”I Sveriges grundlag står det ─ att varje medborgare har rätt att i tal, skrift och bild eller på annat sätt uttrycka tanka, åsikter och känslor och att all makt utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt”

”Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.” – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19.

Klart och tydligt, enkelt att förstå ändå gäller inte detta i vårt land. Inte ens media som ska försvara det fria ordet verkar förstå.

Från 1100-talet och framåt växte sig Handelförbundet Hansan fram, tyska handelsmän bosatte sig i Sverige och spelade en stor roll för, administration och handel. Från den östra delen av Sverige (nu Finland) kom folk och livnärde sig som fiskare, hantverkare och tjänstefolk, holländare slog sig ner på västkusten som handelsmän.

På 1500 och 1600-talen värvades rådgivare, skeppsbyggare och andra specialister ex. inom järnindustrin. Det bedrevs en medveten politik att få finnar att bosätta sig i ”finnmarkerna” och när östra rikshalvan förlorades till Ryssland 1809 kom fler finnar, även folk från baltikum flyttade hit. Trots passfrihet blev antalet utlänningar aldrig stort, kanske 2-3 % av hela befolkningen.

Från 1850 till 1925 förlorade Sverige c:a 1 miljon utvandrare, möjligheten verkade bättre i framförallt USA som var i stort behov av arbetskraft. Amerikanarna skickade värvare hit, för många gick det bra men c:a 200 000 återvände till Sverige.

Under Hitlertiden kom det hit drygt 150 000, framförallt från de nordiska länderna och Baltikum. Efter kriget återvände de flesta med undantag av de balter som inte utvisades.

På 1950 och 1960-talen hade vi en exempellös tillväxt och stora behov av arbetskraftimport. Svenska företag värvade folk utomlands och invandringen var i princip fri, jobb fanns men det pratades om att det var gästarbetare som så småningom skulle återvända hem. Det var ett fint ord, en gäst kom, arbetade och åkte sedan hem. Några stannade kvar men de assimilerades och blev så småningom svenskar.

1975, var året då Sveriges väg utför började. En enig riksdag med Olof Palme i spetsen beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt. Problemen började, invandringen skapade en kedjereaktion som ur arbetsmarknadssynpunkt var sämre för landet, de som kom hade sämre kvalifikationer för arbetsmarknaden och arbetsmarknaden krympte.

Inför valet 1985 hade antalet asylsökande nått en betydande nivå och intresset hos allmänheten var stort. Palme försökte stoppa de stora flyktingsströmmarna men ville inte diskutera saken ”sådana saker diskuterar vi inte” ─ Locket lades på ─ de som ändå försökte kallades fascister.

Sedan vet vi hur det gått ─ locket sitter fortfarande rejält fast ─ frågan ska inte diskuteras, även om det har blivit en aning bättre så kallas fortfarande de som försöker fascister och rasister, trots att alla vet att det är bättre att diskutera än att inte prata om de stora problem som finns.

Inte minst ur demokratisk synvinkel är det inte bra med ett land fullt av åsiktsförtryck och förtryck av oliktänkande. Hoppas etablissemanget och journalistkåren vet vad de gör, men jag tror inte det, framförallt tror jag inte de är beredda att ta ansvar för det de åstadkommer.

Fortfarande försöker små-påvar överallt bestämma vad som ska sägas och inte, nyligen visade Eskilstuna-Kurirens chefredaktör dåligt omdöme. Många medier har tagit bort kommentatorsfunktionen, insändare och andra åsiktsyttringar censureras kraftigt.

De har inte förstått att en för hård censur är som en tryckkokare, får inte människor tala om vad de anser så kan de explodera. Vi har sett exempel iMellanöstern nyligen.

Det pratas om rasism och hatbrott, av och om alla dem som tycker att Sverige kan vara ett bättre land utan Mellanöstern våldsamma kulturer.

-Pettersson vill inte att Sverige och Europa blir en smältdegel för Mellanöstern och Afrika, utan behålla något av våra egna traditioner och identiteter. Jag vill beskriva mig som konservativ nationalist, jag vill att samhällsförändringar ska ske så långsamt och försiktigt, så att man inte råkar slå sönder något som fungerar väl och att vi gärna kan samarbeta genom EU men behåller beslutanderätten lokalt. Det är dock varken lagom eller moderat i flathetens land. Här betraktas jag som en rasistisk och fascistisk högerextremist.

Så lagt lock ligger men tillsammans kanske vi kan bända upp det! I varje fall så det värst trycket slipper ut.

Ett av de bästa sätten för folk att stå ut är att ventilera sina känslor och frustrationer. Ta bort rätten att tala och skriva om frustrationerna och bara våldet finns kvar.

Tänk på det, alla chefredaktörer över hela vårt land, släpp på kommentarsfunktionerna igen…

Till sist vill jag påminna om några kloka ord som även gäller för vårt land…

”Det är bra att det finns gula fransmän, bruna fransmän och svarta fransmän. Det visar att Frankrike är öppet för alla raser under förutsättning att de inte blir för många. Ty då kan Frankrike inte förbli Frankrike. Förstår man inte det har man en hjärna som en kolibri.”

Charles de Gaulle