över att Nacka köpte lägenheterna. Kommunen följde bara sina anvisningar.

Det som drabbar mig är den nedvärdering av kvinnan som jämställd varelse som det polygama äktenskapet innebär. Det polygama äktenskapet är en del av ett helt system av religiöst motiverat kvinnoförtryck. Det har sin ideologiska grund i sharia där kvinnan juridiskt är en halv man, där småflickor säljs som ägodelar till äldre herrar, där kvinnan betraktas som utvecklingsstörd, där våldtäkter inom äktenskapet är rättfärdigade och där inga saluter skjuts när en flicka föds.

I ett land med en feministisk regim, där sexuella kränkningar vädras i pressen under taggen #metoo lever ett stort antal kvinnor, legalt och säkert en mycket större grupp illegalt, i en helt annan värld. Mina frågor blir naturligtvis: Är jämställdhet en ”vit fråga”? Gäller inte mänskliga rättigheter även för invandrarkvinnor?
Det är dags för #wetoo!
Soheila Fors
Det polygama äktenskapet är en del av ett helt system av religiöst motiverat kvinnoförtryck.